Bumblebee Recension

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Det finns ett litet bultande hjärta någonstans i Bumblebee, tyvärr så är man alldeles för ofta otäckt nära den farliga Michael Bay-zonen. 

Sedan Michael Bay sjösatte uppföljaren till Transformers från 2007 – Revenge Of The Fallen, så har serien om robotarna från planeten Cybertron, varit starkt associerade med rent och skärt skräp.

Vad Bay än har gjort, så vilar det något högst vulgärt och smaklöst över alla regissörens projekt. Historierna om Bays plumpa och buffliga registil är minst sagt omtalade, det handlar om alltifrån auditions som snarare liknar porrshower och extremt ohövligt beteende. Enbart Bays närvaro – i rollen som producent, räcker som en garanti för att det väntar något hemskt i biomörkret. 

Jag växte inte upp med Transformers, varken som animerad TV-serie eller de kopiösa mängder av leksaker som fanns att inhandla. Masters Of The Universe och G.I Joe faller i samma fålla. Därför kan jag inte se på någon av filmerna med nostalgiska ögon. 

Om bara kunskapen och kompetensen finns på plats, så kan man göra bra film utav vilket grundmaterial som helst. Men eftersom Bay satt sina dödliga klorn i Transformers, så har det varit helt och hållet omöjligt att se bortom de perversa mängderna av rasism, sexism och dålig smak. Paramount kunde ha räddat serien om man beslutat av avföra Bay som regissör, istället så har de låtit detta pågå i tio hemska år. 

Omöjlig räddning 

Att ens börja fundera över en potentiell räddningsaktion är lika svårt som att undvika minusgrader i Skandinavien. Travis Knight – som blir den första regissören att ta kommandot efter Bay, har en betydligt mer gedigen bakgrund, Knight har under lång tid varit aktiv inom filmstudion Laika och deras fantastiska animerade filmer, nu senast debuterade han med Kubo Och De Två Strängarna, en av 2016 års bästa filmer. 

Och Knight besitter – tillskillnad mot Michael Bay, ett hjärta och en allmän hyfs som innebär att vi slipper bilder på inoljade damer i minimal klädsel. 

Men detta är ett jobb som den grekiska läkeguden Panakeia skulle ha funnit svårt, detta är i klass med att ge sig på uppgiften att filtrera rent gift till något som går att svälja. Ock även om man inte uppnår en vätska som skulle kunna säljas som mineralvatten, så är detta snarare som att dricka ett glasmjölk för en person med laktosintolerans, man dör inte, men det värker något förskräckligt efteråt. 

Ett hjärta av sten  

Transformers-serien – fram tills nu, har aldrig haft något hjärta, det är inprincip ett faktum, Bay vägrade lyssna på kritiken. Sexismen som alltid varit den mest debatterade aspekten, kunde utan större problem ha tagits bort, men då Bay inte bryr sig om rim eller reson, så spädde man istället på med än mer groteska vyer – som Megan Fox lutad över en motorcykel. 

Fox parades ihop med Shia LaBeouf, en ’’skådespelare’’ som nått bottnen på alla sätt och vis. Om LaBeouf ändå kunde ha dragit på sig den kända papperspåsen över sitt huvud – då han spelade in Transformers, så hade nog filmerna varit marginellt bättre, vi hade åtminstone sluppit det genomusla skådespelet samt missnöjet att behöva se på en av de största och mest talanglösa narcissisterna inom filmindustrin. 

La Beouf och Fox är – sedan år tillbaka, borta ifrån serien, men det har inte lett till någon större förbättring. Att hitta bättre skådespelare än Rosie Huntington Whiteley eller Laura Haddock, är ingen större konst, ett kort besök till närmaste amatörteater löser det.

Ett myrsteg i rätt riktning

Som ett litet steg i rätt riktning så har Bumblebee en yngre och mer rakryggad protagonist – spelad av Hailee Steinfeld, som i sin tur inte behöver iklä sig stringtrosor eller åtsittande tröjor. Steinfeld som aldrig riktigt fått en karriär efter Bröderna Cohens True Grit, gör ett överlag bra jobb i rollen som den rebelliske och grubblande tonårsflickan Charlie. 

Steinfeld har en självsäkerhet och utstrålning. Det gör att man kan ha överseende med att manuset – i bästa fall, är oinspirerat. Otursamt nog så är det tyvärr bara Steinfeld som sticker ut, brottaren och internetsensationen John Cena – som faktiskt har ett mått av karisma och humor, får här spela en monoton elitsoldat som enbart verkar kunna skrika kommandon. 

Själva omfånget på karaktärerna – förutom Steinfeld, ligger någonstans mellan irriterande stereotyper och färglösa pappersark. Till och med proffs som Angela Basset försvinner i det alldeles för tråkiga och trista manuskriptet. 

’’Inga stringtrosor tillåtna’’ 

Gudskelov så slipper vi i alla fall de sexuella anspelningarna, enbart vid ett tillfälle börjar jag förbereda den imaginära spypåsen, men Knight har den goda smaken att inte inkludera perversa mängder av halvnakna fotomodeller, hämtade från ett uppslag av tidningen Playboy.  

Olyckligtvis så väljer man att förhålla sig till den redan etablerade kontinuiteten, Bumblebee hade kunnat vara en mjuk omstart för serien, på så sätt hade man en gång för alla kunnat lämna sin bedrövliga historik. De tillfällen när man ansträngt försöker koppla ihop filmerna, så kännas allt mer eller mindre hopplöst, Bumblebee känns i många lägen som ett riktigt menlöst förspel inom parentes, att inte låta historien få stå på egna ben berövar stor relevans ifrån filmen. 

Vad som gör filmen till en knappt godkänd affär är relationen mellan Steinfeld och Bumblebee, återigen är den gula roboten oförmögen att tala, detta leder till flertalet fåniga sekvenser, men också ett par oväntat rörande stunder som drar tankarna åt Steven Spielbergs E.T. Att en stor del av filmen sedan kulminerar i sockersöt sentimentalitet är inte lika värmande, mot slutet är allt så sötsliskigt att en hel tankbil med insulin borde stå redo utanför salongen. 

Bay saboterar i bakgrunden 

Där själva relationen mellan robot och människa – delvis, är genuin, så är allt för mycket  fortfarande bara en soppa av usel humor och menlös action, i de stunderna känns det som att Michael Bay lämnat sin roll som producent för filmen och aktivt sitter och saboterar med sina groteska signum. 

Knight  – som inte har någon erfarenhet att göra spelfilm, än mindre actionfilm, verkar vid flera tillfällen vara helt ointresserad av actionscenerna. Det finns ingen som helst inspiration eller intensitet vid de tillfällena som de stora metallkolosserna drabbar samman. Flera gånger så är vi tillbaka i sekvenser som liknar vandrande bilskrot – där de flyger metall och bultar.

Men i stort så har man tonat ned den ohyggliga mängden ’’skrammel-action’’ från Bays filmer, förutom en kort liten vinkning till det odrägligt bombastiska, så är Bumblebee mer inriktad på att genomföra enkel action, som går att uthärda utan att drabbas av migrän och illamående. 

En del av ett hjärta  

Bumblebee är inte någon överväldigande upplevelse. Jag ställer mig fortfarande rejält skeptisk till om det verkligen går att fortsätta med serien, till stor del pga dess urusla historik. Den största bedriften förblir att Travis Knight fastslår, att att det finns något mer än en kassaapparat innanför bröstet, kanske kan man kalla det ett litet minimalt hjärta. 

Betyg 4/10 

Coco (Svensk Version) Recension 

014

Image copyright and courtesy of Disney/Pixar Studios 2018

Farligt vacker både emotionellt och visuellt. Pixar visar att de fortfarande är helt unika i filmbranschen. 

Vi kommer publicera en alternativ och förlängd version då vi fått möjlighet att se den engelska originalversionen. Det hindrar oss inte för att redan nu kategorisera Coco som en fantastisk film.

Den svenska dubbningen är inte ens i närheten så problematisk som den kan vara i andra fall, se exempel Pixars egen Bilar 3. Det är en fullt fungerande översättning som kan betygsättas som acceptabel, om än inte fantastisk. Tack och lov så är en aspekt av Coco helt oberoende om det talas svenska eller engelska. En av filmens största styrkor ligger i dess helt fantastiska utseende, Pixar briljerar verkligen i design och scenografi. Influenserna från Henry Selick filmen Nightmare Before Christmas är starka. Och precis som i det exemplet så finns det en tydlig handgriplighet som får Coco att kännas intim. Flera gånger påminns jag om produktionsbolag  som Laika Studios och Aardman Animations. Det finns något rejält och handfast med det vi ser på duken, flera gånger känns det som om vi kan sträcka oss fram och röra karaktärerna, och inte pga av någon 3D.

Likheterna med Kubo Och De Två Strängarna är också uppenbara, temat om att hitta sin familj och plats i världen är ibland snudd på identiska, lägg sedan till att båda huvudpersonerna bär med sig ett stränginstrument. Men Coco har tillräckligt med kreativitet och nya infallsvinklar för att det aldrig skall känns som en upprepning eller efterapning.

Tekniken får nästan all annan konkurrens att framstå som lastgammal då vi jämför. Det bör också nämnas att Coco kanske är lite för otäck för de allra minsta, en del bisarra och skruvade scener får mig att känna en viss olustighet, ej i negativ mening. Vi talar ändå om en film där döda spelar en central roll.

019

We Are Alive 

Pixar har på senare år oscillerat mellan uppföljare och originella projekt. Överlag har kvalitén varit hög, men filmer som Insidan Ut och WALL-E har varit betydligt bättre än uppföljarna – minus Toy Story 3, som är ett makalöst stycke film. Efter Bilar 3 – som kom ut tidigare i år, så kunde det inget annat än gå uppåt. Sportbilen Lightning McQueens sista (?) kapitel var fantasilöst och inte ens särskilt vackert att beskåda. Framförallt så saknades det något av substantiellt värde.

Coco råder bot på de bristerna. Personerna och berättelsen är denna gång energisk och skarpsinnig. Pixar verkar lika lyckliga som huvudpersonen Miguel då han får utöva sin musik. Noggrannheten och passionen märks i varenda detalj, jag kan inte erinra mig då jag sett en så trovärdig gitarrövning på en film, Miguels animerade fingrar och sättet han förflyttar handen, ger en aspirerande gitarrist som jag själv rysningar. Regissörerna Lee Unkrich och Adriana Molina sprider enorm glädje genom sin hängivenhet till detaljer.

013

Souls Of The Departed 

Men yta är inte till någon större hjälp om karaktärerna och berättelsen inte har något att erbjuda. Återigen så har man lyckats med en superb balansgång, alla personer som introduceras livnär berättelsen, det finns inget överflöd eller excesser av gimmicks, inte ens hunden Dante. Unkrich nyttjade en viss sentimentalitet i Upp, den finns även här, men är mer dämpad, det är precis tillräckligt för beröra utan att bli tårdrypande sockersött.

Debatten om att Coco skulle vara något elak politiskt inlägg, där man porträtterar Mexico på racistiskt vis är inget annat än trams. Det här är fullfjädrade karaktärer, med djup och stora personligheter. Man använder landets kulturella arv på ett väldigt fint och entusiastiskt sätt, där man sätter in gamla mytbildningar i moderna kontexter. Tempot är rasande högt men aldrig utmattande, några ’’döda punkter’’ existerar inte, det är antingen stora känslor eller stora bilder, alltid lika fantastiska.

003

Wake Up Dead Man 

Fyndigt borde vara ett ledord för Coco. Hela tiden så kommer man på nya och inspirerade sätt att leka. Det känns som att se den där galan artisten som jonglerar och utför något fysiskt omöjligt på en och samma gång. Det är självmedvetet och ödmjukt.

Det enda problemet är slutet som känns lite för förutsägbart och ointressant. Unkrich och Molina verkar inte riktigt hitta samma originalitet då de skall knyta ihop säcken. Och återigen så är det svårt att bedöma filmen helt genomgående utan att ha sett originalversionen.

Men redan nu är Coco en fantastisk film, ungdomlig, glad och inspirerad. Att få se allt utan det dubbade filtret, kommer antagligen bara göra denna redan utomordentliga upplevelse ännu bättre.

Betyg 8/10 

Dumma Mej 3 Recension

007

Copyright Universal Pictures 2017

Fotnot: Recensionen avser den svenska versionen.

Det känner mer och mer som en fabrik vid det här laget än ett faktiskt originellt projekt. Dumma Mej 3 har fortfarande kvar sin charm, med oskyldig humor och ett klassikt patos. Men något måste ske om serien skall kunna hålla sig över vattenytan. 

Jag står mellan två läger i fallet med de gula miniorerna och deras excentriske herre Gru. Toleransen har säkerligen gått ned till noll för en stor del av allmänheten. Serien har egentligen inte gjort något nytt eller vågat sig utöver sin först iteration för sju år sedan. Humorn grundar sig i oskyldig slapstick och ett visuellt vansinne. För de som kritiserar serien för att vara alltför enkelspårig och i brist av djup, så vill jag i all vänlighet bara påpeka att det finns ett skäl att serien kategoriseras som barn och familjefilm. För de som letar efter dramatisk dysterhet finns det definitivt alternativ.

Grymma fordon 

De fantastiska fordonen och apparaterna drar tankarna åt Aardman Animations häpnadsväckande kort- och långfilmer med Wallace och Grommit. Fartfyllt är det också, det finns knappt andrum mellan all action och barnsliga påfund från de alltid lika busiga gula hantlangarna. Presentationen är av högkvalitet, och animation drar just tankarna åt mer klassisk fysisk dockanimation, som till exempel Leika visat upp i Coraline, eller Kubo Och De Två Strängarna.

Humorn är sannerligen inte lika elegant som den som återfinns i konkurrenten Pixars alternativ. Dumma Mej dras tyvärr med känslan att den är mer kommersiell än artistisk. Det är ett löpande band som producerar fullt acceptabla varor, men som knappast skiljer sig från den enorma mängd datoranimerade filmer som nu blivit en norm i bioreportoaren.

Oinspirerat 

Illumination Entertainment kommer undan med denna något oinspirerade känsla, då de fortfarande har kvar gott om charm och värme. Dumma Mej 3 är också klart mer energisk än sin föregångare, om än inte så tokig som Minioner från 2015.

I spin-offen bröt man mot reglerna genom att reducera Steve Carell roll till nästan ingenting, och att förlägga filmen i London på 60-talet. Här återgår man till formulan, enbart Kristen Wiigs Lucy återvänder från nummer två, resten är förhållandevis fristående.

Just charmen är den största tillgången. Sockersött och närmast klibbigt på sina ställen, så har Illumination kvar en viss oskyldig barnslighet som är svår att se ned på. Det tangerar rätt ofta att bli monotont, då skämten vägrar att anta en ny form. I kommande episoder måste det injiceras något slags variation; man är nu mycket nära att bli monoton.

Något skeptisk är jag dock till de referenser som riktar så åt den äldre skaran i publiken. Dessa små vinkningar känns något malplacerade och förvirringen från de mindre på den visningen vi deltog på var påtaglig.

Enastående val av musik 

Sing från förra året kändes som en klart mer helgjuten och genomtänkt historia, där man snärjde in både stora som små genom att nyttja Idol-formatet samt musikindustrins olika extravaganser. Och på tal om musik så är det som vanligt första klass, med låtar av både Michael Jackson, Dire Straits och till och med ett litet Van Halen-inhopp.

Något som tyvärr gör det svårare med bedömningen är att vi i nuläget endast har filmen med svensk dubbning. En inte på något sätt dålig adaption, men nog saknar man Carell och Wiig. Även ljudmixen är problematisk, då dialogen ofta försvinner i olika ljudeffekter.

Dumma Mej 3 är fullt godkänd, mycket tack vare sitt varma hjärta, men om denna saga skall fortsätta måste Illumination våga ta ett nytt steg. Sjungande gula galenpannor har en gräns, och den är nu nådd.

Betyg 6/10 

Bäst: Att Illumination har kvar sin charm efter sju år

Sämst: Repetitivt, och börjar närma sig slentrian.

Årskrönikan 2016 

siberian-tiger-e-entertainment

Med bitter och sargad heder är det bara att ställa sig i ledet av utmärglade och deprimerande åsikter om att det snart gångna året 2016 varit en smärre symfoni i mörker och apokalyps.

Om någon behövde få mer kött på benen, i teorin om att det kan bli värre än värst, är 2016 ett utmärkt exempel. Humanitärt, intellektuellt och kreativt har hela 2016 gång på gång sänkt nivån.

Förluster som Leonard Cohen och Carrie Fisher slog kanske hårdast. Cohen verkade vara i kreativ toppform med sina två sista skivor – främst Popular Problems, som är i minst samma klass som de ofta glömda juvelerna i The Future och Ten New Songs. Att jag och så många nyfrälsta Cohen lyssnare aldrig fick chansen att se poeten och hans helt eminenta band – där The Webb Sisters och Cohens närmaste kreativa partner Sharon Robinson briljerade, kommer förbli ett hemskt faktum.

Att Carrie Fisher inte heller fick se den nystartade Star Wars-sagan få sitt ’’slut’’ kan också bara beskrivas som förfärligt.

Som jag redan nämnt så var stora delar av 2016 uttömt kreativt. Ingen kan ha blivit lycklig av ihåliga, skramlande och hjärtlösa själsslukare som Independence Day Resurgence eller Inferno.

På spelfronten blev cynikerna och skeptikerna matade med ammunition i och med anskrämliga produktioner som Mafia 3, som representerar slentrian i sin värsta form.

DC Comics/Warner Brothers fortsatte sin kamp mot klockan som tickar ned som en domedagsmaskin. Batman V Superman: Dawn Of Justice förblir en kavalkad i dålig regi och ännu sämre manus.

Den följande Suicide Squad är inte ens värd en kvävd viskning. Att se det makalösa arv och skafferi av möjligheter – som DC Comics faktiskt besitter, blir det smärtsamt att bevittna denna massaker av karaktärer som Jokern, Wonder Woman och Batman.

I tider som ofta kännas mörkare än den mest nedsläckta Tim Burton film (innan 2000-talet) är det inte speciellt konstigt att förstå att filmer – som lät oss fly undan verklighetens mardröm, slog hårdast, både hos publik och mig själv.

Disney spände sina redan stora muskler och fortsatte stärka sitt ljuvliga Marvel-universum med den helt hejdlöst spektakulära Civil War. Doctor Strange som fick stänga årets upplaga av Marvel-satsningen, slog dock alla förväntningar. Underhållningen och finurligheten togs till skyhöga nivåer i en film som inte kunde sluta bjuda på sig själv.

I ett annat universum långt, långt borta fortsatte Lucasfilm VD’n Kathleen Kennedy sin upprustning av världens kanske mest älskade nördmanifestation. Vi är nu uppe vid jämnvikt mellan de bra Star Wars-filmerna och de usla. Om Episode VIII träffar lika hårt som en käftsmäll från K-2SO kan vi nog konstatera att Star Wars förblir en ostoppbar kraft.

Rogue One: A Star Wars Story är årets största film på så många plan. Att se den bubblande kärleken som vilat hos regissörer som J.J Abrams och Gareth Edwards explodera, är en välsignelse som verkligen inneburit ett nytt hopp (ursäkta alla Star Wars-liknelser) för storbudgetfilmen.

Disney skulle också bjuda stora ögonblick i och med den sorgligt förbisedda Pete’s Dragon.

David Lowery visar att man kan skapa en familjefilm som innehar djup, känslor och värme utan att nedvärdera publikens intelligens.

Animationsstudion Laika gav oss visuell huvudvärk med sin mix av Beatles covers och japansk feodalism i Kubo Och De Två Strängarna.

För den lite mindre filmen stod Tom Ford och J.A Bayona för de mest drabbande stunderna. I Fords Nocturnal Animals får vi en blandning mellan avtrubbad modern dekadens och mörk nihilism. A Monster Calls ger oss istället ännu en anledning till att älska drömmar och förhoppningar

Bruce Springsteen visade igen varför ingenting kan jämföras med hans gudomliga spelningar som detta året ansågs korta om de tog slut vid tre timmar. Från intimiteten i Brooklyn till den helt vilda festen i Madrid bjöd varenda konsert på något minnesvärt för resten av livet.

Slutligen så har 2016 inneburit enormt mycket för Tiger Film. Vi har växt så sakta och äntligen lyckats hitta en form och publiceringsfrekvens, som vi hoppas och tror kommer fungera för både oss och er läsare.

Ett stort tack till alla läsare som valt att följa med på denna oförutsedda men förhoppningsvis stora resa.

Vår Star Wars-utställning som vi arrangerade tillsammans med Filmstaden Täby hör också till en av årets höjdpunkter. Tack till personalen och ett extra tack till Gustav och Elliot.

Stort tack till alla fantastiska biobesökare som visade sådan entusiasm.

Också ett enorm tack till UIP Sverige, Disney, Stockholm Filmfestival och Sony Entertainment som låtit oss få delta på deras pressevent och respekterat vår integritet.

Vi hoppas såklart på ett ljusare 2017 där vi växer ytterligare och där ännu fler av er väljer att hoppa på detta tåg av vansinne och oväntade äventyr.

Tack till er alla och gott nytt år !

Årets bästa filmer 2016 

Här är listan som innebär konstant grubblande och beslutsångest.

Filmåret 2016 var till stor del lika roligt som en släng av influensan. Det verkade inte finnas någon hejd på utflödet av skräp. Kring oktober för oss här i Sverige verkade äntligen slussvakten ha somnat till och låtit dörren för kvalitetsfilmer stå öppen. Vi har valt ut sju filmer som vi nu kommer rangordna.

0051

A Monster Calls 

Om vi bara hade sluppit det där eländiga slutet så hade A Monster Calls kunnat nå ännu högre. En resa i fantasi, drömmar och hoppet om något bättre ramas in med suveränt foto och fantastiska rollprestationer av Felicity Jones och nykomlingen Lewis MacDougall.

0033

Nocturnal Animals 

En otrolig överraskning. Tom Ford går tillbaka till ritbordet och ger oss en obehaglig och engagerande film som inte slutar att imponera. Ford visar upp en enorm självsäkerhet och drivkraft som ger filmen obegränsat bränsle. En brinnande och pulserande helvetesåktur.

0271

Peter och Draken Elliot 

David Lowery visar att det går att göra mångfacetterade och djupa filmer som ändå fungerar för stora som små. Stora känslor samt sentimentalitet blandas ihop i en kompott som aldrig känns förvriden eller falsk. Värmen och innerligheten borde få en varning som en bidragande faktor till global uppvärmning.

038

Captain America: Civil War 

Marvel visar att de aldrig kommer ge upp. Efter ett snedsteg med Avengers: Age Of Ultron återvänder de frustande och pumpade för att slå publiken med häpnad. Scenen då de båda sidorna drabbar samman för den mest otroliga striden Marvel-universumet någonsin sett – är skälet till varför actionfilmen som genre inte går att förkasta.

016

Kubo Och De Två Strängarna 

Laika slutar inte imponera med sin hisnande förmåga för visuella under.

0022

Doctor Strange 

Det räckte inte med att få hela publiken att hisna efter andan i Civil War. Doctor Strange kombinerar det bästa från vad Marvel gjort sedan den första Iron Man-filmen år 2008 och kör över hela publiken i alla dimensioner som vi kan komma på.

043

Rogue One: A Star Wars Story 

Darth Vader återvänder, striden på paradisplaneten Scarifs strand och en kärlek till allt som heter Star Wars. Det räcker som motivation till varför Rogue One är årets bästa film.

Sing Recension

027

En traditionell men charmig stund. 

Universal och deras animationsstudio Illumination Entertainment blir automatiskt den uppenbara konkurrenten mot Disney och Pixar. Universal saknar fortfarande finessen och självklarheten som alltid är närvarande i tex Pixars Insidan Ut.

Sing bryter inte ny mark på något plan men tar igen på charm och värme.

Igenkänningsfaktorn

Att inte dra paralleller med Disneys supersuccé Zootropolis är omöjligt. Det är båda filmer med antropomorfiska karaktärsgallerier och bygger på samma kärna i absurditeten som uppstår i situationer som skapar ganska bekanta situationer för publiken.

Just igenkänningsfaktorn spelade även Illumination Entertainment på i den också förutsägbara men underhållande Husdjurens Hemliga Liv. Det uppstår gott om skratt när galenskapen – som att se ett piggsvin med Scarlett Johanssons stämma häva ur sig högljudd punkmusik.

Det finns flertalet sekvenser som framkallar ett par riktigt härliga skratt som värmer bra i den nuvarande svenska kylan. Måhända är det inte sofistikerat men roligt är det.

Kändisensemble

Mängden och kalibern av kända aktörer råder det ingen brist på heller. Det här är en samling aktörer som uppenbarligen trivs med sina enkla men tillmötesgående figurer. Jag vet dock inte om Matthew McConaughey är helt optimal i rollen som super energisk koala.

Musikalen – som vanligtvis är lika välkommen hos mig som en öppnad surströmmingsburk i en flygplanskabin, funkar här oväntat bra då den integreras naturligt. Det finns tack och lov inga forcerade nummer med ovälkomna smäktande ballader som gamla Disney filmer ofta behöver dras med.

Soundtracket och dess mycket smakfulla val av pop och rockmusik är för det mesta strålande. Själv hade jag sett ännu fler låtar och versioner på de där superklassikerna som Beatles covern på Carry That Weight, men det här är en spellista som bör fungera för de flesta.

Trivsam och varm 

Sing är genomgående riktigt charmig och trivsam. Vissa skämt faller dock platt då de spelar på riktigt låg dagishumor, något som filmen absolut inte behöver. Animationen känns också lite fattig och platt efter de fantastiska bilderna Hitta Doris visade upp eller den helt makalösa Kubo Och De Två Strängarna som Universal faktiskt distribuerade.

Och för alla som sett både en och annan animerad familjefilm, blir det lite för förutsägbart och standardiserat mot filmens andra halva, de bästa idéerna bränns av för tidigt och filmen hittar inte riktigt tillbaka till flytet som den inledande sektionen besitter.

Men allt som allt är Sing en mycket gemytlig och trivsam stund.

Betyg 7/10