All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2018

Summering: Det här är inte en film, det är en levande synd. Brasklapp, varningsskylt och mentalohälsa borde stå som slogan. 2018 års hittills sämsta film har slagit ned som en vätebomb i filmindustrin. 

Det finns ett (bland ofantligt många) problem med A Wrinkle In Time. Först och främst måste vi bortse från ’’irrelevanta’’ ting som en stabil berättelse, bra skådespelare eller välskrivet manus. En recension handlar vanligtvis att bedöma: för en resturang kritiker handlar det om att analysera och bedöma allt ifrån maten som serveras till servicen. En motorsport journalist ser ofta till fordonets olika attribut. A Wrinkle In Time borde enligt konstens alla regler bedömas och recenseras efter allmänna ramar såsom hantverk, agerande och så vidare. Men här kommer komplikationen; A Wrinkle In Time är inte en film, den är något obeskrivligt – och det inte menat som något positivt. 

Highway To Hell 

Om detta nu är menat som en film så är det en katastrof, men det vore en förolämpning mot alla former av rörlig media att kategorisera detta som något som ens är besläktat med film. Om man skall hitta någon liknelse så kanske ett stinkande kadaver är en bra metafor. På håll luktar det illa och desto närmare man kommer så blir doften och synen närmast outhärdlig. 

Jag vet knappt vart man skall inleda, vart man än tittar så orsakar helvetet stark yrsel och illamående. Ava DuVernays Selma må har legat precis rätt i tiden, Martin Luther King och hans karisma och ideal kan lyfta upp vad som helst, filmen var dock en poänglös, tråkig och mosig historia som aldrig gav rättvisa åt den fantastiska människa som Dr. King var. 

Om nu Selma var lite anspråkslös så är A Wrinkle In Time rena rama såpan. I ett numera känt avsnitt utav Sveriges Mästerkock så serveras en falafel tallrik utan falafel, köksmästaren och veteranen Leif Mannerström, summerar att rätten är enkel att bedöma, detta då det inte ens finns någonting att bedöma. Alla normala beståndsdelar som skall ingå en i fungerande film är pulveriserade. Storyn – eller vad man nu vill kalla det, är ett hopkok av det sämsta av gårdagens horoskop och dialog ur en evighetslång buskis. 

Unholy bastard 

Inte en enda mening är begriplig, allt utgår från prat om kosmos inre själ och dess fjärde synvinkel och… Ja, mer än sådär behöver vi nog inte ta upp. Om nu all form av konversation är fasansfull så är det ingeting mot vad ögonen måste utstå i nästan två timmar. Groteska färger blandas ihop med usla specialeffekter. Designen på allt ifrån planerna till dess kreatur är som slitet ur någon psykedelisk mardröm, The Beatles helt förvridna musikvideo till I Am The Walrus är en skönhetsupplevelse i jämförelse. Om visningen hade varit i 3D hade jag förmodligen behövt återse både min frukost och lunch. Att behöva bevittna Oprah Winfrey stå iklädd silvertejp och med påklistrade pärlor från hobbybutiken Panduro, kommer ta livstider att radera ur minnet. 

Gråsparvar

På tal om filmens karaktärer och skådespelare så är det nog bäst att bara dra ett streck över hela rasket. Huvudpersonen som spelas Storm Reid uppfyller alla fördomar som finns om barnskådespelare, karaktären är en lillgammal, bitter och personlighets befriad. 

Reese Witherspoon – som fortsätter sitt korståg mot den goda smaken, har här spökat ut sig och blivit till en bortkommen Lucia som spinner runt i cirklar, Witherspoon gör det klart och tydligt att Oscarsstatyetten – som hon mottog för sitt platta porträtt av June Carter Cash, borde konfiskeras, omgående.  

Levi Miller som gått från Joe Wrights kalkonmiddag Pan drar olyckan med sig som en svartkatt under en stege, ett mer urvattnat och allmängiltig porträtt i skådespelets namn får vi nog söka efter i någon forcerad skolpjäs. 

Sedan har vi Michael Peña som förvandlats till en skrattretande demonisk strandraggare och Zach Galifianakis som en yogainstruktör !? Det är så pass gräsligt att jag nästan måste nypa mig i armen för att intala mig att detta inte är en mardröm av värsta sort. 

A Wrinkle In Time är en bil utan ratt, hjul eller ens bottenplatta, en middagsrätt utan innehåll på tallriken eller musik utan noter. Det är är inte en film, jag kan faktiskt inte ens hitta orden för vad detta kan beskrivas som. Mitt i filmen så hörs Stockholmsambulansens siren tjuta igenom salongens väggar, just då tror jag – på fullt allvar, att den är på väg rakt in till bion och att utryckningspersonalen kommer rulla ut mig på en bår och i en tvångströja, förmodligen är det den enda metoden som kan rädda ens mentala hälsa efter två timmar tillsammans med en av årtiondets sämsta filmer. 

Betyg 1/10