All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: Även om det är välgjort och detaljrikt ur en estetisk synvinkel, så är det solkiga manuset och röriga strukturen så pass negativ att det aldrig riktigt går att ha så roligt som man borde ha i en film med talande hundar. 

Wes Anderson må ha en helt egen visuell design på allt han regisserar. Det är lite svårt att sätta fingret på vad exakt som gör det så säreget, färgkombinationerna tillsammans med den märkliga rekvisitan gör filmerna lika igenkännbara som de kändisar som spelar huvudrollerna. Anderson har de senaste åren alltid lyckats med att samla toppaktörer i både stora och små roller. Och den gången Willem Dafoe spelade den tyske sjömannen Klaus Daimler i The Life Aquatic With Steve Zissou, kan vara en av förra årtiondets mest underskattade karaktärer.

Black Dog

Och det är ingen tvekan om att rollistan är närmast sinnessjuk på pappret. Bill Murray, Greta Gerwig och Scarlett Johansson är bara ett fåtal av kända aktörer som medverkar. Premissen kan vara Andersons mest absurda, vi får både hundar och korrupta japanska borgmästare i en mix som är lika spretig som det låter. Till en början är själva intrigen så snurrig och förvriden att man inte kan låta bli att skratta. Det hjälper också att Andersons estetik gör sig allra bäst i animerad form. Det är klassisk stop-motion som drar tankarna åt Aardman Animations och Laika.

Att en uppstoppad docka klarar av ett större känslospektrum än Jennifer Lawrence är ganska otroligt. Allting är i ett rasande tempo där hjulen snurrar så fort att bromsarna blir rödglödgade vid inbromsning. När väl denna skruvade inledning är över så verkar mjölksyran ha tagit vid och allt utvecklas till samma sega och ointressanta film Anderson gjort sedan sin debut i Rushmore. 

Sleeping Dogs 

Karaktärerna är fortfarande onödigt pratglada och har inget att tillföra i sina självupptagna och tjafsiga utläggningar. Allting som sägs eller görs är varmluft, trots flertalet fantastiska aktörer så är ingen av de här – visuellt, färgstarka djuren och människorna någonsin minnesvärda eller ens särskilt underhållande. Och flera namn är knappt värda att få ta upp plats på affischen då deras medverkan – i form av tid, är närmast obefintlig.

Själva storyn och dess många sidospår och tillbakablickar blir i allt detta gapande uddlös och väldigt systematisk – på absolut sämsta sätt. Hela premissen borde tillåta enorma utsvävningar och lekar med händelser och deras förlopp, men det mesta är torrt och utan någon större poäng. Anderson har kanske velat skapa en paradoxal film som har ett vilt yttre men ett humorlöst och dött inre, vad än intentionerna är så är slutresultatet inte bra.

I små doser finns det kanske utrymme för Isle Of Dogs, en kortfilm på halva speltiden hade kanske kunnat kapitalisera på konceptet och den detaljerade estetiken. Men just nu är det 100 minuter av tråkigt trams och tjafs.

Betyg 4/10