Image copyright and courtesy of Lionsgate 2018

Stephen Chbosky regisserar med enormt hjärta och stor empati för sina karaktärer, olyckligtvis så räcker det inte till då allting förpackas med alldeles för stora mängder sockrad sentimentalitet berövar Wonder starkaste stunder från att göra intryck. 

Wonder är till sin natur emotionell och känsloladdad, allt är upplagt för att bli en Hallmark historia där man borde skicka med motmedel för att motverka överflödet av tårar och dramatiska uppoffringar. Chbosky tar sig runt flera av dessa hinder genom att använda en helt strålande Jacob Tremblay i huvudrollen.

Enbart tolv år gammal så har Tremblay redan mer erfarenhet och förståelse för skådespelaryrket än flera av sina mer rutinerade och erkända kollegor. Dold under stora mängder smink så ger den unge kanadensaren ett levande och trovärdigt porträtt av ett barn som tvingas leva med ett svårt symptom som Treacher Collins. Tremblay har fångat utanförskapet och ensamheten som alla former av handikapp kan leda till, omvärldens reaktion är skildrad med ett brett spektrum som inte bara innebär översittare och intoleranta elakheter.

Den andra höjdpunkten är Tremblays familj, vi får se deras uppoffringar och förändringar som behövt ta plats för att anpassa sig till situationen. I andra fall kan de här typen av sidospår bli platta och få tunnelseende då man enbart tittar närmare på brustna drömmar och övergivna initiativ. Men det här är en stark samling personer som står för sina beslut och som aldrig försöker se tillbaka på historien med facit i hand.  Bara det faktum att Julia Roberts är uthärdlig borde räknas som ett genombrott, hennes modersporträtt känns omtänksamt och känsligt.

Ännu bättre är Izabela Vidovic som Tremblays syster Olivia, en person som tagit på sig rollen att ställa sig i andra ledet och på så sätt inte orsaka några former av hinder för sin bror. Tillskillnad mot alla neurotiska och hysteriska porträtt av unga tjejer så är det här väldigt upplyftande att se en generös men bräcklig person. Den som drar det korta strået blir Owen Wilson, hur mycket jag än uppskattar att inte behöva se Wilson göra sig själv och publiken till åtlöje, så är hans förmåga till bra skådespel för bristfällig, han är också den person som känns lite negligerad genom väldigt liten närvaro genom berättelsen.

Birollerna är kanske den största överraskning och filmens största styrka. Wonder berättas i ett uppbrutet narrativ där vi på ett ganska rättframt sätt får följa individuella personer som rör sig runt huvudpersonen. Karaktärer som kan tyckas vara endimensionella visar sig istället bära på minst lika stora problem och komplicerade livsöden. Skådespelet från filmens unga skådespelare är strålande och det finns väldigt få personer som inte känns empatiska på något plan.

Så vad är det egentligen som orsakar ett så lågt betyg ? Trots att så många rutor kryssas för så misslyckas Wonder kapitalt då det kommer till att avsluta eller expandera sina olika stickspår. Där alla personer känns levande, så är händelseförloppet och dess utveckling stelt och förenklat. När man har chansen till komplexitet så målar man över allt med en platt och skrikig färg, allt löses upp på ett maner som påminner om riktigt banala barnsagor. Utan att ha läst boken av R.J. Palacio – som mycket väl kan vara anledningen till dessa problem, så är det ett slöseri med dessa duktiga skådespelare då allt toppas med vispgrädde och andra former av utfyllnad som täpper till artärerna.

Tillslut blir filmen så sentimental och slätstruken att jag helt och hållet tappar intresset, lite mer subtila berättarknep hade räckt långt i det här fallet. Det känns hårt att behöva avföra en film som ofta gör så mycket rätt, med en gnutta mer djup och stilfulla avslut så hade Chbosky kunnat stoltsera med en en varmhjärtad och intelligent film. Nu får det enorma hjärtat nästan en infarkt pga den sockersöta sentimentaliteten.

Betyg 4/10