All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Charlize Theron och Jason Reitman leder matchen med flera poäng, de har  kontroll på läget och det handlar bara om att göra ett högst ordinärt avslut för att ta hem segern. Vad som sedan sker är lika otroligt som de galnaste av sporthändelser där man med ett enda klantigt misstag sumpar allting. 

Vad hände egentligen ? Tully må inte vara något nyskapande mästerverk inom genren drama men den genomför flera av sina hållpunkter på mer än godkänt vis. Jason Reitman har tonat ned volymen och spelar i moll den här gången. Allt är avskalat och befriat det sedvanliga färggranna fotot och de sylvassa replikerna. Charlize Theron har inte varit såhär bra och bekväm i en roll på år och dagar.

Reitman inleder hårt och svårt med trovärdiga scener som drar tankarna åt en film av bröderna Dardenne, musiken är nästan helt frånvarande och den stundande krisen är som kolsvarta moln på himlen. Till ytan liknar det en vanlig amerikansk medelklassfamilj, när vi väl kommer bakom den ytliga barriären, så är de tapetserade väggarna fyllda med sprickor och fel. Therons mor är nedtyngd och deprimerad i sitt ständiga vardagsliv som innehåller en pliktskyldig dotter och en autistisk son. Vardagspredikament som visas är starkt och i ett montage där Theron kastas mellan stress och sömnlöshet får man till en skrämmande effektiv intensitet. Det rymliga hemmet blir till ett fängelse där Theron – trots en anständig make, får bära bördan av att ta hand om sin familj utan någon som helst hjälp.

Den här spartanska presentationen visar på en mognad hos Reitman, för första gången verkar fokus ligga på att leverera allt utan fraseringar eller konstigheter, tidigare har det verkat som om att allt enbart handlat om att finjustera dialogen.

’’And man that was all she wrote’’  

Charlize Theron har pendlat mellan skräp, kultfilmer och festivalfavoriter. Trots sin Oscar och uppenbara talang har hennes karriär aldrig riktigt tillåtit henne att klassas som en av de riktigt stora inom skådespelaryrket.

Här får Theron det utrymme hon behöver, hon verkar genuint glad att sätta ned händerna i jorden och göra lite manuellt arbete, där hon inte är rädd för att smutsa ned sig. Resultatet blir en karismatisk, slagfärdig och empatisk person. Mackenzie Davis som utgör den andra halvan av filmen påminner om Sally Hawkins karaktär från Happy Go Lucky. 

Ett energiknippe som må vara enkelspårig men samtidigt sympatisk. Davis porträtterar en karaktär som, trots sin kärlek till livet, aldrig känns naiv eller dumdristig. Om Reitman hade gjort personen helt fläckfri så hade det fallit platt, genom att han nu inte gör karaktären till en Messiasgestalt så blir det här förhållandet mellan Davis och Theron värmande.

’’I know that job you got leaves you so uninspired’’  

Resten av personerna är – tyvärr, långt ifrån så intressanta som de skulle behöva vara. Det finns stor potential hos flera som negligeras. Förutom Theron och Davis så hade övriga aktörer kunnat bära anonyma masker, de är svarvade nycklar som genast öppnar de narrativa dörrarna så att filmens duo skall kunna röra sig framåt utan komplikationer.

Allt som allt så ser det ut att leda till en fullt godkänd film som bryter den starka trenden att de flesta filmer i årets första kvartal är skräpproduktioner….

Självmål

Från ingenstans förvandlas de säkra korten till tärningar som ger sämsta möjliga utslag. Allting sker mot slutet som är chockartat av helt fel anledningar. Det är som en fotbollsmatch där det ledande lagets spelare tar och gör ett självmål och sedan fixar rött kort.  

Det är ett helt osannolikt sabotage som är lika obegripligt som finansminister Anders Borgs helt sinnessjuka och groteska utspel.

Tully kommer – för min egen del, att gå till historien som det största filmiska självmålet någonsin. Allt hårt arbete med att bygga upp två empatiska karaktärer spolas, den hårda och nästan klaustrofobiska cellen som är familjehemmet, blir till ett dockhus där Barbie och Ken förverkligar dagdrömmar. Vad som sedan återstår är bara ett snopet ansiktsuttryck som sedan övergår till frågan… ’’Vad hände !?’’

Betyg 4/10