Hur följer man upp två filmer som slagit alla rekord och återupplivat en serie som borde vara lika död som en Stormtrooper ? Man sätter sig ned och tar i med allt man har och tar bort alla spärrar, The Last Jedi är så stor att jag nästan svimmar vid tanken att behöva få ned i ord hur otrolig den är. 

Cirkeln är inte bara sluten, den är omgjord till perfektion. Inte sedan jag såg Sagan Om Konungens Återkomst på bio för nästan tjugo år sedan har jag varit så energisk, emotionellt tömd, förkrossad och helt knäckt av en film. The Last Jedi ÄR den bästa film i serien och ett action mästerverk som fullkomligt ödelägger konkurrensen.

Star Wars är egentligen en kompott av drömmar – ekonomiska, fantasifulla och ungdomliga. Det må ha blivit en mikroindustri som i sig är en av kommersens mest tydliga varumärken. Om man vill vara riktigt grinig kan man tycka att en filmserie vid den tidpunkten tappat sin artistiska relevans. Och mycket riktigt har Star Wars inte varit immunt mot kommersens värsta virus, de välkänt avskydda prequel-filmerna är en lika stor flaggbärare för Hollywood kommersialism då den är utom all kontroll.

Lucasfilm under Kathleen Kennedy har gjort små mirakel av sina senaste filmer. The Force Awakens är nästan ännu mer omtumlande efter den tionde visning än den var för två år sedan. Rogue One är en superb hyllning till serien. Star Wars har en slags inkubationstid där karaktärerna och händelserna från en enda film växer exponentiellt i fansens hjärtan tills nästa del.

Rey, Finn och Poe är nu lika självklara hörnstenar i serien som ljussablar och wookies. Varken Rogue One eller The Force Awakens är perfekta i någon mening, men de är energiska glädjeexplosioner som helt får mig att kapitulera medan laservapnen skjuts av i rasande takt och antingen Felicity Jones eller Harrison Ford räddar hela galaxen.

Inte ens den monumentala kritiken mot Force Awakens snarlika A New Hope struktur får mig att vilja ändra betyg på filmen. Star Wars under Disney har varit superbt men med The Last Jedi tar man steget in i briljans.

Speed Of Light 

Utan att avslöja någonting om filmens handling så kan vi avskriva alla onda aningar om att vi återigen skulle få en slags remake av, i detta fallet av Empire Strikes Back– filmen som anses vara bäst i serien. Regissören Rian Johnson tar karaktärerna vi lärt oss älska med åren och sätter dem i situationer som är vågade och oanade. Ingeting är efter något sorts recept, starten är ett visuellt fyrverkeri där man inte sätter några gränser. Johnson har så mycket energi och framsynthet att han genast kopplar ett järngrepp om tittaren.

Ingeting lämnas åt slumpen, vartenda försiktigt steg till accelerationen i ljushastighet känns ända ned i själen. Spektaklet är givetvis makalöst men det är i karaktärerna och deras personliga resor som de största ögonblicken sker. The Last Jedi är full av vändningar som med klen regi kunde ha spårat ut och blivit förutsägbara, men Johnson navigerar det asteroidfältet lika lätt som Han Solo. Tempot är ohyggligt snabbt, vi kastas mellan inre konflikter, värmande humor och förkrossande starka emotionella stunder. Det är som att se på en proffsförare som navigerar den slingrigaste väg som om det vore än perfekt asfalterad raksträcka. Hur mycket det än kränger och vrider sig stannar fordonet på marken och hastighetsmätaren verkar inte ha något stopp.

The Last Jedi har multipla trådar som man kunde ha strukturerat upp på ett stelt sätt, men även här så bryter man alla tidigare idéer om hur tempo och narrativ skall utföras. Vad som kan tyckas vara stora stunder av respit från det här närmast vansinniga tempot förvandlas till språngbrädor som tar filmen i en helt annan riktning.

Vad som verkar enkelt blir istället otroligt djupt och närmast som ett emotionellt slag i magen. För alla Star Wars frälsta är hela filmen som den skönaste av poesi, det finns en sådan enorm kärlek till varenda aspekt av av allt från filmens rekvisita till små referenser som glatt nickar åt den enorma historiken. Varenda skruv, motor och Stormtrooper hjälm är så detaljerade, man följer George Lucas gamla idé om att man inte skall ägna genial produktionsdesign någon tid, otroliga visuella objekt försvinner bara efter någon sekund. Detta ger filmen en känsla av proffsig perfektion som helt och hållet har koll på läget. Den pliktskyldiga nostalgin från Rogue One och Force Awakens är nästan helt bortkopplad och när den väl kommer så står tiden nästan stilla.

En film som innehåller gudomliga förmågor och farkoster som låter ute i rymden borde inte kunna sätta såhär djupa spår, men faktum är att The Last Jedi vrider om i hela hjärtat. Rian Johnson skapar en intimitet med de här karaktärerna som jag aldrig tror vi sett tidigare. Personer som vi känt i årtionden blir helt plötsligt till mer än bara endimensionella sagohjältar.

Star, Star 

Att man nu också har skådespelare – unga som äldre, som är som gjorda för sina roller förstärker bara känslorna. Mark Hamill och Carrie Fisher är både helt utomordentliga som Luke och Leia, att gå in i närmare detalj kring vad som sker med dem är att avslöja för mycket, men ingen kommer nog kunna lämna salongen utan att känna sig djupt rörd över den resan vi fått bevittna från år 1977 till 2017.

Daisy Ridley och John Boyega är i sin tur också närmast geniala, Rey och Finn är mer igenkännbara än för två år sedan. Självklart har det att göra med vi fått den den här tiden till att bli bekanta oss med dem, men både Ridley och Boyega har växt rejält som skådespelare. De är roliga, spontana, mer lösa och lediga.

De nya personerna i detta redan massiva universum är för det mesta väldigt bra. Benicio Del Toro är förmodligen den som drar det kortaste strået i en prestation som känns lite felplacerad. Däremot är Laura Dern och Kelly Marie Tran båda helt suveräna som Amiral Holdo och den unga mekanikern Rose. Dern är i synnerhet helt fantastiskt med en stor närvaro och intensiv blick som befäster Holdo som en stenhård karaktär som likt Peter Cushings Tarkin är precis lika respektingivande som en stor vandrande AT-AT.

Adam Driver fortsätter också att briljera med sin Kylo Ren, den här gången mer bitter, arg och splittrad inför sitt öde. Samtliga aktörer har alla en fantastisk pondus som genast gör samtliga karaktärer till självklara Star Wars klassiker.

Livin’ In The Future 

Men hur mycket känslor och hjärtskärande scener vi än har så är Star Wars för en del enbart om buller och bång, och där fullkomligt krossar The Last Jedi sina föregångare. Ingeting är skramligt eller ihåligt bara för att visa upp industrins idag vassaste specialeffekter, scener där det förekommer fältslag eller mer intima strider är oemotståndliga.

Vyerna och händelseförloppen är helt utmattande mäktiga och vackra. När tempot är som högst måste jag nästan skrika efter syrgas, just nu finns det ingeting såhär imponerande på bio år 2017. Lägg sedan till John Williams både subtila men kraftfulla musik så skapar man ett rysningspaket som närmast får mig att studsa ur stolen och hoppa runt som en dåre i extas.

Hela The Last Jedi är en känslostorm, i ena läget en äventyrlig pojkdröm för att sedan bli ett förvånande djupt grubblande över privilegium och ärftlig rätt. Humorn är ibland både barnslig och larvig men samtidigt sprudlande tokig, man behöver inte ta till något dåligt manus eller vidrig Jar Jar Binks-figur för att stimulera skrattmusklerna.

Man skrattar, gråter och skriker – allt i någon sorts galen kompott av total extas. Mot slutet så ger jag upp, då drämmer jag igen anteckningsboken och slutar försöka hitta övergripande fel som en objektiv kritiker bör göra. Rian Jonsson och Kathleen Kennedy har redan dräpt den lilla biten av mig som kan ifrågasätta ett och annat litet misstag. Felstegen finns men de är så meningslösa att poängtera i detta mästerliga smörgåsbord där det inte fattas någonting.

Och den här finalen får till och med den obeskrivliga avslutningen i Rogue One att framstå som en liten ynklig blindgångare.

Land Of Hope And Dreams 

Star Wars är självklart inte dramaturgiskt lika fulländat som ett renodlat drama av en regissör som Ingmar Bergman eller Mike Leigh. Det är en storfilm vars primära syfte är att driva Disney aktien upp mot stratosfären.

Men genom att anamma människans drömmar, hopp och fantasi så skapar man något som går förbi tiden, politik och vårt idag mörka samhälle. För i två timmar och trettio minuter får vi precis som Luke Skywalker i A New Hope se till himmelen där två solar väntar, och en plats där våra drömmar, förälskelser och starkaste känslor finns, bara ett litet ljushopp bort.

När Williams musik sprutar ut högtalarna, då Rian Johnson slänger allt som finns att nyttja i nutidens filmproduktion, där drömmar och förhoppningar blandas med tårar av glädje så kan jag bara kapitulera. Jag kreverar i någon sorts löjlig utmattning där jag skriker efter och timeout och slår så hårt jag kan på knappen som delar ut högsta möjliga betyg.

Star Wars: The Last Jedi är bland det största jag någonsin sett på en bio…

Betyg 10/10 

Bäst: Mark Hamill, Carrie Fisher, Daisy Ridley, fotot… Sådär kan det fortsätta ett bra tag till…

Sämst: Goddag yxskaft !

Fråga: Hur kommer man ens kunna toppa detta i del tre ?