Toy Story 4 Recension

Publicerad den 28 augusti, 2019 av bosstime55

Image copyright and courtesy of Disney/Pixar Studios 2019

OBS ! Denna recension avser den svenska versionen.

Summering: Det sista äventyret med de ikoniska leksakerna är ett glädjepaket som blir en perfekt final på filmsommaren.

Det finns en anledning att det tagit nästan ett årtionde för Pixar att göra en uppföljare till den bejublade Toy Story 3. Då Woody, Buzz och de andra älskade leksakerna lämnades över till den lilla flickan Bonnie, så fanns det inte ett torrt öga i någon utav de biosalonger som visade filmen världen över. Den emotionella och kraftfulla finalen kändes som det enda korrekta sättet att avsluta en filmserie – som ständigt förundrat sin publik och brutit ny mark, både i sina berättelser och på ett rent tekniskt plan.

Inte blir det lättare av att den första Toy Story, är den första filmen jag någonsin såg på bio. Det spelar ingen roll hur jag – och många andra, vänder och vrider på på det, denna filmserie kommer följa mig som min egen skugga. Sommaren 2019 kommer främst ihågkommen som den vår/sommar då Avengers Endgame – bokstavligt talat, tronade över allt annat. Därefter fick vi se Jon Watts skapa ytterligare ett Marvel-mästerverk med Spider-Man Far From Home. Men återbesöket hos leksakerna som banade vägen för den animerade filmen, har dröjt för oss i Sverige. Där amerikanerna fick återse Woody, Buzz och Bo Peep redan i juni, så blir Toy Story 4 nu ansvarig för att avsluta vår svenska filmsommar.

Toy Story 4 har på förhand fått utstå cyniska motargument, där man avfört den som en enkel väg till snabba cash. Inte nog med denna allmänna skepsis, Pixar-grundaren – och en av hjärnorna bakom hela filmserien – John Lasseter, tvingades avgå efter flera allvarliga anklagelser om sexuellt ofredande. Dessutom sades Lasseter att ha byggt upp en giftig kultur inom Pixar som grundade sig på sexism och mobbning utav arbetskollegor.

Trots dessa bakslag så visar sig Toy Story 4 vara en fantastisk – men inte mästerlig, fortsättning på en filmserie som aldrig slutar roa, beröra och påverka oss.

Tankar och funderingar om livet

Istället för att inleda en helt ny fas för våra kära leksaker, så fungerar Toy Story 4 som en meditativ fundering kring alla de ämnen som serien har gjort sig känd för. Där föregående film handlade om att ta farväl och inleda något nytt, så blir detta äventyr en lång tankeställare om syftet med livet.

Det låter oväntat tungt och djupgående för en underhållande familjefilm, men Toy Story har alltid haft nära till att beskriva väldigt mänskliga relationer och funderingar. Den emotionella styrkan är kanske inte lika förödande som för nio år sedan, men det är inte heller lika behövligt den här gången.

Filmen tillåts bedriva sina snillrika funderingar om både kärlek, ansvar och kompromisser i livet. Detta innebär att tempot har sänkts avsevärt. Toy Story 3 var många gånger som ett ostoppbart lokomotiv, det var en kavalkad av alltifrån action, till oförglömliga upptåg med Mr Potato Head. Men denna gången så låtar man majoriteten av de omtyckta birollerna ställa sig i bakgrunden. Till och med Buzz Lightyear spelar en mindre betydande roll än tidigare, och de nya bekantskaper som vi får stifta, är få men minnesvärda. Toy Story 4 är i mångt och mycket Woodys berättelse, där denne ifrågasätter sin relevans och betydelse i sin roll som ny men daterad leksak i ett barns liv.

Någonstans saknas de där minnesvärda sekvenserna där hela gruppen får stå i centrum. Vid flera tillfällen så kan man fråga sig om titeln borde ändrats till ’’Woody’s Story’’s. Och olyckligtvis så spökar den svenska dubbningen för den trogne sheriffen, saknaden av Björn Skifs går inte att undkomma, Fredrik Dolk låter aningen trött i rollen som Buzz, och endast Anette Belander som Bo Peep känns som ett någotsånär passande substitut.

Tekniskt genialitet

Den första filmen i serien är nu tjugofem år gammal, och serien har ett arv och följe som inte många filmserier kan stoltsera med. Därför så kostar Pixar på sig att bjuda på flera gladlynta referenser och vinkningar till de tidigare filmerna, soundtracket känns också som ett ihopplock av det bästa som Randy Newman komponerat. Och vi behöver inte ens tala om de visuella undren som Pixar visar upp under filmens 100 minuter. Den animerade filmen må vara en självklarhet idag, men det finns fortfarande ingen som levererar sådana minnesvärda syner och vyer som Pixar.

Att se hur serien utvecklats i takt med tekniken är nästan rörande, flera bilder och stunder är så visuellt utsökta att de kan göras om till en hängande tavla på valfritt konstgalleri. Pixars gränslösa kärlek gentemot karaktärerna är magiskt att beskåda.

Fartfylld, öm och hjärtskärande

Och då Toy Story 4 verkligen trampar gasen i botten så värker det i smilbanden. Det är en ren explosion av ohämmad glädje, ungdomlighet och kärlek gentemot filmkonsten och simpelt men starkt berättande. Berättelsen bjuder på konstanta överraskningar, snabba vändningar och ett överlyckligt humör som smittar av sig. Och även om det finns ett antal hjärtskärande sekvenser så lämnar man salongen med en värme i kroppen som bör kunna ta oss igenom den mest hopplösa av svenska vintrar.

Bristerna – som en snarlik antagonist och en final som inte är riktigt lika förkrossande som sist går att förlåta. Josh Cooley – som långfilmsdebuterar, närmar sig flera känslofyllda scener med en sådan ödmjukhet och försiktighet att det aldrig känns genant eller manipulativt.

Ohyggligt fint

Om Toy Story 3 var det stora fyrverkeriet, så är detta epilogen där man med ömma ord summerar allt som varit. Lusten om att få uppleva filmen igen – i originalversion, är stor, och det känns inte som en omöjlighet att ett än högre betyg kan utdelas då.

Detta må inte vara Pixars största stund och det fanns egentligen inget att tillägga efter den odödliga finalen i Toy Story 3. Den svenska dubbningen ger inte heller filmen några extra meriter. Men trots dessa problem så är Toy Story 4 en varm, vacker och fasligt rolig film som inte går att värja sig ifrån. Det är en sann bragd att inte fälla en tår över hur fint det här faktiskt är…

Betyg 8/10

Ralph Breaks The Internet (Svensk Version) Recension

Publicerad den 31 januari, 2019 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2019

Summering: Genialisk mittsektion och ett makalöst visuellt fyrverkeri räcker inte till för att kompensera för en platt berättelse som får soppatorsk mot slutet.

Walt Disney Animation har fått en allt större dominans inom området tecknad/animerad-film de senaste åren. Pixar har alltid kunna se sig själva obestridda mästare inom genren, och än idag är de sedda som den absoluta gräddan. Men sedan Frost hade premiär för 6 år sedan, så har avståndet mellan Walt Disney Animation och Pixar krympt, båda divisorerna har en osannolik förmåga att spela in gigantiska summor pengar, och numera är den vänskapliga tävlan mellan divisionerna berömligt mer jämlik då vi enbart ser till det ekonomiska .

Men där iden att döpa sina barn till Elsa, har blivit lika trendigt som att baka eget surdegsbröd, så har Ralph och Vanellope från Wreck It Ralph inte fått riktigt samma genomslagskraft. Konceptet – där man valde att slänga ihop ett antal klassiska karaktärer från TV – och datorspel, för att sedan bygga hela berättelsen utifrån referenser och igenkänningshumor, lät genialiskt och väldigt passande i en tid då spelindustrin växer exponentiellt.

Ready Player Ralph ?

Wreck It Ralph hade sina höjdpunkter, men lyckades aldrig uppnå sin sanna potential. Det fantastiska potpurri av TV-spels referenser och klyschor avhandlades snabbt, istället lades fokus på ett antal juvenila inslag – som onödigt tydligt patos och moralkakor, vilket fick filmen att kännas en ganska tjatig och tillslut tråkig. I efterhand står det helt klart att Wreck It Ralph förblev ett lite av ett platt fall.

Och 2018 så tog Steven Spielberg och förverkligade de drömmar vi hade för Wreck It Ralph. Ready Player One blev den ultimata hyllningen till allt som hade med digitalmedia att göra. Fantastiska produktionsvärden och en oväntat energisk Spielberg gjorde Ready Player One till en monumental positiv överraskning. När nu Disney – äntligen, har laddat är redo en uppföljare till Wreck It Ralph, så känns det som om att projektet sjösätts ett par månader för sent.

Viktigt att nämna är att vi recenserar den svenska versionen av Ralph Breaks The Internet. Flera skämt förloras – tyvärr, i översättningen. Återigen är det bara att uppmana till alla som har möjlighet, att se filmen i originalversionen.

Fury Road

Det finns – som sagt, en hel del att ifrågasätta och kritisera, men överlag så är Ralph Breaks The Internet en betydligt bättre film än sin föregångare. Man ödslar väldigt lite tid på den förra filmens händelser, faktum är att man öppnar med en ren rivstart. Och hela upptakten känns skojfrisk och lättsam – precis som det skall vara. Publiken utsätts för ett rent rasande tempo, en stor mängd actionscener har tillkommit, och ett flertal känns nästintill som avlägsna och snällare släktingar till de brutala biljakterna från Mad Max: Fury Road.

Utöver det så är filmen en visuell fröjd, på samma sätt som Insidan Ut iscensatte mycket abstrakta begrepp som tankeverksamhet och känslotillstånd, så målar Ralph Breaks The Internet upp en fantastisk digitalvärld, alltifrån spam och Twitter meddelanden blir färggranna explosioner som får publiken att utbrista i ett kollektivt ’’wow’’…

Tillfällig magi

Och i filmens mitt så lyckas man skapa en sekvens som är så makalös och uppfinningsrik att jag måste lägga band på mig själv för att dämpa skrattsalvorna. Just då visar Disney upp vilken skattkista det har förvärvat, både genom sina originella kreationer och de stora uppköpen under 00-talet. Hela den euforiska och busiga sekvensen hade gärna fått utgöra hela filmen.

För trots det visuella fyrverkeriet och denna genialiska sekvens, så lyckas man inte knyta ihop säcken. Där flera brottstycken är rent fantastiska, så känns filmen ofullständig, det saknas ett rejält incitament för oss i publiken att bli riktigt involverade i karaktärerna eller berättelsen. Flera gånger känns det som om vi bara ser på ett antal kortfilmer som fumligt har svetsats ihop till en långfilm.

Lång och onödig final

Själva slutet är filmens riktiga sänke, hela filmen är då ute på oerhört tunn is, bristen på idéer är plågsamt uppenbar. Hela finalen känns som ett krampaktigt försök att snabbt improvisera något som kan kallas ett avslut. Resultatet blir en tredje akt som känns både lång och framförallt opassande.

Precis som mycket av innehållet på det riktiga internet, så är Ralph Breaks The Internet bäst i små och kurerade doser. Här finns sekvenser som närmar sig ren och skär magi, men på andra sidan myntet så återkommer en monoton och repetitiv historia som inte vet när man skall sätta punkt.

Om manuset hade fått samma omsorg och snillrikhet som det visuella, så hade Disney kunnat

ge oss ännu en supersuccé, istället blir det bara en fingervisning om vilket paradis som kunde ha varit.

Betyg 6/10

Smallfoot Recension

Publicerad den 27 september, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: Menlös pekoral som snart är bortglömd.

För länge, länge sedan, i en värld då Bill Clinton var amerikansk president och Sverige hade en samlad regering, så var en datoranimerad film lika nytt och revolutionerande som dagens Virtual Reality och maskinlärande. Pixars Toy Story kom ut 1995 och inledde en helt ny era inom filmindustrin. Det skulle bli början på slutet för de animerade filmer som producerats med hjälp av papper och penna. Pixar var årtionden före sina konkurrenter och deras dominans saknade någon som helst konkurrens, man kan närmast kalla det ett mikro monopol. Det skulle dröja ett halvt decennium innan en utmanare skulle träda fram, Shrek från DreamWorks Animation blev en braksuccé och hade således var Pixars enväldiga styre över.

Idag finns det inget som helst nyhetsvärde i en animerad film. Industrin har ställt om sig och nu har det blivit ombytta roller, publiken vill nu se en återgång till det traditonella. Produktionsbolagen Studio Ghibli och Laika – som valt att fortsätta med tekniker som stop-motion och klassisk animation, ses nu som något exklusivt och unikt. Marknaden är numera mättad, därefter är det inte lika lukrativt att producera animerade filmer. 3D bågen som svepte över filmvärlden år 2009, gav filmer som Avatar och Tim Burtons Alice I Underlandet en extra boost genom sina tekniska attribut. Likadant var det för alla digitalt animerade filmer, avkastningen var således garanterad att bli hög.

Dussinvaror

Warner Brothers är relativt nya på det animerade området, deras första film – The Lego Movie, blev mycket framgångsrik och ledde till flera spin-offs och en kommande uppföljare. De lyckades skapa sig en egen identitet i den mördande konkurrensen. Lego-Batman filmen är tex betydligt bättre än något som DCs filmiska universum levererat. Smallfoot är den andra filmen i ordningen som inte har något att göra med varumärket Lego för Warner Brothers Animation. Nu överger man sin distinkta och säregna profil från Lego-filmerna , på så sätt bäddar man även för jämförelser med bolag som Pixar och Illumination.

Smallfoot behöver vara extraordinär, eller i alla fall säregen för att sticka ut, att säga att man inte lyckas vore en underdrift av intergalaktiska proportioner. Låt oss göra ett litet experiment; Duck Duck Goose, Planes, Cloudy With A Chance Of Meatballs och The Nut Job, är det någon som kan erinra sig ett par eller ens någon av dessa filmer ? Om svaret är nej så är det föga förvånande, där Despicable Me och Toy Story är inristade i det kulturella undermedvetna, så är ovannämnda filmer lika lätta att sära på som ett par barr i en granskog. Och Smallfoot ansluter till den osmickrande medelmåttiga skaran.

Looney Tunes Pekoral

En film som har köttbullar i titeln blir åtminstone ihågkommen för det inslaget, Smallfoot har inte en mikrosekund som går att lägga på minnet, berättelsen och dess patos känns så slitet att man kan höra hur hela maskineriet gnäller och tjuter. Konceptet där en ung och entusiastisk man eller kvinna önskar bryta sig loss från ett bakåtsträvande och konservativt samhälle, användes av både Brave och The Croods. Årets Early Man av Aardman Animations gick på samma linje, inte ens dessa mästerliga animatörer lyckades att göra något intressant av konceptet.

Om detta enbart hade varit en utgångspunkt så kunde det ha fungerat, nu följer allt i ett förutsägbart och tråkigt spår, då man inser att det återstår nästan en timme av dessa repetitiva klyschor så börjar svetten rinna. Smallfoot går också rakt in i filmfällan som betyder att animerade familjefilmer skall vara hysteriska och hispiga. Karaktärer gormar, flaxar med armarna och skriker så fort det finns utrymme. Looney Tunes klassikern Gråben och Hjulben verkar vara den största inspirationskällan för filmens samtliga skämt. Regissörerna Karey Kirkpatrick och Jason Reisig verkar inte förstå att stora delar av publiken har sett dessa billiga slapstick skämt tusentals gånger tidigare. Vartenda skämt är utdraget och saknar alltid slutpoäng.

Sur mjölk

Visuellt finns det inte heller någon att bli lycklig över. Tekniskt är det förhållandevis fult och de sektioner som är någotsånär kreativa, avhandlas med stort ointresse från filmskaparnas sida. Smallfoot innehåller också ett par musikaliska inslag i bästa Disney-anda, tyvärr är dessa lika bedrövliga som filmens utseende – minus från ett spår, så låter det värre än Monty Pythons musorgel. Rapparen Common som lånar ut sin röst åt filmens hövding, verkar ha stipulerat att åtminstone en sekvens skall ägnas åt hans ’’musikaliska’’ förmågor. Den sektionen är lika förfärlig som Waterloo från Mamma Mia: Here We Go Again, det är som att bevittna en urspårad version av någon gräslig Las Vegas show, med dålig ljussättning och usla dansare som sjunger lika falskt som en båtlast av vettskrämda katter.

Både öronen och ögonen utsätts för allvarliga risker, men det är filmens skrattretande moralkaka som blir huvudansvarig för något sorts filmiskt mord. Då allt – tack och lov, tar slut så lämnas vi med det ’’innovativa’’ budskapet att profit aldrig skall gå före vänskap och lojalitet. Det ’’revolutionära’’ budskapet bekräftar bara att detta är en massproducerad pekoral som lämnar en eftersmak som är lika oangenäm som sur mjölk.

Betyg 2/10

The Incredibles 2 Recension

Publicerad den 29 augusti, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Walt Disney & Pixar Animation Studios 2018

Summering: Pixar och Brad Bird kör över hastighetsgränsen, denna enorma urladdning tar dem nästan fram till mållinjen. En viss utbrändhet och utmattning gör att finalen mest blir prövande, med den detaljen bör inte avskräcka någon från att uppleva en fantastiskt underhållande film.

Pixar står alltid inför ett svårt val; att ägna sig åt att göra uppföljare eller originella idéer. Båda sorterna har studion både lyckats och misslyckats med. För varje Coco, Ratatouille och Toy Story, så finns det en Brave, The Good Dinosaur eller Monster’s University.

Sedda som en av världens bästa filmstudios, så har en stor majoritet alltid associerat den skuttande lampan med högsta kvalitet. De senaste månaderna har den familjevänliga studion drabbats av en förödande skandal; producenten och studiochefen John Lasseter har blivit utmålad och anklagad som en monstruös demagog som mer än gärna förnedrade och häcklade kvinnliga medarbetare.

Brad Bird som återvänt som regissör anländer inte heller med flaggan i topp efter brakfiaskot Tomorrowland. The Incredibles anses vara den filmen som började dela folks uppfattning om Pixars och deras projekt. Här i Sverige flög den närmast under radarn och mottogs inte alls med samma värme som på andra sidan atlanten. Pixars två senaste filmer är egentligen utmärkta exempel på studions tudelade natur; Coco – en suverän film och Cars 3 – en förkastlig historia.

The Incredibles 2 lyckas inte ta sig in i samma finrum som Pixars största stunder, men underhållningsvärdet och skaparglädjen – som filmskaparna förmedlar genom överlyckliga scener av skratt och action, lyfter filmen långt över konkurrensen från tex DreamWorks Animations eller Illumination.

0141

’’We could be heroes’’

För fjorton år sedan fanns inte Marvel Studios, Iron Man var fortfarande en relativt obskyr karaktär som enbart de mest inbitna fansen kände till. Christopher Nolan hade inte ens slutfört Batman Begins – tanken på en uppföljare fanns inte. Brad Bird tog inspiration från 40 – och 50-talets serietidningar, med sina storväxta muskelmän, värderingarna kring rätt och fel var ännu större. Visuellt var det starkt influerat av Jerry Siegel och Joe Shusters klassiska version av Stålmannen.

Pixars filmer är mångbottnade, det finns ett enkelspårigt koncept som porträtteras i den mästerliga animationen och de vackra miljöerna – dessa saknar än så länge motstycke inom industrin. Under ytan finns det vuxnare och mer abstrakta koncept såsom saknad, mognad och försoning. Det är tunga ämnen som på något sätt samverkar med det visuella spektaklet, resultatet kan vara förödande starkt. Nästan ingen kan ha undgått att blivit djupt berörd av Toy Story 3 och dess slutsekvens.

Brad Bird valde den amerikanska kärnfamiljen som bas för en klassisk ’’rädda världen’’ berättelse i den första filmen. Syskonrivaliteten, ett trassligt äktenskap och en galen kläddesigner var ingredienser som verkade bra på pappret, men inger utvecklades till någon intressant helhet.

Bird vet denna gång om styrkorna och svagheterna, i dagens filmklimat har superhjältar blivit en modern form av mytbildning, klichéerna och grundpelarna är väl kända vid det här laget. Det Bird gör är att fortsätta där man slutade sist – bokstavligt talat. De färgstarka karaktärerna är tillbaka och får fler tillfällen att visa upp sina distinkta personligheter.

008

Mrs Fantastic

Där Craig T. Nelsons Bob Pratt fick stå i centrum i föregångaren så tar Holly Hunters hemmafru Helen nu över. Hunters starka stämma i kombination med ett vasst manus gör Helen till den häftigaste gummisnodden på jorden, alla former av skepsis mot superkrater som involverar elasticitet slås i bitar då vi får fenomenala actionscener som både är rafflande och ståtliga.

Familjedynamiken är återigen i fokus, och det är inte bara Hunter som får skina. Paret Pratts barn – Dash, Violet och Jack-Jack får precis lika mycket kärlek och entusiasm. Röstskådespelet är fullkomligt lysande och det går inte att värja sig från charmen och värmen.

The Incredibles 2 är en oväntat vuxen film, det betyder inte att det förkommer svordomar eller obscena sekvenser, men temat om familjeroller och samhällets förväntningar kan nog vara förvirrande för de yngsta i publiken. Då The Incredibles 2 inte heller kan luta sig tillbaka mot färgsprakande bakgrunder – barriärrevet i Hitta Nemo, så känns det nästan som att titta på ett animerat drama, men Bird låter aldrig allvaret ta alltför stor plats.

Att det tagit fjorton långa år märks, hela filmteamet verkar vara i extas att återigen få arbeta med det här materialet. Glädjen visas upp i det rafflande tempot, där man öser på med tokigheter, humor, action och såklart filmvärldens mest underhållande modedesigner – Edna Mode.

0031

’’The Incredibles are go !’’

Och filmens första hälft känns som en adrenalininjektion, det är snyggt, polerat och vansinnigt underhållande. Filmens många fordon och byggnader är i klass med Gerry Andersons arbete i TV-serier som Thunderbirds, skaparglädjen är självlysande och det finns en stark vision bakom allt vi får se.

Det är så pass överlyckligt att Bird och hans kollegor ibland har svårt att lägga band på sig själva. En del sekvenser spårar ut och känns mest som övningar i att kasta in onödigt stora mängder skämt och vändningar – som i sin tur inte fungerar särskilt bra, det blir både utmattande och ansträngande efter ett tag.

Extrem längd

Den extrema längden – för en animerad film, på två timmar, tar ut sin rätt och The Incredibles 2 får svårt att motivera varför den tar rekordet som världens längsta animerade film

Om man bara hade kunnat lugna ned sig lite grann så hade betyget definitivt kunnat höjas. Hela finalen verkar består bara utav mjölksyra och träningsverk, filmen går på tomgång och försöker desperat nå upp till samma höga hastigheter som tidigare.

Trots denna menlösa avslutning så är har Brad Bird och Pixar skapat ett suveränt stycke underhållning som är moget, roligt och trivsamt. Vetskapen att det kan dröja ett bra tag innan vi får återse dessa karaktärer är betydligt svårare än för fjorton år sedan.

Betyg 7/10

Coco (Svensk Version) Recension

Publicerad den 1 februari, 2018 av bosstime55

Image copyright and courtesy of Disney/Pixar Studios 2018

Farligt vacker både emotionellt och visuellt. Pixar visar att de fortfarande är helt unika i filmbranschen.

Vi kommer publicera en alternativ och förlängd version då vi fått möjlighet att se den engelska originalversionen. Det hindrar oss inte för att redan nu kategorisera Coco som en fantastisk film.

Den svenska dubbningen är inte ens i närheten så problematisk som den kan vara i andra fall, se exempel Pixars egen Bilar 3. Det är en fullt fungerande översättning som kan betygsättas som acceptabel, om än inte fantastisk. Tack och lov så är en aspekt av Coco helt oberoende om det talas svenska eller engelska. En av filmens största styrkor ligger i dess helt fantastiska utseende, Pixar briljerar verkligen i design och scenografi. Influenserna från Henry Selick filmen Nightmare Before Christmas är starka. Och precis som i det exemplet så finns det en tydlig handgriplighet som får Coco att kännas intim. Flera gånger påminns jag om produktionsbolag som Laika Studios och Aardman Animations. Det finns något rejält och handfast med det vi ser på duken, flera gånger känns det som om vi kan sträcka oss fram och röra karaktärerna, och inte pga av någon 3D.

Likheterna med Kubo Och De Två Strängarna är också uppenbara, temat om att hitta sin familj och plats i världen är ibland snudd på identiska, lägg sedan till att båda huvudpersonerna bär med sig ett stränginstrument. Men Coco har tillräckligt med kreativitet och nya infallsvinklar för att det aldrig skall känns som en upprepning eller efterapning.

Tekniken får nästan all annan konkurrens att framstå som lastgammal då vi jämför. Det bör också nämnas att Coco kanske är lite för otäck för de allra minsta, en del bisarra och skruvade scener får mig att känna en viss olustighet, ej i negativ mening. Vi talar ändå om en film där döda spelar en central roll.

019

We Are Alive

Pixar har på senare år oscillerat mellan uppföljare och originella projekt. Överlag har kvalitén varit hög, men filmer som Insidan Ut och WALL-E har varit betydligt bättre än uppföljarna – minus Toy Story 3, som är ett makalöst stycke film. Efter Bilar 3 – som kom ut tidigare i år, så kunde det inget annat än gå uppåt. Sportbilen Lightning McQueens sista (?) kapitel var fantasilöst och inte ens särskilt vackert att beskåda. Framförallt så saknades det något av substantiellt värde.

Coco råder bot på de bristerna. Personerna och berättelsen är denna gång energisk och skarpsinnig. Pixar verkar lika lyckliga som huvudpersonen Miguel då han får utöva sin musik. Noggrannheten och passionen märks i varenda detalj, jag kan inte erinra mig då jag sett en så trovärdig gitarrövning på en film, Miguels animerade fingrar och sättet han förflyttar handen, ger en aspirerande gitarrist som jag själv rysningar. Regissörerna Lee Unkrich och Adriana Molina sprider enorm glädje genom sin hängivenhet till detaljer.

013

Souls Of The Departed

Men yta är inte till någon större hjälp om karaktärerna och berättelsen inte har något att erbjuda. Återigen så har man lyckats med en superb balansgång, alla personer som introduceras livnär berättelsen, det finns inget överflöd eller excesser av gimmicks, inte ens hunden Dante. Unkrich nyttjade en viss sentimentalitet i Upp, den finns även här, men är mer dämpad, det är precis tillräckligt för beröra utan att bli tårdrypande sockersött.

Debatten om att Coco skulle vara något elak politiskt inlägg, där man porträtterar Mexico på racistiskt vis är inget annat än trams. Det här är fullfjädrade karaktärer, med djup och stora personligheter. Man använder landets kulturella arv på ett väldigt fint och entusiastiskt sätt, där man sätter in gamla mytbildningar i moderna kontexter. Tempot är rasande högt men aldrig utmattande, några ’’döda punkter’’ existerar inte, det är antingen stora känslor eller stora bilder, alltid lika fantastiska.

003

Wake Up Dead Man

Fyndigt borde vara ett ledord för Coco. Hela tiden så kommer man på nya och inspirerade sätt att leka. Det känns som att se den där galan artisten som jonglerar och utför något fysiskt omöjligt på en och samma gång. Det är självmedvetet och ödmjukt.

Det enda problemet är slutet som känns lite för förutsägbart och ointressant. Unkrich och Molina verkar inte riktigt hitta samma originalitet då de skall knyta ihop säcken. Och återigen så är det svårt att bedöma filmen helt genomgående utan att ha sett originalversionen.

Men redan nu är Coco en fantastisk film, ungdomlig, glad och inspirerad. Att få se allt utan det dubbade filtret, kommer antagligen bara göra denna redan utomordentliga upplevelse ännu bättre.

Betyg 8/10

Bilar 3 Recension

Publicerad den 31 augusti, 2017 av bosstime55

Den sista (?) delen i sagan om Pixars fordon en förutsägbar pekoral som vägrar att ta slut.

Alla som haft turen att växa upp med filmstudion Pixar kan nog peka ut en av deras många filmer som ett odödligt minne. Toy Story, Ratatouille och Wall-E är bara ett litet makalöst axplock ur en historik som få filmstudios kan stoltsera med. Men som alltid finns det ett svart får i familjen. För Pixar är det Bilar.

Studions sämsta filmer

När den första delen kom för över tio år sedan splittrade den både publik och kritiker. Flera hyllade den stiliga estetiken som visade upp det amerikanska ödelandskapet. Men samtidigt haglade invändningarna om de onödigt enkla karaktärerna och bristen på något genuint driv.

Uppföljaren gjorde saker och ting ännu värre. Här slängde man ut hela den första filmen för att istället göra en konstig James Bond pastisch där den jobbige och enerverande bärgningsbilen Mater fick ta över huvudrollen från Lightning McQueen. Resultatet blev en katastrof som indikerade att Pixar för första gången inte hade alla hästar hemma i stallet.

Ur ett ekonomiskt perspektiv har serien också förlorat mer och mer fotfäste för varje film som kommit. I USA har Bilar 3 ’’enbart’’ spelat in 150 miljoner dollar, något som gör den till den näst sämst presterande Pixar filmen någonsin. Enbart Den Goda Dinosaurien har gått sämre och i jämförelse med det mest framgångsrika studion har producerat kan man närmast kalla den en ekonomisk kalkon.

I intervjuer med Pixar-grundaren (och regissör till flertalet av filmerna) John Lasseter, så är det tydligt att studion har en stark relation till serien, trots de polariserade åsikterna och den allt mer marginaliserade utdelningen. Lasseter har talat varmt om hur Pixar ville utnyttja decenniet som gått sedan den första delen och visa upp en Lightning McQueen som gör sig redo för pensionen.

Gamla moralkakor

Detta manifesterar sig enbart i moralkakor som snabbt sätter sig i halsen. Bilar har alltid kämpat med olika patos som sällan har haft någon effekt. Här fortsätter den traditionen, och precis som tidigare är det platt och tillvridet. Det känns som att få det tunna budskapet inhamrat med en pålkran. Inte ens de allra yngsta i publiken behöver få patetiken tatuerad i sig för att förstå den moraliska kontentan .

Där andra Pixar uppföljare har förnyat formulan, flyttat sina berättelser och karaktärer framåt som i Toy Story-serien, så står Bilar kvar och slirar i gyttja. Samma tråkiga och påfrestande stereotyperna av lantisar och olika etniciteter, är lika ointressant som för tio år sedan. Det är otroligt gapigt och skrikigt, något som inte hjälps utav av dåliga ljudmixen utav den svenska dubbningen, vilket ofta leder till väldigt otydlig dialog där alla har någon form av överdriven dialekt.

De nya karaktärerna är enbart en tunn fernissa som vid närmare inspektion inte ens håller sig kvar i låg fart på landsväg. All berättarenergi går åt till till sockersöta ögonblick som framkallar ett akut insulin behov. Moment som skall kännas betydelsefulla känns närmast manipulativa och dramatiskt oförtjänta.

Soppatorsk

Allting i Bilar 3 känns oinspirerat och illa sammansatt. Musiken av Randy Newman är ofta så pass lik Toy Story att jag nästan måste gå ut och tala med teknikern om inte fel ljudspår lagts på. Inte ens den i vanliga fall förstklassiga animationen är mycket att titta på. Vi får identiska racerbanor och anonyma småstäder som inte alls känns särskilt innovativa eller sprakande, något som alltid utmärkt Pixar.

När till och med händelseförloppet är oskiljaktigt från tidigare filmer så tycks jag till och med lägga märke till hur de allra yngsta tittarna tappar intresset.

Bilar 3 är som ett enda långt motorvrål, spännande den första sekunden, sedan en högljudd plåga som aldrig tar slut.

Betyg 2/10

Dumma Mej 3 Recension

Publicerad den 27 juni, 2017 av bosstime55

Fotnot: Recensionen avser den svenska versionen.

Det känner mer och mer som en fabrik vid det här laget än ett faktiskt originellt projekt. Dumma Mej 3 har fortfarande kvar sin charm, med oskyldig humor och ett klassikt patos. Men något måste ske om serien skall kunna hålla sig över vattenytan.

Jag står mellan två läger i fallet med de gula miniorerna och deras excentriske herre Gru. Toleransen har säkerligen gått ned till noll för en stor del av allmänheten. Serien har egentligen inte gjort något nytt eller vågat sig utöver sin först iteration för sju år sedan. Humorn grundar sig i oskyldig slapstick och ett visuellt vansinne. För de som kritiserar serien för att vara alltför enkelspårig och i brist av djup, så vill jag i all vänlighet bara påpeka att det finns ett skäl att serien kategoriseras som barn och familjefilm. För de som letar efter dramatisk dysterhet finns det definitivt alternativ.

Grymma fordon

De fantastiska fordonen och apparaterna drar tankarna åt Aardman Animations häpnadsväckande kort- och långfilmer med Wallace och Grommit. Fartfyllt är det också, det finns knappt andrum mellan all action och barnsliga påfund från de alltid lika busiga gula hantlangarna. Presentationen är av högkvalitet, och animation drar just tankarna åt mer klassisk fysisk dockanimation, som till exempel Leika visat upp i Coraline, eller Kubo Och De Två Strängarna.

Humorn är sannerligen inte lika elegant som den som återfinns i konkurrenten Pixars alternativ. Dumma Mej dras tyvärr med känslan att den är mer kommersiell än artistisk. Det är ett löpande band som producerar fullt acceptabla varor, men som knappast skiljer sig från den enorma mängd datoranimerade filmer som nu blivit en norm i bioreportoaren.

Oinspirerat

Illumination Entertainment kommer undan med denna något oinspirerade känsla, då de fortfarande har kvar gott om charm och värme. Dumma Mej 3 är också klart mer energisk än sin föregångare, om än inte så tokig som Minioner från 2015.

I spin-offen bröt man mot reglerna genom att reducera Steve Carell roll till nästan ingenting, och att förlägga filmen i London på 60-talet. Här återgår man till formulan, enbart Kristen Wiigs Lucy återvänder från nummer två, resten är förhållandevis fristående.

Just charmen är den största tillgången. Sockersött och närmast klibbigt på sina ställen, så har Illumination kvar en viss oskyldig barnslighet som är svår att se ned på. Det tangerar rätt ofta att bli monotont, då skämten vägrar att anta en ny form. I kommande episoder måste det injiceras något slags variation; man är nu mycket nära att bli monoton.

Något skeptisk är jag dock till de referenser som riktar så åt den äldre skaran i publiken. Dessa små vinkningar känns något malplacerade och förvirringen från de mindre på den visningen vi deltog på var påtaglig.

Enastående val av musik

Sing från förra året kändes som en klart mer helgjuten och genomtänkt historia, där man snärjde in både stora som små genom att nyttja Idol-formatet samt musikindustrins olika extravaganser. Och på tal om musik så är det som vanligt första klass, med låtar av både Michael Jackson, Dire Straits och till och med ett litet Van Halen-inhopp.

Något som tyvärr gör det svårare med bedömningen är att vi i nuläget endast har filmen med svensk dubbning. En inte på något sätt dålig adaption, men nog saknar man Carell och Wiig. Även ljudmixen är problematisk, då dialogen ofta försvinner i olika ljudeffekter.

Dumma Mej 3 är fullt godkänd, mycket tack vare sitt varma hjärta, men om denna saga skall fortsätta måste Illumination våga ta ett nytt steg. Sjungande gula galenpannor har en gräns, och den är nu nådd.

Betyg 6/10

Bäst: Att Illumination har kvar sin charm efter sju år

Sämst: Repetitivt, och börjar närma sig slentrian.

Sing Recension

Publicerad den 17 december, 2016 av bosstime55

027

En traditionell men charmig stund.

Universal och deras animationsstudio Illumination Entertainment blir automatiskt den uppenbara konkurrenten mot Disney och Pixar. Universal saknar fortfarande finessen och självklarheten som alltid är närvarande i tex Pixars Insidan Ut.

Sing bryter inte ny mark på något plan men tar igen på charm och värme.

Igenkänningsfaktorn

Att inte dra paralleller med Disneys supersuccé Zootropolis är omöjligt. Det är båda filmer med antropomorfiska karaktärsgallerier och bygger på samma kärna i absurditeten som uppstår i situationer som skapar ganska bekanta situationer för publiken.

Just igenkänningsfaktorn spelade även Illumination Entertainment på i den också förutsägbara men underhållande Husdjurens Hemliga Liv. Det uppstår gott om skratt när galenskapen – som att se ett piggsvin med Scarlett Johanssons stämma häva ur sig högljudd punkmusik.

Det finns flertalet sekvenser som framkallar ett par riktigt härliga skratt som värmer bra i den nuvarande svenska kylan. Måhända är det inte sofistikerat men roligt är det.

Kändisensemble

Mängden och kalibern av kända aktörer råder det ingen brist på heller. Det här är en samling aktörer som uppenbarligen trivs med sina enkla men tillmötesgående figurer. Jag vet dock inte om Matthew McConaughey är helt optimal i rollen som super energisk koala.

Musikalen – som vanligtvis är lika välkommen hos mig som en öppnad surströmmingsburk i en flygplanskabin, funkar här oväntat bra då den integreras naturligt. Det finns tack och lov inga forcerade nummer med ovälkomna smäktande ballader som gamla Disney filmer ofta behöver dras med.

Soundtracket och dess mycket smakfulla val av pop och rockmusik är för det mesta strålande. Själv hade jag sett ännu fler låtar och versioner på de där superklassikerna som Beatles covern på Carry That Weight, men det här är en spellista som bör fungera för de flesta.

Trivsam och varm

Sing är genomgående riktigt charmig och trivsam. Vissa skämt faller dock platt då de spelar på riktigt låg dagishumor, något som filmen absolut inte behöver. Animationen känns också lite fattig och platt efter de fantastiska bilderna Hitta Doris visade upp eller den helt makalösa Kubo Och De Två Strängarna som Universal faktiskt distribuerade.

Och för alla som sett både en och annan animerad familjefilm, blir det lite för förutsägbart och standardiserat mot filmens andra halva, de bästa idéerna bränns av för tidigt och filmen hittar inte riktigt tillbaka till flytet som den inledande sektionen besitter.

Men allt som allt är Sing en mycket gemytlig och trivsam stund.