Image copyright and courtesy of Disney/Pixar Studios 2018

Farligt vacker både emotionellt och visuellt. Pixar visar att de fortfarande är helt unika i filmbranschen. 

Vi kommer publicera en alternativ och förlängd version då vi fått möjlighet att se den engelska originalversionen. Det hindrar oss inte för att redan nu kategorisera Coco som en fantastisk film.

Den svenska dubbningen är inte ens i närheten så problematisk som den kan vara i andra fall, se exempel Pixars egen Bilar 3. Det är en fullt fungerande översättning som kan betygsättas som acceptabel, om än inte fantastisk. Tack och lov så är en aspekt av Coco helt oberoende om det talas svenska eller engelska. En av filmens största styrkor ligger i dess helt fantastiska utseende, Pixar briljerar verkligen i design och scenografi. Influenserna från Henry Selick filmen Nightmare Before Christmas är starka. Och precis som i det exemplet så finns det en tydlig handgriplighet som får Coco att kännas intim. Flera gånger påminns jag om produktionsbolag  som Laika Studios och Aardman Animations. Det finns något rejält och handfast med det vi ser på duken, flera gånger känns det som om vi kan sträcka oss fram och röra karaktärerna, och inte pga av någon 3D.

Likheterna med Kubo Och De Två Strängarna är också uppenbara, temat om att hitta sin familj och plats i världen är ibland snudd på identiska, lägg sedan till att båda huvudpersonerna bär med sig ett stränginstrument. Men Coco har tillräckligt med kreativitet och nya infallsvinklar för att det aldrig skall känns som en upprepning eller efterapning.

Tekniken får nästan all annan konkurrens att framstå som lastgammal då vi jämför. Det bör också nämnas att Coco kanske är lite för otäck för de allra minsta, en del bisarra och skruvade scener får mig att känna en viss olustighet, ej i negativ mening. Vi talar ändå om en film där döda spelar en central roll.

We Are Alive 

Pixar har på senare år oscillerat mellan uppföljare och originella projekt. Överlag har kvalitén varit hög, men filmer som Insidan Ut och WALL-E har varit betydligt bättre än uppföljarna – minus Toy Story 3, som är ett makalöst stycke film. Efter Bilar 3 – som kom ut tidigare i år, så kunde det inget annat än gå uppåt. Sportbilen Lightning McQueens sista (?) kapitel var fantasilöst och inte ens särskilt vackert att beskåda. Framförallt så saknades det något av substantiellt värde.

Coco råder bot på de bristerna. Personerna och berättelsen är denna gång energisk och skarpsinnig. Pixar verkar lika lyckliga som huvudpersonen Miguel då han får utöva sin musik. Noggrannheten och passionen märks i varenda detalj, jag kan inte erinra mig då jag sett en så trovärdig gitarrövning på en film, Miguels animerade fingrar och sättet han förflyttar handen, ger en aspirerande gitarrist som jag själv rysningar. Regissörerna Lee Unkrich och Adriana Molina sprider enorm glädje genom sin hängivenhet till detaljer.

Souls Of The Departed 

Men yta är inte till någon större hjälp om karaktärerna och berättelsen inte har något att erbjuda. Återigen så har man lyckats med en superb balansgång, alla personer som introduceras livnär berättelsen, det finns inget överflöd eller excesser av gimmicks, inte ens hunden Dante. Unkrich nyttjade en viss sentimentalitet i Upp, den finns även här, men är mer dämpad, det är precis tillräckligt för beröra utan att bli tårdrypande sockersött.

Debatten om att Coco skulle vara något elak politiskt inlägg, där man porträtterar Mexico på racistiskt vis är inget annat än trams. Det här är fullfjädrade karaktärer, med djup och stora personligheter. Man använder landets kulturella arv på ett väldigt fint och entusiastiskt sätt, där man sätter in gamla mytbildningar i moderna kontexter. Tempot är rasande högt men aldrig utmattande, några ’’döda punkter’’ existerar inte, det är antingen stora känslor eller stora bilder, alltid lika fantastiska.

Wake Up Dead Man 

Fyndigt borde vara ett ledord för Coco. Hela tiden så kommer man på nya och inspirerade sätt att leka. Det känns som att se den där galan artisten som jonglerar och utför något fysiskt omöjligt på en och samma gång. Det är självmedvetet och ödmjukt.

Det enda problemet är slutet som känns lite för förutsägbart och ointressant. Unkrich och Molina verkar inte riktigt hitta samma originalitet då de skall knyta ihop säcken. Och återigen så är det svårt att bedöma filmen helt genomgående utan att ha sett originalversionen.

Men redan nu är Coco en fantastisk film, ungdomlig, glad och inspirerad. Att få se allt utan det dubbade filtret, kommer antagligen bara göra denna redan utomordentliga upplevelse ännu bättre.

Betyg 8/10