All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Otroligt välgjort rättegångsdrama med strålande dialog och starka skådespelarinsatser. 

Ibland slår blixten ned från klar himmel. Vem hade kunnat ana att ett libanesiskt drama om något så irrelevant och alldagligt som en enkel dispyt, skulle bli till ett förstklassigt rättegångsdrama som utklassar det mesta som västvärlden kunnat erbjuda inom samma genre de senaste åren. 

Förolämpningen bygger på konceptet om eskalering, hur en struntsak utvecklas till en ohanterlig mardröm som påverkar betydligt fler människor än filmens två huvudpersoner. Tidigt in i filmen så är det uppenbart att regissören Ziad Doueiri velat skapa en allegori till dagens händelser och konflikter i mellanöstern. Risken är således stor för övertydlighet och förenklingar, Doueiri gör ett smart drag när han låter det politiska ämnena enbart fungera som ett tunt ramverk runtom berättelsen, genom denna passiva observation så belyses kulturkrockar, dåliga erfarenheter och fördomar. Det finns en enorm mognad i att kunna balansera saker som flyktingpolitik och människans mest extrema åsikter utan att någonsin trivialisera eller förenkla diskussionen.   

Look Back In Anger 

 I centrum står två män som båda bär på tungt emotionellt bagage. Många filmskapare hade gärna dragit fram den dystra fiolen och vridit om tårkanalen. Det finns oskiljaktigt många berättelser om  hur personligt mörker och hämndbegär resulterar i att hela länder faller in i konflikter och närmast olösliga krig. Steven Spielbergs München har en sådan scen där man kort berör den oupphörliga konflikten mellan Israel och Palestina. Ziad Doueiri vänder på förväntningarna för hur en film brukar hantera konfliktlösningar, han spelar aldrig ut alla korten på en gång. Huvudpersonerna får växa, vandra fram och tillbaka samt se sig själva bli till ofrivilliga martyrer för diverse politiska agendor. 

Stora delar utspelar sig i domstolen eller i små lägenheter, bristen på miljövariation kunde ha lett till en seg och repetitiv upplevelse. Denna sparsamma metodik leder till att filmen liknar en teateruppsättning med ett fåtal kulisser som ständigt återanvänds. Det visar sig vara helt lysande beslut då allt som inte berör karaktärerna suddas bort, det som inte gagnar berättelsen blir bara till ett brus, därför känns det som att hela filmen har ett oupphörligt fokus som banar väg för otroligt välregisserade scener där den mycket välskrivna dialogen blir fullkomligt hypnotisk. 

Infinity War

Trots att allt är fiktion så känns det oväntat genuint och verklighetstroget, då allting utvecklas till ett komplett kaos så tätnar filmen och lägger in en ny växel. 

Förolämpningen är också en visuellt kompetent film. Till en början kan de soldränkta gatorna och det sylvassa fotot påminna om en reklamfilm för Coca Cola. Det skickliga hantverket blir till en sorts brygga – för oss i väst och synnerligen Sverige, som gör Libanon igenkännbart. Det hyllade iranska skilsmässodramat En Separation misslyckades i mina egna ögon – delvis, då det visuella genomförandet var så rudimentärt att det var omöjligt att inte fördöma filmens utseende. Och i jämförelse med den sega och – för mig, ganska ointressanta upplevelsen, så har Förolämpningen ett förvånansvärt högt tempo som alltid håller uppe en hårt slående puls. Bra tempo är helt avgörande för en film som innehåller såhär många stillastående scener där det enbart sker juridiska förhandlingar. 

Hur fåfängt och enfaldigt det än må låta, så har icke engelskspråkiga-filmer ofta fördelen att skådespel och dialogutbyte är betydligt svårare att kritisera. Skarvar eller dramatiska justeringar blir svårupptäckta, delvis pga den språkliga barriären. I fallet med Förolämpningen så bidrar detta till att få den redande strålande dialogen och skådespelet att känns än mer rakbladsvass och  trovärdigt. Skådespelarna Camille Salameh och Diamand Bou Abboud är fullkomligt fenomenala i en ensemble som inte går att anmärka på. Dialogen har några av dem mest slagfärdiga replikerna på väldigt länge, det är både intelligent och flera gånger ganska humoristiskt. 

Courtroom Blitz

Majoriteten av filmen är så snyggt avhandlad att svagheterna – som slutligen kryper fram, blir extra problematiska. Då filmen befinner sig i rättegången och juristerna får går loss i ett verbalt krig, så är Förolämpningen så tätt och intensiv att man nästan skakar på huvudet. 

Denna otroliga Intensitet bryts av mot slutet då man kastar in ett par onödiga scener som skall fungera som andningspaus i detta inferno utav avsky och ilska. Det som skall vara en skönhetsprodukt blir istället dålig fogmassa som tydligt markerar filmens bättre och sämre delar. En och annan gång blir också vissa narrativa beslut långsökta, något som också skapar onödig turbulens. 

Vad som kunde hade varit ett ansiktslöst rättegångsdrama, blir till en intensiv och fängslande upplevelse som i sina bästa stunder fullkomligt kör över all annan konkurrens. Om Ziad Doueiri enbart hade tagit ett fåtal alternativa beslut så hade flaggan kunnat hissats upp till sin absoluta topp. 

Betyg 7/10