Aladdin Recension

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019

Summering: Det går inte att summera vilket filmiskt monster Guy Ritchie skapat i och med Aladdin, detta är inte en film, det är… Ja, jag vet faktiskt inte… 

Ja, herregud… Jag var matt efter Avengers: Infinity War, knäckt efter Endgame och i trans efter The Favourite… Men såhär chockad och mållös har jag inte varit sedan jag råkade lyssna på Mikeal Rickfors – fasansfulla, cover version av Bruce Springsteen mästerverket The River… 

När Aladdin tagit slut så känns det som om jag sett det där ökända ljuset i slutet av tunneln på otäckt nära håll. Aladdin borde inte recenseras i text, istället hoppas jag att läkare och biologer kan ta prover från alla som lämnar salongen, för vad som händer med kroppens interna kemi – efter att ha sett vad Guy Ritchie ’’åstadkommit, måste arkiveras och undersökas. 

Aladdin har verkligen inte haft det lätt innan sin premiär, med flera inslag som fick tidiga varningslamporn att tändas. Guy Ritchie hade just gett världen en av historiernas sämsta filmer med King Arthur: Legend Of The Sword då det stor klart att han – trots detta, skulle få möjligheten till att regissera Aladdin. Om det fanns någon rättvisa i denna värld så borde Ritchie inte fått komma nära en spelfilm under det närmsta millenniet efter det stickade skräp som var Legend Of Sword

Men sedan kom bilderna på Will Smiths version av anden… De löjeväckande klippen, med I någon sorts förvriden CGI-terror, spreds som en löpeld över cyberrymden. Just blå figurer har fått publiken att se rött den senaste tiden – Sonic The Hedgehog som exempel två. 

Lägg sedan till filmens plastiga utseende och trailerns hårresande sångnummer, så såg det ut att bli ytterligare två timmar av ren och skär tortyr. Men Guy Ritchie är inte av denna värld, han har gjort något som – nästan, är en lika stor bedrift som att uppfinna det periodiska systemet eller komma på smör och skivat bröd. Aladdin är så usel att den äntrar någon ny zon av bedrövlighet som jag inte kan beskriva… 

Där King Arthur var en hög utav galenskap, så är Aladdin en drogad feberdröm som bryter ny mark – i kalkonens förlovade land. Det är faktiskt svårt att veta vart man skall börja… 

’’Maskeraden från helvetet’’

Till utseendet liknar Aladdin en maskerad som hämtats ur helvetets eldar. Trots att kostymerna är välsydda, så gör den gräsligt övermättade färgpaletten att både kuliss och kläder ser ut att vara inhyrda från Buttericks. Staden Agrabah må vara skapat ur fantasin för det animerade originalet från 1992, men Guy Ritchie har här lyckats skapa en plats som känns lika trovärdig som valfri planet ur Stjärnornas Krig. 

Specialeffekterna som används för att rendera stora delar av Agrabah och andra visuella element, måste ha skapats utifrån datorer som fortfarande har Windows 93 som operativsystem, någon annan förklaring kan inte finnas för hur illa det ser ut. Överlag påminner hela filmen om den värsta sortens lågbudget teater, med allt vad det innebär med skrattretande sminkning och kliande lösskägg.  

Gräsligt skådespel 

Aladdin må inte se ut som någon exotisk kunglighet, men det plastiga och skrikiga utseendet är ingenting då vi tittar närmare på skådespelet vi får serverat. Om vi bortser från den kontrovers som uppstod då Naomi Scott fick rollen – Scott är av indiskt ursprung, något som återigen drog igång en debatt om hur Hollywood förvrider karaktärers etnicitet, så är Scott den enda aktör som verkar anlända till arbetet utan baksmälla och apati. Ritchie må vara lika bra på personregi som Donald Trump är att tala sanning, men Scott ger prinsessan Jasmin ryggrad och identitet. 

Scotts motspelare Mena Massoud – i rollen som Aladdin, blir däremot ännu en skådespelare som Ritchie lyckas placera på sin personliga sopptipp av förstörda skådespelarkarriärer. Massoud visar aldrig upp karisma, någon naturlig charm eller ens något passionerat driv. Kemin – som borde finnas, mellan Massoud och Scott blir snarare till ett gift som sipprar ut i salongen och sakta med säkert oskadliggör publikens mentala tillstånd, det är är ett samspel som klingar falskare än Nick Nolte och Julia Roberts i I Love Trouble

Men denna usla kemi kan förlåtas, detta då vi får stifta bekantskap med Marwan Kenzari som gör den – i ursprungsversionen, mystiske och kraftfulle Jafar, till en endimensionell fåntratt som är lika hotfull som en stubbe. Man kan faktiskt fråga sig om Kenzari ens agerar vid ett enda tillfälle genom filmen. Med tom blick så plågar sig den holländska skådespelaren igenom diverse pajaskonster där Ritchie försöker övertyga oss om att denna version utav Jafar är både fräckare och mörkare än sitt tecknade original. Att säga att det misslyckas vore en underdrift av astronomiska proportioner. 

Sedan har vi Will Smith… Så fort Smiths blåfärgade ansikte dyker upp så tappar Ritchie fullkomligt kontrollen och fattningen. Smith tvingas till att agera hysteriska utbrott samtidigt som duken fylls av allt mellan himmel och jord. Men då Smith inte behöver agera som om hans byxben brann, så får vi en fullt godkänd insats, där Smiths svada får stå i centrum. Smith är också den som får ett fåtal av de – i stort, katastrofala komiska momenten, att fungera. 

Den uteslutande bästa insatsen görs av den animerade tigern Rajah, det kan ha något att göra med att denne inte har några repliker och att jag – såklart, är partisk gentemot randiga katter.     

Allt mellan himmel och jord

På tal om att kasta in allt mellan himmel och jord, så kan Aladdin vara en av de mest överfyllda och spretiga filmerna som gjorts genom filmhistorien. Ritchie kastar sig blint mellan genrer och registilar som får filmen att framstå spritt språngande galen. 

Måhända att sångnummer hade en viktig plats i det animerade originalet, problematiken är att Guy Ritchie inte kan göra film, än mindre musikal – trots sin bakgrund som musikvideoregissör. Vartenda musikaliskt framträdande blir till en skräckupplevelse där lyriken och sången är ohörbar pga usel ljudmix, iscensättningen ser i sin tur ut att vara stulet från de sämsta stunderna av American Idol med neon, konfettikanoner, lasershow och andra popklyschor. 

Så fort någon av karaktärerna utbrister i sång så känns det som att trumhinnorna är på väg att sprängas i bitar. Håkan Hellström sjungandes opera hade med största sannolikhet låtit bättre. Ritchie kan inte heller låta bli att göra flera sångnummer till vedervärdig kabaré, det innebär inslag som jag kommer behöva tvätta bort genom årtionden av terapi.   

Utöver dessa pinor så fortsätter Guy med att låta filmens styras av hans egna snurriga impulser, därmed så slänger han in lite Bollywood-dans, platta jaktsekvenser och en moralkaka som redan nu kommer resultera i illamående den närmsta månaden. Vad som borde vara ett lättsmält matinéäventyr blir till något sjukt och förvridet, berättelsen – som i originaltappning, innehåller romans, spänning och humor, blir utdragen, innehållslös och förvirrande.  

Denna ackumulation av fullkomlig dårskap antar snart en ny sorts form som jag inte kan beskriva. I detta sinnessjuka virrvarr av kass regi och oinspirerade skådepelare, så känns det som att vi har hamlat i en filmversion av Lustiga Huset, allt är upp och ned, det snurrar, skakar och slutar med en flygande matta… 

’’Ta en matta och fly(g) !’’

Tillslut så har alla barriärer brutits ned, om Aladdin hade existerat under 80-talet så hade järnridån förmodligen kunnat fällas på ett par minuter. Filmen blir tillslut så usel att den blir hypnotisk i sitt katastrofala utförande, man vet inte om man skall skratta, gråta eller skrika ? Då allt är slut så är jag mer eller mindre mållös. De flesta skräpfilmer orsakar antingen uppgivenhet Blockers eller ilska Aniara, men Aladdin går inte att placera i någon av dessa kategorier, istället förblir jag kvar sittandes i biomörkret, stirrandes in i det tomma svarta mörkret. Detta hör till bland det sjukaste jag sett, och det inte positivt menat.  

Anden i lampan sägs ger tre önskningar, för mig räcker det med en – att aldrig låta Guy Ritchie göra film igen… 

Betyg 1/10 

Oscarsgalan 2019

Det är dags att erkänna något ’’hemskt’’ i biktstolen. Jag har inte sett Oscarsgalan på år och dagar. Evenemanget kan knappast kallas för spännande, tillskillnad mot en Super Bowl, där allt kan hända i själva matchen, så är Oscarsgalan färdigställd sedan veckor tillbaka då den sänds. Revisionsfirman Pwc (som inte ens klarar av att dela ut rätt kuvert) behandlar omröstningen, och det hela är ett tre timmar långt mellanspel som lika gärna hade kunnat avklaras i ett pressutskick.  

Vad som sägs vara filmvärldens mest prestigefyllda pris har för varje år enbart blivit en enda lång tragedi som pendlar mellan ett skämt och en pina.

För de som vill ha bevis på detta, kan gå igenom några av de senaste årtiondets nominerade inom kategorin bästa film: The Blind Side, Milk, An Education etc. 

Det är inte heller jämförbart med Nobelpriset, förvisso är några av dess institutioner – Svenska Akademin, lika trevliga som ett kvällsdopp i storstadskloak. Det enda som gör att Nobelpriset är något mer anständigt, är att processen – med nominerade och beslutet om vinnare, hanteras utanför allmänhetens ögon, ingen nominerad kandidat meddelas, enbart vinnaren får besked då diskussionerna är färdiga. 

Oscarsgalan har de senaste åren utsått extrema kontroverser, flera kampanjer som ’’ Oscars too white’’ har satts igång i respons mot akademins oförmåga att lyckas att införa etnisk mångfald i både de beslutande organen samt de nominerade. Trots flera klagomål och höjda röster, så är akademin fortfarande – uteslutande, bestående av vita äldre män. 

Årets upplaga har – på förhand, hört till bland de mer pinsamma i hela galans historia. Skandalerna och magplasken har fullkomligt staplats på varandra, från den utsparkade värden Kevin Hart, till beslutet att inte sända utdelningen av ett antal tekniska priser – bästa foto. 

Det enda anledningen att denna omgång var marginellt mer intressant än tidigare, stavas Black Panther. Tiger Film må recensera och diskutera alla sorters konstformer, som musik, spel och film. Men det vore en osanning om vi inte erkände att vi har en stor förkärlek till popkulturen och främst det som kallas för nördkultur. 

Att en serietidningsfilm – efter så många är av negligering, äntligen blev nominerad kändes som ett tillfälle att rättfärdiga alla år som nördar, fans och trogna serieälskare, behövt utstå attacker där elitistiska röster förkastar allt som har med superhjältar och nördiga narrativ att göra. Till och med fantasy och science fiction har blivit mer accepterat än något som burit en DC eller Marvel logotyp.  

Oddsen på at Black Panther skulle vinna bästa film var obefintliga. Kritikstormen mot akademin hade förmodligen haft samma destruktiva framfart som stormen Gudrun om detta hade skett. 

Att vara värd för Oscarsgalan må ses som en ära inom nöjesindustrin. Men förutom Billy Crystal och Johnny Carson, så har de senaste värdarna – hur duktiga de än är utanför rollen som konferencier, framstått tragiska. 

Chris Rock som fått hantera galan två gånger, var en fasa. Till och med usel radioteater var att föredra framför Rocks likbleka skämt och usla framförande. Jon Stewart är en fantastisk energisk och vild personlighet, hans The Daily Show era borde förvaras på The Smithsonian i Washington D.C, men som värd för detta åbäke till ceremoni, så verkade Stewart ha fått på sig en tvångströja, de där riktigt vassa kommentarerna och replikskiftena blev censurerade. Sedan hade vi Ellen DeGeneres vars insats var så usel att dem som tvingades genomlida  eländet borde fått ekonomisk ersättning. 

Så avsaknaden av en värd kundek kanske ha förändrat saker och ting, självfallet så nyttjades inte detta tillfälle, istället fick vi en show som var lika trist, hjärtlös och långtråkig som alltid. Öppningen där Queen + Adam Lambert spelar ett par korthuggna versioner av We Will Rock You och We Are The Champions framstår pliktskyldigt, och stackars Roger Taylor hanterar sina trummor som om det vore sköra som hundvalpar, något dånande muller blev det inte tal om. 

Tina Fey, Maya Rudolph och Amy Poehler iscensättning av en pseudoversion av det klassiska välkomsttalet, gjorde det glasklart att vi befann oss på en den mest erbarmliga bottennivå ännu en gång. 

Trots att man lovat en snabbare och mer hanterlig show, så är de flesta hållpunkter detsamma som en massiv blodpropp. Sektionerna där de nominerade inom bästa film skall presenteras av en skara eklektiska personer – Tom Morello ifrån Rage Against The Machine och Prophets Of Rage, dyker upp från ingenstans och presenterar Vice av Adam McKay, Morello ser lika vilsen ut som ett rådjur i strålkastarljuset. 

Men Morellos trista presentation är harmlöst gentemot det som väntar i de evighetslånga tacktalen, de fungerar ypperligt som saltsyra mot den goda smaken.    

Black Panther vinner förvisso tre priser för sin musik (där vi får lite svensk representation i och med Ludwig Göransson), produktionsdesign och kostym, samtliga välförtjänta men i det långa loppet sekundära. Däremot är publikens entusiasm påtaglig då Black Panther figurerar bland de nominerade. 

Resterande två timmar fylls ut med fler hemska presentationer av de nominerade filmerna, dödstråkiga musikaliska framträdanden – exklusive Lady Gaga (som faktiskt håller det mest inspirerade talet) och Bradley Cooper. När vi slutligen når de tyngsta kategorierna, bästa – manliga, kvinnliga huvudroll och film, så kommer galans största överraskning. Glenn Close vinner inte för sin roll i The Wife, istället så är det Olivia Colman som tar hem statyetten för sitt helt magnifika porträtt som drottning Anne i Yorgos Lanthimos mästerverk The Favourite. Emma Stones reaktion – då hon ger kollegan Coleman en lång passionerad kyss på kinden, är ett fantastiskt ögonblick som verkligen visar på bandet som formades mellan henne, Colman och Weisz. 

Colemans tal hör också till bland de mer underhållande, det är oförberett, spontant ödmjukt och mycket lättsamt. 

Lika underhållande blir det inte då Rami Malek vinner för sin ytterst mediokra insats som Freddie Mercury i Bohemian Rhapsody. Varken Malek eller filmen har någonting att göra bland nominerade som nämnda The Favourite eller ens A Star Is Born

Bästa film blir nattens enda spännande stund, skall Black Panther återigen göra historia och vinna för ? Svar: Nej… Men innan vi får svaret så plockar Oscarsgalan fram sin ’’bästa’’ presentatör för denna blytunga kategori. Är det en titan såsom Martin Scorsese eller Steven Spielberg ? Glöm det ! Ut kommer en blonderad Julia Roberts. Någonstans här så börjar livskraften rinna ut i fåtöljen, Roberts – som har ett renommé som är lika vackert som en inbrottstjuv och en karriär som inte ens djävulen vill närma sig, skall nu presentera bästa film. Detta är så patetiskt att blodtrycket spränger ett par ådror. Nick Nolte eller Gary Busey hade varit ett bättre alternativ, det vore åtminstone oväntat.

Sedan har vi Roma, denna text har så varsamt som möjligt försökt undvika ämnet. Vår recension är sedan ett tag tillbaka publicerad, tankarna och känslorna kring en av förra årets mest pretentiösa och sega bluffprodukter, vill jag aldrig mer tänka tillbaka på, det är illa nog att jag blir påmind om filmen varje gång jag ser en hink med vatten eller en golvbrunn. 

Och även om Black Panther och The Favourite blir snuvade på konfekten, så får Roma se sig besegrad till fördel för Green Book i striden om bästa film.  

Tillslut så är golgatavandringen slut… 

Klockan är fem på morgonen, många timmars förlorad sömn har återigen ägnats åt ett evenemang som är lika hopplöst som Eurovision Song Contest. Tack och adjö !   

Ben Is Back Recension

All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Summering: Fasansfull soppa av trist dramatik och uselt skådespel från Julia Roberts. 

Att jag inte ser Julia Roberts som ett skådespelargeni behöver jag inte sticka under stol med. Under hela 90-talet så var Roberts närmast en kunglighet inom filmindustrin. De romantiska komedier hon medverkade i slog ekonomiska rekord, i mitten av 00-talet sades Roberts ha en lön på 20 miljoner dollar per film. Den ohyggliga summan kunde ha matat hungriga barn, eller gett ett antal personer i USA sjukförsäkring. Runaway Bride, The Mexican och nu senast August: Osage County, är bara ett litet axplock av de gräsliga filmer som Roberts har torterat biopubliken med. 

Likt flertalet andra 90-tals fenomen, så har Roberts idag förvandlats till en ointressant bifigur, en dammig fossil som desperat vill övertyga allmänheten att hon faktiskt kan göra något annat än skräp. Försöken har varit många, men i slutänden har de varit lika lyckade som invasionen av Grisbukten. Om vi sammanställde en modern Julia Roberts Blu Ray-box, så skulle den antagligen komma med en enorm varningsetikett, Eat Pray Love och Mirror Mirror är lika giftiga som en bägare med stryknin.

Roberts förstår dock inte att loppet är över, Ben Is Back är en tårdrypande plädering gentemot allmänheten, förhoppningarna är att få multum av inbjudningar till industrins finaste prisceremonier. Det brukar finnas gränser för flertalet filmer, en logisk stoppkloss som gör att man bibehåller någotsånär vettiga premisser och utgångspunkter. Även den mest förvridna film – där logik och trovärdighet är åt fanders, har ramar. 

Lego Filmen 2 – som hade premiär förra veckan, innehåller några av de mest bisarra och vansinniga vändningarna på film. Man ignorerar regler och logik, vad som helst verkar kunna hända. Spretigheten och fladdrandet används – tack och lov, som ett verktyg, bakom alla galna upptåg finns en struktur, om än tunn.  

Ben Is Back slår allt som sker i världen byggd utav plastklossar. Till och med konceptet att besöka insidan på John Malkovich huvud, känns betydligt trovärdigare än något i detta skrattretande magplask.    

Welcome Home Sanitarium 

Till en början såverkar det som att vi har göra med en karbonkopia utav Jonathan Demmes Rachel Getting Married. Premissen, där en familjemedlem återvänder hem efter rehab, är centrum i båda filmerna. Inledningen är långt ifrån spektakulär men åtminstone stabil. Roberts känns något dämpad  och Lucas Hedges är acceptabel – om än lite platt i sin roll som bråkstake. Det ser ut att vara en slätstruken men duglig liten film, där förstörd familjedynamik och inre mörker förtar den härliga julstämningen. 

Sedan händer något… Från att ha varit ett kompakt litet drama, så förvandlas filmen till ett motbjudande monster som släpper alla hämningar.

Tidigt aprilskämt 

Efter introduktionen drabbas filmen av komplett galenskap. Antalet långsökta och krystade händelser är så många och rent skamliga att jag lämnas helt stum. Plötsligt blir familjedramat utbytt mot någon som liknar en steriliserad thriller, utan spänning eller drivkraft. 

Initiativen som tas av karaktärerna, strider mot all tänkbar logik. Och ingen av de inblandade väljer att behärska sig. Det är som att regissören Peter Hedges (Lucas far) regisserar ett riktigt ruttet aprilskämt, med tanke på att Pieces Of April var namnet på Hedges regidebut så är ironin total. Om filmens budget hade varit större så är jag rätt säker på att man gärna hade kastat in eldsprutande drakar och flygande boskap, bara för att få sabotera ytterligare 

Karaktärerna blir till irriterande gycklare och Lucas Hedges faller tillbaka på att spela en destruktiv tjurskalle, något han gjort sedan Manchester By The Sea, den goodwill han byggde upp i Boy Erased eldas snabbt upp.    

Being Julia 

Mitt i detta vansinne – som involverar organiserad brottslighet, kidnappningar, gruvlig hämnd etc, så glömmer jag nästan bort att Julia Roberts gör en av sina mest utstuderat cyniska rolltolkningar. Bakom floderna av krokodiltårar, så finns det en manipulativ agenda som är skräckinjagande. 

Detta är inget annat än den värsta sortens exhibitionism, aktuella och hjärtskärande frågor som missbruk, spruckna familjer och läkemedelsbranschens ansvar i missbruksepidemin i USA, borde aldrig får användas på ett såhär slarvigt och fegt sätt. 

Att filmen – dessutom, är snarlik den ganska ointressant Beautiful Boy, gör inte saken bättre, men invändningarna gentemot den filmen är ingeting då vi ställer filmerna sida vid sida. 

Det här är hittepå som inte ens borde få kallas spelfilm. 

Betyg 1/10  

Wonder Recension 

0171

Image copyright and courtesy of Lionsgate 2018

Stephen Chbosky regisserar med enormt hjärta och stor empati för sina karaktärer, olyckligtvis så räcker det inte till då allting förpackas med alldeles för stora mängder sockrad sentimentalitet berövar Wonder starkaste stunder från att göra intryck. 

Wonder är till sin natur emotionell och känsloladdad, allt är upplagt för att bli en Hallmark historia där man borde skicka med motmedel för att motverka överflödet av tårar och dramatiska uppoffringar. Chbosky tar sig runt flera av dessa hinder genom att använda en helt strålande Jacob Tremblay i huvudrollen.

Enbart tolv år gammal så har Tremblay redan mer erfarenhet och förståelse för skådespelaryrket än flera av sina mer rutinerade och erkända kollegor. Dold under stora mängder smink så ger den unge kanadensaren ett levande och trovärdigt porträtt av ett barn som tvingas leva med ett svårt symptom som Treacher Collins. Tremblay har fångat utanförskapet och ensamheten som alla former av handikapp kan leda till, omvärldens reaktion är skildrad med ett brett spektrum som inte bara innebär översittare och intoleranta elakheter.

Den andra höjdpunkten är Tremblays familj, vi får se deras uppoffringar och förändringar som behövt ta plats för att anpassa sig till situationen. I andra fall kan de här typen av sidospår bli platta och få tunnelseende då man enbart tittar närmare på brustna drömmar och övergivna initiativ. Men det här är en stark samling personer som står för sina beslut och som aldrig försöker se tillbaka på historien med facit i hand.  Bara det faktum att Julia Roberts är uthärdlig borde räknas som ett genombrott, hennes modersporträtt känns omtänksamt och känsligt.

Ännu bättre är Izabela Vidovic som Tremblays syster Olivia, en person som tagit på sig rollen att ställa sig i andra ledet och på så sätt inte orsaka några former av hinder för sin bror. Tillskillnad mot alla neurotiska och hysteriska porträtt av unga tjejer så är det här väldigt upplyftande att se en generös men bräcklig person. Den som drar det korta strået blir Owen Wilson, hur mycket jag än uppskattar att inte behöva se Wilson göra sig själv och publiken till åtlöje, så är hans förmåga till bra skådespel för bristfällig, han är också den person som känns lite negligerad genom väldigt liten närvaro genom berättelsen.

Birollerna är kanske den största överraskning och filmens största styrka. Wonder berättas i ett uppbrutet narrativ där vi på ett ganska rättframt sätt får följa individuella personer som rör sig runt huvudpersonen. Karaktärer som kan tyckas vara endimensionella visar sig istället bära på minst lika stora problem och komplicerade livsöden. Skådespelet från filmens unga skådespelare är strålande och det finns väldigt få personer som inte känns empatiska på något plan.

Så vad är det egentligen som orsakar ett så lågt betyg ? Trots att så många rutor kryssas för så misslyckas Wonder kapitalt då det kommer till att avsluta eller expandera sina olika stickspår. Där alla personer känns levande, så är händelseförloppet och dess utveckling stelt och förenklat. När man har chansen till komplexitet så målar man över allt med en platt och skrikig färg, allt löses upp på ett maner som påminner om riktigt banala barnsagor. Utan att ha läst boken av R.J. Palacio – som mycket väl kan vara anledningen till dessa problem, så är det ett slöseri med dessa duktiga skådespelare då allt toppas med vispgrädde och andra former av utfyllnad som täpper till artärerna.

Tillslut blir filmen så sentimental och slätstruken att jag helt och hållet tappar intresset, lite mer subtila berättarknep hade räckt långt i det här fallet. Det känns hårt att behöva avföra en film som ofta gör så mycket rätt, med en gnutta mer djup och stilfulla avslut så hade Chbosky kunnat stoltsera med en en varmhjärtad och intelligent film. Nu får det enorma hjärtat nästan en infarkt pga den sockersöta sentimentaliteten.

Betyg 4/10

John Wells (minimala) Filmografi

Bradley Cooper kör loss som Michelin-kock i Burnt som har svensk premiär idag, recensionen kommer imorgon. I sedvanlig ordning kör vi en överskådlig titt på regissören John Wells tidigare eskapader. Trots Wells måttliga CV på ynka två filmer, är dessa nog för att konstatera att Wells hör lika hemma i filmvärlden som de där två tragiskt inklämda elefanterna på Skansen för årtionden sedan. Ovanpå detta är samtliga filmer mönstrade och stämplade med Weinstein sigill, vilket lämnar en ännu sämre eftersmak i min mun än de ytterst mediokra filmer som utgör John Wells filmografi.

The Company Men  

Weinstein kör sitt vanliga knep och införskaffade en Sundance snackis som självklart innehöll hett debatterade amerikanska frågor som arbetslöshet,finanskraschen 2008 och förfallet av klassisk amerikansk industri. Det borde kännas relevant,vasst och träffande. Men precis som majoriteten av de inköp Weinstein utför känns det som om någon slug börshaj suttit och filat på utdelningsplanen – och inte filmens faktiska kvalitet, utdelningen i där här fallet stavas guldgubbe i sena februari eller tidiga mars. Det känns manipulativt och hjärtlöst, något som borde vara omöjligt i en film som trots sin ålder på fem år – bär med sig ett tema så relevant och aktuellt att det borde slå lika hårt som en ishaka genom en japansk pappersvägg.

Men istället likviderar filmen alla sina styrkor genom att spela på stereotyper och billiga genvägar. Händelseförloppet och dramatiken är för bekant och ingen av de tre olika karaktärsberättelserna engagerar. De nämnda genvägarna består i att spela på helt uddlösa känslor med rent löjliga melodramatiska drag. Trots en ensemble som är så namnkunnig att affischen behövt sätta sitt typsnitt till minsta möjliga storlek – Ben Affleck,Tommy Lee Jones,Chris Cooper och Kevin Costner, känns det som om varenda karaktär har blivit inköpt på dramafilmens Jula – på hyllan som har en stor REA lapp – redo att användas utan proffsinstallation, det känns grått och blir efter en kort stund plågsamt trött och förutsägbart, Affleck känns också minst tio år för gammal för sin roll. Den skulle ha spelats av en yngre och mindre erfaren aktör för att få den dramatiska effekt filmen söker.

John Wells regisserar som om han just vaknat upp lite för sent och glömt kaffet på väg till jobbet – sömnigt och oengagerande. De må vara oerhört stiligt med Roger Deakins som fotograf, men vad hjälper det när innehållet är så torftigt ? Små ynkliga spår av de teman som filmen borde omfamna – jobbet som en identitet och amerikaners världsunika arbetsstolthet, förekommer bara på den tunnaste ytan och leder aldrig någonstans.

Om The Company Men hade fått bearbetas mer – tagit sina karaktärer på större allvar och verkat utan de övertydliga gesterna hade vi kunnat få en förödande stark film som visat morgondagens hårda och skoningslösa jobbmarknad i USA. Men istället är vi fast med en film lika intressant som en maraton-tittning av hur cement stelnar.

 Betyg 4/10

August Osage County 

Jag vet inte ens vart man skall börja att dissikera den här kalkonen. Det här är så risigt att valfri Hallmark-film framstår som genialisk och nytänkande. Wells ger sig i kast med en teaterpjäs som vill visa kärnfamiljen på bristningsgränsen till undergång. Det fullkomligt ramlar ut svordomar,förolämpningar och folk som skriker så ansiktet blir rött. När den hör typen av film utförs måste det göras med en självsäkerhet med god kontroll på sina skådespelare, även om Sam Mendes Revolutionary Road är ganska långt ifrån de högre betygen – så är hans kontroll över Winslet och DiCaprio sansad och säker. Det måste finnas en fyr i stormen av utbrott och konfrontationer.  Men Wells verkar ha gått åt motsatt håll, istället för att få ensemblen att vara harmonisk och synkroniserad verkar varenda aktör få rusa på fritt som tjurar i spanska Pamplona.

Meryl Streep drar upp sin överspelsmätare förbi elva och lämnar ett överdrivet plastigt intryck. Wells gör inget för att kontrollera överspelet eller ens dosera det. Istället sväljs allt penicillin på första dosen – och det smakar illa.

När vi kommer till Julia Roberts prestation kan man enbart sucka och fråga sig hur den här kvinnan en gång i tiden håvade in groteska 20 miljoner dollar per film i lön. Detta är ca 5% av superbolaget Disneys aktieutdelning – jag står mållös när jag tänker och gör min primitiva mattematik. Roberts hänger på Streep i det vulgära överspelet. Det känns som om jag tittar på en tjugo år gammal informationsfilm inspelad för dagis. Roberts agerar så falskt och iskallt att popartisten Madonnas frostiga scenframträdande framstår inbjudande och spontant trevligt, hennes prestation känns lika genuin som en Volkswagenmodell med dieselmotor.

Problemen skall bara fortsätta med Wells oförmåga att hantera berättandet. Det skriks och bråkas utan någon ändhållplats i sikte. Scenerna känns lika stadiga som en uppblåsbar gummibåt i den starkaste av stormar. Filmen öser på med allt den kan, vändningar,missbruk, svek och etc. Tillslut verkar det som om Wells laddat en spikpistol och sporadiskt skjuter in ett magasin för att fästa de tunna plankor som skall utgöra filmen.

Hela August: Osage County känns som ett fuskbygge som TV4s program med samma namn borde muddra. Det är lamt, torftigt, enerverande långt och fullkomligt uselt.

Betyg 1/10