Etikettarkiv: 7/10

Blinded By The Light Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of SF Studios 2019

Summering: Förutom att ha det kanske bästa soundtracket någonsin, så lyckas Blinded By The Light också vara ett överraskande och upplyftande porträtt om hur viktig och betydelsefull musik kan vara.

Gurinder Chada har sedan genombrottet med Skruva Den Som Beckham, aldrig uppnått något större erkännande för lättsamt sömnmedel som Bride And Prejudice eller nu senast Viceroy’s House. 

Men den här gången så hanterar Chada något ”viktigare” än tex Jane Austen… Nämligen Bruce Springsteen… För den som följt Tiger Film under årens gång är nog medveten om att en av våra viktigaste grundpelare just varit mannen från New Jersey. Det tåls att sägas fram tills våt egen sol slocknar, ingen annan artist har gjort så mycket – för min personliga och andras räkning, som Bruce Springsteen. 

Local Hero 

Vare sig det varit de hypnotiska konserterna som aldrig tar slut, eller en allmän lyssnings session på tåget, så förblir vartenda ord, varje trumslag och saxofonsolo lika essentiellt som mat eller sömn. Superlativen kan tyckas vara överdrivna och bångstyriga, men sättet Springsteen kan engagera, trösta och få lyssnaren att känna sig sedd är en egenskap som INGEN annan artist lyckats med. 

Fansens berättelser och hyllningsord om låtarnas innebörd – om frihet, kampen mot det omöjliga eller krossade drömmar, vet inga gränser. På valfritt Springsteen-forum så återfinns så mångas emotionella utläggningarna som stället Hollywood dramatik i skamvrån. Känslostormarna under – och efter, monolitiska stunderna – som konserterna på Ullevi, borde bevaras i något nationellt arkiv. 

Det finns med andra ord mer än ett par berättelser om Springsteens inverkan på sina fans. Och under årens gång har filmskapare försökt fånga vad som gjort fansen så frälsta och hängivna. Ridley Scott producerade exempelvis den helt horribla Springsteen And I, som endast var ett glorifierat YouTube montage där få minnesvärda anekdoter förekom. 

One Step Up

Och jämförelsevis mot den tragiska ursäkten till film, så fångar Gurinder Chada energin och den smittsamma inspirationen i musiken. Sättet man väljer att porträttera musikens innebörd för filmens huvudperson – Javed, kan inte klassa som särskilt genomtänkt eller snyggt, med överdrivan gester och dramatiska åthutningar som känns som en nagel i ögat. Men trots detta så är tillfället då Springsteens musik – äntligen, börjar dundra ut i biohögtalarna grandiost.  

Journalisten och författaren Sarfraz Manzoor – vars bok filmen är baserad på, talar om hur menings kraftfull Springsteens musik var under 80-talets England, en period som präglades av Thatcher-Reagan liberalism och ökande främlingsfientlighet. Manzoors knepiga relation med sin far och sin gråa tillvaro i staden Luton, återspeglar sig i mycket av Springsteens lyrik i exempel som Independence Day eller The Promised Land. Detta individuella öde är utan tvekan effektivt skildrat men än den största styrkan är hur universell och bekant berättelsen kännas för så många andra ute i publiken. 

The E Street Shuffle 

Blinded By The Light är också starkt präglad av manusförfattaren Richard Curtis – känd för romantiska komedier som Notting Hill och nu senast Yesterday, den patenterade brittiska ’’feel-good’’-känslan är minst lika närvarande och essentiell för filmen som de många Springsteen sångerna. Och på tal om Danny Boyles film – om en värld utan The Beatles, så har Blinded By The Light mer styrka i både sitt berättande och överlägset mer intressant karaktärsgalleri. Där Yesterdays-ensemble spenderade majoriteten av speltiden att klagade och sura, så är denna samling av – mindre välkända, aktörer mer sympatiska och karismatiska. Att dessutom inkludera Hayley Atwell i rollen som gymnasielärare kan inte beskrivas som något annat än briljant. 

Den fantastiska musiken och det härliga budskapet gör att man kan ha överseende med att Gurinder Chada aldrig riktigt lyckas ta filmen ända upp till stratosfären. Tillskillnad mot Springsteen – som kan höja sina konserter till skyarna redan i det inledande skedet, så stannar Blinded By The Light med att ’’endast’’ vara gemytlig underhållning . 

Loose Ends 

Scenerna med mer svärta och djup blir mest till små berättarmässiga hinder – så att man kan inleda pliktskyldiga konflikter som snabbt avverkas. Och som inbiten Springsteen-fanatiker så är det lite av en förlust att filmen inte inkluderar några utav Springsteens personliga funderingar kring sitt material. 

Efter framgångarna med Born To Run så kämpade Springsteen på två fronter, delvis en  långdragen juridisk twist med sin före detta manager, men också med mer allvarliga och ’’vuxna’’ tankar kring framgångens baksida samt vikten att komma ihåg vart ifrån man härstammar, och därmed inte låta sitt ursprung försvinna i något förvridet kändisskap. 

Med tanke på att Blinded By The Light ofta berör denna fråga – och ibland även ifrågasätter denna aspekt av texterna – som går ut på att springa och aldrig komma tillbaka, så kan man fråga sig varför dessa reflektioner inte har integrerats i filmen, något som skulle kunna få berättelsen att kännas än mer djupgående och mångbottnad. 

Glory Days 

Men även med dessa brister så är det inte tillräckligt för att invändningar skall ta överhanden. Blinded By The Light är strålande underhållning med både hjärta och hjärna, välsignad med det bästa soundtracket någonsin… 

Betyg 7/10       

Marvel Ultimate Alliance 3: The Black Order Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Nintendo, Team Ninja, Marvel 2019

Summering: God underhållning som hade mått bra av lite mer omtanke vad beträffar finjustering. 

Efter årtionden av skräpspel – baserade på film eller serietidningar, så har spelindustrin äntligen fått den tid och resurser som behövs för att producera kvalitativa spelupplevelser vad berättar licensspel. Med exempel som Batman Arkham-trilogin och Spider-Man till Playstation 4 så har licensspel inte bara blivit bra, utan rentav fantastiska produkter. 

Där DC Comics har fått gått i bräschen på spelfronten, så har Marvel varit betydligt mer skygga – Spider-Man PS4 var – som sagt, lysande, men likaså exklusivt till Playstation 4. Under årets E3-mässa så valde Marvel Games att visa upp sitt så kallade Avengers-projekt – som bla utvecklas av 

Eidos Montreal och Crystal Dynamics. Den uppvisningen skapade starka – och inte helt positiva reaktioner, men trots det så kommer Marvel’s Avengers (spelets titel) att ses som den stora sjösättningen för Marvel Games, detta då publicering sker till – nästan, alla plattformar.  

Marvel Ultimate Alliance 3 är inte menad att vara någon pampig flaggbärare som skall skaka om industrin och placera Marvel – i spelformat, på kartan. Valet att låta spelet vara exklusivt till Nintendo Switch gör att spridningen – precis som med Spider-Man, är – aningen, begränsad. Marvel Ultimate Alliance har haft en märklig  och turbulent historik, den spelmässiga grunden lade Raven Software i sina X-Men Legends-spel. De två Legends-spelen kan enklast summeras med följande ord; asymmetriskt kameraperspektiv med rak action. 

Studion skulle senare få tillgång till hela Marvels karaktärsgalleri, och Raven Software använde fundamentet från X-Men Legends för att skapa det första Marvel Ultimate Alliance. Spelet visade sig vara energiskt och väldigt underhållande. Dessutom fick man hjälp av av den fantastiska animationsstudion Blur – som producerade ett antal helt eminenta mellansekvenser att ackompanjera spelet. 

What if ? 

Om Raven Software hade fått möjlighet att ytterligare förfina spelet i en uppföljare, så hade serien kanske inte mött ett öde som innebar en väntetid på nio år mellan det andra och tredje spelet. Uppföljaren – med det det otroligt nyskapande namnet, Marvel Ultimate Alliance 2, utvecklades inte av Raven, istället så fick Vicarious Visions nu ansvaret . 

En av många anledningar till föregångarens framgång, var Ravens uppenbara entusiasm att få stöpa sin egen berättelse inom Marvel universumets. Vicarious – som till största del sysslat med diverse portar till bärbara format – då som nu, hanterade uppföljaren med samma entusiasm som då de skapade anskrämliga ursäkter till spel som Shrek 2 till Game Boy Advance. 

Storyn var en skamlig pseudoversion av Civil War – innehållande ett justerat slut som var ett par ljusår ifrån ursprunget. Endast detta berättarmässiga svek borde räckt för en anmälan till allmänna reklamationsnämnden för bedrägeri. 

Spelmässigt hade det inte heller hänt särskilt mycket… Vad som var underhållande och tillgängligt i föregångaren, hade – tre år senare, blivit segt och stelt. 

För ett par år sedan så valde Activision att släppa nyversioner av både del ett – och två av Marvel Ultimate Alliance till den nuvarande konsolgenerationen, och bäst föredatumet var sedan länge  utgånget. Spelmässigt är de båda spelen – idag, snudd på ospelbara, med seg kontroll, usla menyer och ett sparsystem som borde förpassas till nästa års majbrasa. 

Arcade

Team Ninja, som nu tagit över som utvecklare, gör inga revolutionerande förändringar i och med del tre, men uppdaterar likväl tempot, kontrollen och flera grundfunktioner som resulterar i något som påminner om ett riktigt underhållande arkadspel. Och om Team Ninja getts tiden att utöka och polera ett antal detaljer så hade slutprodukten varit än bättre. 

Till ytan så har inte mycket förändrats sedan sist, perspektivet är – per default, inställt på att vara asymmetriskt, knapplayouten är nästintill identisk med tidigare versioner och något spelmässigt djup är det inte tal om. Team Ninja är som mest kända för sina omänskligt svåra 

Ninja Gaiden-spel. Den absurda svårighetsgraden har inte överlevt till Stan Lee och Jack Kirbys världar, men den fantastiska feedbacken – i de ständiga striderna, känns bättre än någonsin. Varje slag, energistråle eller avfyrad kula, resulterar i flygande skadevalörer ovanför fienderna, vars hälsa sakta men säkert sjunker. Detta system är precis så simpelt som det låter, men Team Ninja får själva action delen att kännas tillfredställande. 

Marvel-Premium 

Utan tillgången till några av popkulturens mest kända – och älskade, karaktärer, så hade det varit långt ifrån lika lockande att fortsätta. Berättelsen är lika platt som horisonten, och efter de episka och odödliga stunderna i Marvel Studios MCU, så känns det här som en ren lekstuga. Men den oundvikliga igenkänningsfaktorn bidrar med mycket mer än man kan ana… Över 30 spelbara karaktärer finns tillgängliga, där man tar inspiration från både filmerna, serietidningarna och de olika animerade TV-serierna för spelets utseende. 

Som alltid med ett så stort utbud av valbara karaktärer, så drar vissa ett längre strå än andra. Tex så är Spider-Man, Spider-Gwen och Miles Morales överdrivet effektiva medan Black Widow är fullkomligt värdelös – med usel skada och förkastliga specialattacker. Att en viss obalans och diskrepans uppstår då utvecklare har att göra med en såhär stor ensemble, går att ha överseende med. Men Team Ninja borde ändå ha finjusterat och kommit fram till en rimligare balans, detta skulle möjliggöra att spelare med önskade karaktärsuppsättningar inte bestraffas för sina val. 

Färgstarka aktörer… I teorin 

Presentationen och designen drar tankarna åt Marvel Vs Capcom 3, med sina starka färger och orimligt bisarra kroppsliga proportioner på karaktärerna. Den här stiliserade grafiken är som starkast då man släpper lös karaktärer som Storm eller Wasp, vars förmågor erbjuder storartade visuella under som tornados, blixtar och förstorade karameller – som blir till bomber.

Röstskådespelet är på pappret fläckfritt men i praktiken ytterst klent. Flera skådespelare från   Avengers: Earths Mightiest Heroes, återvänder. Med tanke på att den serien – i synnerhet, hör till gräddan av Marvels animerade TV-serier, så är det tragiskt att röstregin är mer eller mindre skrattretande. Eric Loomis som Tony Stark/Iron Man och Fred Tatasciore som Hulken är helt fenomenala i nämnd serie, Loomis röst är dessutom snarlik Robert Downey Jr, utan att för den delen framstå som en klen imitation. Men trots att dessa aktörer är rutinerade proffs, och även bekanta med karaktärerna de ger liv åt, så är framförandena helt livlösa. Det kan bero på det håglösa manus som enbart intresserar sig för att introducera så många karaktärer så fort som möjligt. 

Usla uppgraderingar 

Introduktioner och möten som borde kännas storslagna blir mest pliktskyldiga och slarviga. Även om Ultimate Alliance 3 har nära till arkadspel, så finns det ingen anledning till varför man gör berättandet sekunda. Och detta slarv rinner över på mycket annat. Varje karaktär har möjlighet att gå upp i grader och nå som långt som nivå 100, detta borde föra med sig handfasta och märkbara förbättringar. Men alla former av uppgraderingar och förbättringar är enbart statistiska, detta innebär att det är visuellt omöjligt att sen någon differentiera om ens karaktär befinner sig på lägsta – eller högstanivå.

Mer problem uppstår då vi tittar närmare på spelets interface – i synnerhet utvalda menyer. Istället för ’’loot’’ så plockar man på sig en drös av kristaller som på olika sätt förändrar attributen, efter upprepade speltimmar så har man samlat på sig ett hundratal av dessa. Detta vore inget större problem om det inte vore för att spelet har en gräns på hur många kristaller som man tillåts ha i sitt förvar. Då förrådet väl är fullt, så nekas man spela vissa lägen om man inte rensar upp. Detta är lättare sagt än gjort då det inte finns några som helst möjligheter att markera mer än en handfull åt gången. Detta usla design beslut orsakar konstant huvudbry och ett raseri som kan mätas med Hulken.  

Det finns också ett par tillfällen då spelaren kan konversera med ett icke spelbara karaktärer. Där Raven Software tog tillfället i akt att erbjuda unik dialog – beroende på vilka karaktärer man valde att spela med, så är konversationerna i Ultimate Alliance 3 inget annat än en total katastrof. Allting har skrivits med utgångspunkten – att allt, som sägs är någon form av generell dialog. Detta betyder att meningsbyten mellan syskon eller nära vänner, inte är anpassade, det påminner om diskussioner med en trasig robot. Detsamma gäller filmsekvenserna där Team Ninja överhuvudtaget inte anpassar för vilka karaktärer som faktiskt är aktiva. Och då har vi ändå inte talat om det som beskrivs som ’’alternativa utstyrslar’’… 

Snåla kostymval 

Där både Ultimate Alliance 1 – och 2 bjöd på genuina kostymbyten för sina karaktärer, så är allt som erbjuds denna gång ett par patetiska färgbyten, något som känns helt barockt. Detta gigantiska slarv sticker i ögonen, framförallt med tanke på att Team Ninja knappast har behövt uppfinna hjulet på nytt då det. (Obs, då denna recension publiceras så har Team Ninja tillkännagett att spelet kommer förses med genuina kostymbyten)            

Men trots dessa irriterande fel så finns det ett enormt underhållningsvärde i Marvel Ultimate Alliance 3. De gånger man får släppa loss – de så kallade, Extreme Attacks, så fylls hela skärmen av en visuell kakafoni där man pulvriserar motståndet med förödande attacker. Det är genomgående svårt att inte ha väldigt roligt då man tar sig igenom igenkännbara platser och stöter på bekanta ansikten – även om presentationen brister, min egen Marvel fanatism gör allting mer förlåtligt.  

Vid ett antal tillfällen så kan man faktiskt fråga sig om Marvel Ultimate Alliance 3 bör säljas som ett fullpris spel. Många gånger tangerar det att vara något som borde vara en ren onlineprodukt – med sitt skrala djup och bristfälliga polering, men med sitt Marvel-tema och underhållande strider så är det svårt att känna sig alltför missnöjd. 

Betyg 7/10     

Gyllene Tider Stockholm Stadion 27-07-2019 Recension

Publicerad den av

Summering: Det är så här en riktig svensk folkfest ser ut ! Gyllene Tider må inte vara det bästa bandet på vår jord – eller ens i Sverige, men denna perfekta sommarkväll så blir bandets enkla – och även fåniga låtar, en riktig sommarmatiné som är som gjord för alla åldrar. 

Senaste gången jag såg Per Gessle framföra sitt svenska material – live, var för 15 år sedan, på Stockholm Stadion. Gessle hade just gjort det bejublade soloalbumet Mazarin, och hade föregående år också genomfört en mycket framgångsrik turné – som fortfarande är det bästa han gjort som artist. Med materialet som blev över från Mazarin, så spelade Gyllene Tider in Finn Fem Fel för sitt planerade 25 års jubileum. Finn Fem Fel var en passande sammanslagning av det varma och okonstlade soundet från Mazarin och Gyllene Tiders distinkta ljud med Göran Fritzons ylande Farfisa-orgel. 

Turnén med Gyllene Tider – år 2004, blev en jättelik succé och hela Sverige uppslukades av framgångssagan, förväntningarna och publikresponsen var närmast sagolik. Turnén sågs av hela 500 000 personer, en osannolik siffra som fortfarande står sig som en av de mest imponerande i skandinavisk musikhistoria. 

2004 – En rockgala av klass 

Spelningen på stadion 2004 var en rockgala av hög dignitet, publiken gick på högvarv och vädret strålade. Men därefter så började fanns det inga möjligheter att tangera dessa två succéår för Gessle. Hans uppföljare på Mazarin – En Händig Man, var en blek och menlös historia, och sedan följde det tafatta försöket att återuppliva Roxette, där Marie Fredriksson slet sig fördärvad efter sin tuffa kamp mot en hjärntumör. 

Halmstad-bandet gjorde sedan en comeback 2013. Albumet – som användes som turné-ursäkt – Dags Att Tänka På Refrängen, kan vara det sämsta Gessle någonsin skrivit – vilket säger en del. Produktionen, låtarna och hela inramningen var så olidlig och menlös att jag helt avstod att se bandet den omgången. Och där 25 års jubileet var ett fenomen, så blev 2013-turnén  mest ett trött utspel. Publikresponsen var ofta dämpad, nollställd och aningen blasé – något bandet själva kommenterade i en dokumentär om turnén. 

Denna här gången så finns det däremot ett syfte, efter 40 år så är det slut med serenaderna om flickor på TV 2 och hjärtan som brinner. Turnén har inte några som helst ambitioner att bli en lika stor framgång som 25 års jubileet, den tiden är ’’ slut och passé’’. 

Gräslig grafik 

Visuellt så finns det inte mycket som indikerar att detta är den stora finalen. Det komiska sketcher där Robert Gustafsson parodierar Gessle – som en genomsnål och gniden galning, får ytterligare en komisk dimension då showen – trots stora LED-skärmar, befinner sig någonstans mellan en tradig skolavslutning och sunkig PowerPoint presentation. Gessle har aldrig varit någon större poet i sina sånger om tuffa tider eller anstormande känslor på en och samma gång, men vad  ’’När Vi Två Blir En’’ åsyftar råder det inget större tvivel om. Därför är genant att varje låt ackompanjeras av grafik hör till det gräsligaste som någonsin visats på en storbildsskärm. 

Det passerar bilder på flygande hjärtan som omges av eld, dansande dykarhjälmar i ’’Dansar Inte Lika Bra Som Sjömän’’, och någon skräckinjagande utomjordisk organism i ’’När Vi två Blir En’’. Att bandet – efter 40 år på scen, är lika spontana som en noga regisserad teaterpjäs är ofattbart. 

Under kvällen ges bandet och Gessle flera möjligheter att improvisera, kasta om i låtlistan eller bjuda på en överraskning eller två, men detta är lika otänkbart som världsfred eller flygande grisar.    

Och introduktionen med ’’Skicka Ett Vykort, Älskling’’, är svag, ingen av bandmedlemmarna är riktigt på hugget och Per Gessles influensa – som lett till att bandet behövt omboka två tidigare konserter, är märkbar, då sångaren kämpar med ett antal noter. Men så fort denna trista uppvärmning är avslutad så börjar entusiasmen krypa fram i ’’Juni, Juli, Augusti’’. 

Lagom 

Detta sommar-anthem kittlar nostalgi-tarmen och får sakteliga publiken att börja le. Konsertens första tredjedel placerar sig som ett utmärkt exempel på vårt världskända koncept om ’’lagom’’. Spelningen tuffar på med klassiker som ’’Puls’’ och den monstruöst horribla ’’Flickorna På TV2’’. Ett par nummer utmärker sig dock – som det starka framförandet av ’’Vandrar I Ett Sommarregn’’, som ger en indikation på vad Gessles lyrik kunde ha utvecklats till om han inte – i vuxenålder, snöat in på att knåpa ihop berättelser om ’’att bli yr’’ och ’’att stå på fyllan bakom hyllan som en Bob Dylan’’.   

Att det råder en galen diskrepans mellan gruppens nya material och de klassiska hitsen, blir tydlig i ’’Det Kändes Inte Som Maj’’, som passerar likt en bris, Mike Syds inhopp som frontfigur i ’’Låt Denna Trumslagarpojke Sjunga!’’, är ett helt ypperligt tillfälle att justera öronpropparna eller uppsöka närmaste badrum. 

Allsångs eufori 

Men efter detta hopplösa spex, så är det slut med de pliktskyldiga inslagen från albumet Samma Skrot Och Korn. Då bandet avfyrar ’’Kung Av Sand’’ – som senare följs upp med ’’En Sten Vid En Sjö I En Skog’’, så börjar konserten likna det vi kunde såg för femton år sedan. Publiken går plötsligt igång och börjar hoppa jämfota och sjunga med som om det vore nationalsången under en VM-match. 

’’Ljudet Av Ett Annat Hjärta’’ är ett energiknippe och ’’Det Är Över’’ nu är ypperlig konsertdramatik. Men det är i konsertens sista fas som det slår gnistor om hela Stadion. ’’När Vi Två Blir En’’ fullkomligt exploderar i allsångs eufori och sedan kommer det alla väntat på – ’’Sommartider’’. Det blir sista dansen till denna ökända sommarplåga, hela arenan börjar koka och ståplatser som sittplatser börjar leva livet. Att denna gamla dänga fortfarande kan framkalla sådan hysteri är nästan rörande, och någonstans där står det klart att få saker är så potent och effektfullt som Gyllene Tider under sommarmånaderna juni, juli och augusti.

Betyg 7/10      

Bäst: Juni,Juli, Augusti, Ljudet Av Ett Annat Hjärta, När Vi Två Blir En, Sommartider, Vandrar i Ett Sommarregn, Flickan I En Cole Porter Sång. 

Sämst: Den helt obegripliga inledningen med Skicka ett Vykort, Älskling och gruppens oförmåga att vara lösa och lediga samt Låt Denna Trumslagarpojke Sjunga!  

Amazing Grace Recension

Publicerad den av

Summering: Dåligt ljud och kornig bild stoppar inte det makalösa uppträdandet som fångats på film. 

Den numerabortgångnaregissören Sydney Pollack, kämpade i årtionden med att framställa en godtagbar version av sitt filmade material från liveinspelningen av albumet Amazing Grace med Aretha Franklin. Tekniska komplikationer har lett till att filmmaterialet – på över tjugo timmar, aldrig kunnat presenterats som den konsertfilm som Warner Brothers initialt hoppades släppa samtidigt som albumet. 

Utöver de många tekniska problemen, så hamlade filmen i en juridisk-rävsax. Av oklara skäl så förbjöd Aretha Franklin producenten Alan Elliot att släppa filmen. Det kan nästan ses som en aningen smaklöst att filmen släpps – bara, efter ett par månader efter Franklins död. På ytan kan det tyckas vara ett gräsligt fall av motbjudande opportunism på en nyligen bortgången musikikon. Men tillskillnad mot desperat skräp som This Is It – dokumentären om Michael Jacksons sista repetitioner inför spelningarna i London som aldrig blev av, så är hela Amazing Grace en varm och passionerad hyllning till Aretha Franklins legendariska artistskap. 

Dåligt skick 

Visuellt är det verkligen inte mycket att höja ögonbrynen för. Det korniga fotot och den platta ljudmixen leder inledningsvis till oroliga föraningar om vad som komma skall. Det är också på sin plats att klargöra är att jag inte heller är någon expert då det kommer till Franklins musik eller långa karriär. Men så fort inspelningen och musiken sätter igång så transporteras vi till ett musikaliskt Shangri-La. Det spelar ingen som helst roll att ljudkvalitén är undermålig och att det finns både smuts och repor på negativen, Sydney Pollack har fångat något rent magiskt på film. 

Inspelningsplatsen – New Temple Missionary Baptist Church, kan mycket väl vara den gräsligaste församlingsplats jag sett – arkitektoniskt. Lokalen är sjaskig, sliten och långt ifrån något religiöst lugn. Men då Franklin, pastorn James Cleveland och den eminenta kören Southern California Community Choir inleder, så glömmer man snabbt bort alla tillkortakommanden. 

Studioinspelningar brukar leda till perfekta arrangemang, där man kan redigera och justera vartenda instrument. En liveinspelning innebär – för många artister, en större intensitet och spelglädje. Och entusiasmen för musiken är fångad med en sådan briljans att man kan luras att tro att vi befinner oss mitt i församlingen för fyrtio år sedan. 

Svett, soul och passion

Närbilderna visar musiker som svettas lika mycket som olympiska sprinters, Franklins starka röst når ett så högt register att kyrkans fönster vibrerar. Samspelet mellan bandet och Aretha är inget annat än gastkramande. Mängderna av svett, soul och känslor fullkomligt välter publiken – i församlingen och i biografen. Vid flera tillfällen zoomar kameran in på publikmedlemmar som dansar loss för kung och fosterland, och när bandet improviserar och skapar ett groove utan dess like, så dyker en ung Mick Jagger upp i publiken som ser helt tagen ut av masspsykosen. Och dessa euforiska stunder kommer titt som tätt, religösa superlativ är därmed helt acceptabla att använda sig av.

Versionen av Amazing Grace är knappast en låt, det är snarare ett animaliskt rop som orsakar tårar, rysningar och slaganfall. Franklin tar i så mycket att kören bakom henne bara gapar, publiken gråter och bandet vet knappt vart de skall ta vägen. Detta är ett så storslaget ögonblick att dödsmetall älskare kommer att kasta sig ned på golvet och blir religösa på någon sekund.  

Tillsammans med pastor Clevelands storslagna låtintroduktioner och en publik som visar upp en sådan monumental vördnad inför Franklin, så är Amazing Grace en helt otrolig upplevelse i hur kraftfull och medryckande musik kan vara.     

Betyg 7/10 

The Brink Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2019

Summering: Glöm dubbelgångare och djurkyrkogårdar, detta är vårens mest skräckinjagande filmupplevelse. 

Alla texter, recensioner eller artiklar, bör vara skrivna utan politisk agenda – eller värderingar. Men efter att ha sett The Brink så skulle det behövas både tvångströja och lugnade medel för att inte dra fram de elakaste orden, meningarna och uttrycken för att beskriva vad vi bevittnar i dokumentärfilmen. 

Alison Klayman har – i samtycke med filmens subjekt – Steve Bannon, lyckats smyga in en kamera i Breitbart grundarens vardag. Vad vi får bevittna är en skräckfilm utan dess like där några av de värsta rövarna och banditerna på denna jord smider planer för ett framtida samhälle som inte ens satan skulle vilja vistas i. 

Killing In The Name Of 

Av Donald Trumps oändligt många skandalministrar och medarbetare, så är Steve Bannon den som allra tydligast bär en röd svans och två horn i pannan. Bannons ”nyhetsorganisation” har haft ett syfte – att krossa den amerikanska demokratin och ersätta den med en höger nationalistisk agenda där kvinnor, forskning och sunt förnuft är lika välkomna som pesten. 

Efter ett antal skandalösa och fasansfulla händelser – Charlottesville attacken, så lämnade Bannon sin roll i vita huset. The Brink följer Bannon nuvarande arbete där han försöker att underminera världsdemokratin, inte bara i USA utan även Europa. 

Klayman må inte låta oss känns personen Steve Bannon – något vi kanske skall vara tacksamma för. Filmen fungerar som en glorifierad dold kamera, vi tas in i lejonkulan där giriga och makthungriga extremister smider planer som kan komma att ha förödande konsekvenser för världens fortsatta välmående. 

’’The badge of the chosen whites…’’

Den värld Bannon och hans anhang strävar efter är fylld av lögner, svek, segregering och manipulation. Även om Bannon och co, är sluga nog att utestänga kamerorna från ett antal diskussioner och möten, så är flera inblickar chockerande. Ett antal europeiska höger politiker – däribland Kent Ekeroth och Nigel Farage, medverkar och kan ses konspirera ihop med Bannon. 

Bannons desillusionerade visioner försöker påminner om de mest löjeväckande James Bond skurkar. Bannons personliga ego har inte heller några gränser, Bannon är lika uppblåst pompös och självgod som sitt eget midjemått, alla observationer och uttalande är sluddrande och osammanhängande. Politikerna som Bannon försöker skapa allianser med, köper – bokstavligt talat kejsarens nya kläder. Mötena och diskussionerna är så infantila och trångsynta att man undrar om det är en komedi som utspelar sig… Tyvärr så är det inte fallet. 

’’The one who burns crosses’’

Hyckleriet är på hög nivå, Bannon talar själv om hur samhällets elit måste brytas ned, hur arbetarklassen skall segra och att invandring och integration kan slänga sig i väggen. Samtidigt fullkomligt njuter Bannon av att flanera sig med samhällets mest övergödda elit, som ser människor som en sunkig handelsvara.

Ironin blir total då Bannon och hans entourage drar runt i en glamorös privatjet och talar om mannen på gatan, i nästa scen bor de i lyxsviter vars dagskostnad skulle kunna ge en medelstor familj mat för ett år. Människoföraktet och manipulationen är lika motbjudande och snuskig som de värsta kök som Gordon Ramsay hemsöker i Kitchen Nightmares. 

Att följa Bannon under åren 2017-2018, visar sig vara ett nästintill genialiskt drag. De inledande åren under Trumps styre har lett till några av de mest vulgära politiska episoder som vi sett i modern tid. Det bildas per automatik en dramaturgi då vi ser hur Bannons agenda sprider sig som ett dödligt virus över hela världen. Den fortsatta ökningen av högerpopulism och flera vansinnesdåd, förstärker – åtminstone min, övertygelse om att Bannons lögner och propaganda ligger till grund för världens – nuvarande, kaotiska tillstånd. 

’’%&% you I won’t do what you tell me’’

Det enda som gör The Brink något ofullkomlig är Klaymans något passiva och observerande förhållningssätt gentemot filmen. Det hade gett ett stort mervärde att få föra mer ifrån Klayman , de tillfällen regissören inflikar med ett genomtänka och intelligenta kommentarer, så förvandlas Bannons vimsiga och repetitiva retorik till en miserabel liten vattenpöl. Det hade varit spännande att se mer av Bannons politiska och moraliska motståndare, oftast förvandlas de bara till en ansiktslös massa av demonstranter. Man kan fråga sig om detta verkligen är en dokumentär kontra en observation.  

Det tillstånd som publiken lämnas i då filmen tagit slut, är en blandning av raseri och sorg. Det känns många gånger hopplöst, men i det allra sista skedet får vi en liten strimma hoppfullhet. Tanken att saker och ting kanske kan förändras – om vi alla tar vårt ansvar och väljer att hitta den allt mer sällsynta mänskliga anständigheten inom oss, gör mig något hoppfull. Den förhoppningen gör det omöjligt att inte falla platt för The Brink, en av de mest angelägna dokumentärerna på lång tid. 

Betyg 7/10

Helan och Halvan Recension 

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Summering: Platt start förvandlas till en oväntat stark film om vänskap, framgångens baksida och desperationen att förbli relevant i en värld som ständigt rör sig framåt. 

Så kallade biopics, kan höra till filmindustrins mest uttjatade och ensidiga produktioner. James Mangolds Walk The Line är förmodligen ett av få exempel som står sig bäst i en övergödd hög där vi finner filmer som Beyond The Sea eller Get On Up. 

Bohemian Rhapsody – som hade premiär förra hösten,är lika förutsägbar som dåligt väder i Januari. Regissören Dexter Fletcher försöker på drygt två timmar, visa hur bandet bildades, deras framgångar och motgångar, och utöver det så grottar filmen ned sig i Freddie Mercurys livsöde. Slutresultatet blev en film som gapade efter mycket men förlorade hela stycket. 

Därför är det något befriande att Helan Och Halvan inte har lika ’’episka’’ visioner.  Ineldningen må signalera en mer ’’storslagen’’ upplevelse, men ganska snart så väljer filmens regissör Jon S. Baird att gå ifrån modellen där man följer subjekten genom hela deras liv. Glansdagarna som Stanley Laurel och Oliver Hardy upplevde blir bara ett suddigt minne, snart så möter vi karaktärerna på nytt, då som äldre, slitna och (för samhället) något irrelevanta personligheter. 

Isbrytare 

Tyvärr så begår Baird ett allvarligt misstag filmens första akt när han låter karaktärernas sinnesstämning återspeglas i filmens humör och attityd. Den inledande sargade och frostiga relationen mellan Laurel och Hardy då de möts på nytt, gör filmen en björntjänst. Interaktionen mellan Steve Coogan och John C. Reilly är långt ifrån självklar eller ens trovärdig, då denna spända stämning slås ihop med ett antal skämt – som går i slapstickens spår, så känns filmen styltig och rentav obekväm.

Men med tiden så går Baird, Coogan och Reilly, in dessa – till en början, obekväma skor. När man börjar närma sig Laurel och Hardy som riktiga människor, och inte karikatyrmässiga avbildningar av de personer vi sett på film, så finner Baird en varm och medryckande kärna som snabbt blir till filmens bränsle. 

Där Coogan och Reilly börjar som imitatörer, som inte helt lyckas fylla ut kostymerna – ej bokstavligt talat, så uppnår de båda skådespelarna – tillslut, en god kemi som övertygar tittaren om att detta par sett det mesta under de gångna åren. 

Bokhyllan Billy

Vi lever i en tid då litteratur, spelfilm och andra konstformer, gärna koncentrerar sig på att nedmontera och exponera celebriteter, hjältar och ikoner. Helan Och Halvan går emot denna trend, Laurel och Hardy framställs som oerhört sympatiska, tålmodiga, generösa och artiga. Med tanke på att det sägs att Stan Laurel ägnade sina sista år att besvara beundrarbrev så är denna porträttering inte helt orimlig. 

Vid ett par tillfällen så överdrives personregin, duons bättre hälfter – som spelas av Shirley Henderson och Nina Arianda, känns som två – påtagligt, formgivna personligheter som enbart fungerar som slutpoängen för filmens många skämt. Berättelsens olika turer och vändningar går att förutse på flera kilometers avstånd, men det tillåter Coogan och Reilly att få bra fotfäste, duon skapar ett starkt intresse för Laurel och Hardys relation, och halvvägs så förblir filmen mycket engagerande. 

Trots en hop utav förutsägbara knep, så förblir Helan Och Halvan lika självklar och klassisk som en Billy bokhylla från IKEA. Det må brista då det kommer till överraskningar, men det igenkännbara – men stabila, fundamentet utnyttjas synnerligen effektivt.

Kraftfull laddning

Slutet är farligt nära att bli till en plågsamt fånig melodram, men tack vare det solida skådespelet och en självsäker regi – som bär med sig en övertygelse, så blir finalen istället filmens absoluta höjdpunkt. Vänskapen och alla minnen som dessa två herrar bär med sig, återges till oss i publiken genom strålande skådespel – inte överdrivna mängder stelbenta tillbakablickar. Presentationen av livslång vänskap, som kantas av misslyckanden, interna strider och kortvariga stunder av total framgång, går inte att värja sig ifrån, den emotionella laddningen blir ytterst potent. 

Helan och Halvan – duon, inte filmen, är idag så folkkära att de närmast har blivit en självklarhet då man talar om skämt och diverse humoristiska bestyr. Lika klassiskt och egensinnigt är det inte tal om i en film som väljer det säkra framför det osäkra, något nyanserat eller hundraprocentigt korrekt porträtt är det inte tal om, men vad vi får är en imponerande uppvisning i hur enkla och kraftfulla medel kan skapa en genomgående riktigt bra film. 

Betyg 7/10  

Ghost Globen 23-02-2019 Recension

Publicerad den av

Ghost befinner sig i en fas där de fortfarande skissar på sin fortsatta karriär. Konserten blir därefter ett genrep som ibland bländar men som lika många gånger känns ofärdig.  

Tobias Forge – Ghost’s frontman, har sedan starten haft en tydlig vision för vad hans band skulle komma att bli. Forge är designer, låtskrivare och strateg i det som nu har förvandlats till en apparatur som utan problem fyller medelstora arenor som Globen eller Barclays Center i Brooklyn New York. 

Att ambitionerna alltid varit skyhöga går inte att ta miste på, för varje turné så har Ghost försökt ta ett par steg framåt och undvika det där steget bakåt. Resan har inte varit problemfri. En invecklad och bitter rättstvist pågår än där tidigare bandmedlemmar söker royalties och utebliven betalning, där Forge ställts inför en rad anklagelser gällande bandets ekonomi. 

Det band som ställer sig på scenen i ett packat Globen en kall lördag i februari, verkar dock inte ha några tankar på legala strider eller konflikter. 

Mer än masker och mörker 

Där Ghost – till en början, tog sig fram på ytliga gimmickar som deras skräckfilmsmasker och teatrala live framföranden, så har bandet numera utvecklats till en rejält sofistikerad maskin. Vad som tidigare var ett underground band, har nu blivit så pass kommersiellt att de figurerat flitigt på diverse galor såsom Grammys och även varit tribute band under utdelningen av Polarpriset. Detta har gett Forge resurserna att förverkliga drömmarna om en show som innehåller mer bomber, eld och konfettikanoner. 

Visuellt är det en oerhört exakt och medveten show, den blodröda ljusshowen får spår Ritual att verka komma direkt ifrån ett rödglödgat helvete. Scenens gigantiska bakgrund där – den numera, avlagda karaktären Papa Emeritus, vakar över den nya frontmannen – Cardinal Copia, drar tankarna åt Iron Maidens eleganta lösningar med draperier som visualiserar musikens innehåll  

Showen är inte bara visuellt avancerad, även om Tobias Forge alltid haft en försmak för att skoja till det på scen, så har Ghost – som enhet, sällan varit särskilt lekfulla eller humoristiska. Men innan den senaste skivan – Prequelle, släpptes, så bjöds fansen på ett par kortfilmer där man försökte skapa en mytologi för bandet, inte olikt svepande och ingående fantasy berättelser, detta var en signal att det strikta och stela var på väg bort. Nu är Forge så pass bekväm med de nya kläderna (bokstavligt talat), att han vågar införa en stor mängd humor i showen – utöver hans icke rumsrena skämt som inkluderar flera benämningar om diverse privata kroppsdelar.  

Stela lekar  

I flera sekvenser får vi se rena barnlekar där musicerande gastarna – inte olikt  kivande syskon, bråka och busar med varandra. Vi får en gitarrduell som på pappret borde kännas naturlig och underhållande, men där Forge är tillfredsställd med detta något mer lediga band, så är resten av medlemmarna långt ifrån lika till lags med konceptet. De spontana och lättsamma interaktionerna mellan musikanterna, känns stela och överdrivet regisserade. Under startsträckan så verkar till och med Tobias Forge mer bekymrad om att ta rätt danssteg, inte att leverera en häpnadsväckande musikalisk upplevelse. 

Spelningen är inte heller kort, i nästan tre timmar pågår en show som har två delar. inledningen består av koreograferade moment, man väver in de instrumentala spåren från senaste Prequelle som mellanspel – inte olikt hur Led Zeppelin komponerade stora transportsträckor mellan låtarna. Men där Page, Plant, Bonham och, Jones var experter på att framhäva unison improvisation, så känns flera av de många – och långa, mellanspelen som utfyllnad. Trots att jag efterfrågade en längre spelning då jag såg bandet på Gröna Lund för två år sedan, så känns det som att denna tappning – av en längre konsert, inte är rätt väg att gå.  

Svagt album som ryggrad 

Prequelle är bandets hittills svagaste skiva, albumet spretar åt alla håll, efter att ha sett materialet nu framförs för publik, så känns skivan snarare som en byggkloss för live spelningarna, inte ett album som kan stå på egna ben. De instrumentala partierna går inte att ifrågasätta rent musikaliskt, problemet är de förtar tempo och intresse. Inte ens när den lastgamla Papa Emeritus Nihil stiger upp på scenen, för ett knasigt saxofon solo, så släpper det.      

Första halvan känns som ett provrör där Forge fungerar som labbmästare medan övriga i bandet är studenter – som något oförstående, försöker följa med i alla nya upptåg och idéer. 

Klen respons 

Jag ogillar starkt att behöva införa några geografiska fördomar, eller påpeka att konsertpubliken är ett problem. Upplevelsen varierar beroende på vart man står och sitter. Men inte ens i den exklusiva Pulpit (området framför scen) verkar det finnas något större intresse för konserten. Stockholmspubliken har ett renommé som ytterst svårflirtad, ikväll så möter Ghost ett isberg. 

Konsertstarter tenderar att bli stela, de första spåren blir som en sorts uppvärmning.  Den initialt reserverade hållningen är delvis förståelig. Ljudet är – som alltid i Globen, under all kritik. Rats låter som en mullrande gröt, varken sångröster eller instrument hörs. Detta groteska missljud låter obehagligare än någon av kardinalens satanistiska predikningar. Ljudet förbättras något, men då blir det apatiska gensvaret bara än mer genant. Då jag äntrar arenan så skämtar ett par av ordningsvakterna med att vi är på väg att se Melodifestivalen, tyvärr så verkar det som om flera publikmedlemmar har löst biljett till det gräsliga evenemanget. 

Trots att Tobias Forge kämpar och sliter som ett djur, för att få publiken att sjunga med, skrika eller ge någon som helst respons, så kan man nästan höra hur vinden susar i mellansnacket. 

Setlisten kan också ha att göra med det måttliga intresset. Ritual kastas in som tredje låt men omges av nya spår som inte alls har hunnit växa på samma sätt som de äldre favoriterna. 

Men efter en den skakiga och obekväma halvtimmen, så drar bandet fram akustiska gitarrer och förvandlar den iskalla och trista arenan till ett litet sommarkollo med en lägereld. Jigolo Har Megiddo, låter helt förträffligt i denna avskalade tappning, och Pro Memoria, Witch Image och Life Eternal, låter precis lika bra. Först då, så känns det som att Forges nya vision om ett mer varierat och experimentellt Ghost faktiskt fungerar. 

Sedan följer en märklig konstpaus där publiken rekommenderas att tömma sina reservoarer av… Ja, kroppsvätskor. 

Det traditonella kommer tillslut fram 

Den andra halvan är en återgång till det Ghost som genomförde korta men explosiva rockkonserter för några år sedan, befriade från den hårda regin och koreografin. Masked Ball från Stanley Kubricks Eyes Wide Shut blir till klockan som ringer in till andra halvan, vars enda syfte verkar vara att rocka bakdelen av hela publiken. Gruppen spelar From The Pinnacle To The Pit med en sådan ohygglig tyngd att den får hela det ruttna fundamentet till Globen att krackelera. Och när vi får Year Zero så känns det äntligen som det onda och djävulsdyrkande vansinnet drabbar Stockholm. Scenen förvandlas till ett bokstavligt inferno med så mycket eld att man undrar om Ghost försöker starta en två månader tidig majbrasa. 

Andra halvan hade kunnat kallas utmärkt om det inte vore för att ljudet kapsejsar i den vackra covern av If You Have Ghosts. Detta långa nummer – som också inkluderar en trist band introduktion, går knappt att lyssna till då ingen som helst musik går att urskönja i den ljudmässiga kakofoni. Sättet medlemmarna presenteras på känns menlöst – då alla har samma namn, varför man inte anammar de de semi-officiella namnen: Fire, Water, Air etc, för gastarna känns bara bisarrt. 

Men efter detta röriga inslag, så får bandet igång ett fantastiskt tempo. Dance Macabre är precis så briljant live som vi kunde förmoda då vi hörde den som singel. Square Hammer är fullständigt makalös med sitt genialiska riff, om Ghost hade kunnat ta essensen av dessa två spår och injicera resten av showen med samma intensitet, så är vägen till de stora framgångarna uppenbar. Men som det ser ut nu så är nog världsherraväldet – som jag trodde var inom räckhåll, ett par år bort. 

Betyg 7/10 

Bäst: Square Hammer, Dance Macabre, Year Zero, He Is och hela det akustiska partiet. 

Sämst: Ljudet är så dåligt att att det knappt går att urskilja en enda not, bandpresentationen och det märkliga konstpausen hör inte heller till något som kommer skrivas in i historieböckerna. 

Fråga: Är inte de splitternya Hagström gitarrerna otäckt vackra ?     

Draktränaren 3 Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Stark avslutning på en något icke märkvärdig filmserie.  

’’Touchdown !’’, ’Hole In One’’, frivarv etc, nästan så förlösande känns det att äntligen se en riktigt bra film, biorepertoaren under årets första kvartal brukar – nästan, allltid bestå av en samling sorgsna ursäkter till filmer. 

I en äldre artikel namngav vi Januari – Mars som en motsvarighet till en återvinningsstation, förutom Black Panther, Logan och en handfull andra filmer som släppts under denna period, så är årets inledning alltid en lågpunkt för film.

Efter pinsamheter som Escape Room och Alita: Battle Angel, så är det nästan lite av ett spirituellt uppvaknande att få se en så solid och charmig film som Draktränaren 3. 

Många har försökt att utmana Disneys världsherravälde som enväldig härskare över västerländsk animerad film. Dreamworks Animation var i början av 00-talet, en genuin utmanare då det släppte den första Shrek filmen till lyriska recensioner. Att passera Disney kändes aldrig som en trovärdig möjlighet, men att studion mycket väl kunde bli en tuff konkurrent verkade däremot inte helt uppåt väggarna. 

Tjugo år senare så har Dreamworks Animation nästan blivit utraderade. Shrek sägs nu vara på väg mot en omstart, Kung Fu Panda-serien har nått slutdestinationen, Madagascar och dess pingviner borde vara på samma kyrkogård som Crazy Frog. 

Mättnad 

Draktränaren har däremot gett ökad avkastning för varje episod, det stora intresset har tillåtit Dreamworks att utöka varumärket till flertalet kortfilmer och även en TV-serie. En viss mättnad är därför naturligt.  

Tack och lov så har filmerna inte drabbats av någon trist rutin. För varje del så är det märkbart hur filmskaparna blivit mer trygga och självsäkra med världen de skapat – baserade på Cressida Cowell böcker. Berättelsen utvecklats och blivit mer färggrann än tidigare. 

I del tre så fortsätter denna positiva utveckling, även om man inte vänder upp och ned på spelplanen, så är förbättringarna och fingerfärdigheten glasklara från första börja . Man vågar skapa en lite mörkare och vågad stämning, de sockersöta momenten mellan Toothless och Hicup blir inte filmens huvudsakliga näring. Stabilitet verkar ha varit ledordet under produktionen, det finns inga onödiga exkursioner eller överdrivet komplexa tillägg. Bortsett från den nya antagonisten Grimmel – som
F. Murray Abraham lånar ut sin röst till, så är det samma stökiga och burdusa skara av skotska vikingar och runda mjuka drakar. 

Strålande skådespel 

Det kan knappast kallas originellt, men filmens blandning av fantasy-äventyr och obrytbar vänskap är oväntat potent. Draktränaren 3 skäms inte över att använda sig av breda penseldrag för sin berättelse. Bristen på innovation gottgörs genom mycket starka sekvenser där filmens skådespelare får briljera. Kristen Wiig är den solklara vinnaren, hennes imbecilla karaktär Ruffnut får en helt genialisk sekvens som får största delen av salongen att vika sig dubbel. 

Den självklara moralkaka kastas såklart in, och är lika bitter och tradig som alltid. Trots detta menlösa inlägg så lamslås inte filmen, den tårdrypande dramaturgin tar inte alltför stor plats.  

Tekniskt åldrad

Då det kommer till det tekniska så förblir Draktränaren 3 något åldrad. Jämte Ralph Breaks The Internet så är dessa detaljlösa karaktärerna långt ifrån någon teknisk revolution. Miljöerna kan däremot vara rent spektakulära att titta på. I en sekvens så skapar man ett fantastiskt färgsprakande spektakel som förnedrar både Avatar och Aquamans neon indränkta landskap. 

Självsäkert och professionelt 

Självsäkerheten och övertygelsen som regissören Dean DeBlois utstrålar gör det hela riktigt  gemytligt, och avslutningen är rentav fantastisk. 

Draktränaren 3 tar inga risker, man försöker inte uppfinna hjulet igen, istället så samlar man nio års samlad kompetens och förädlar konceptet. I dessa trista vintertider så känns ett såhär charmerade äventyr som en liten indikation på att bättre tider är på väg.      

Betyg 7/10 

Mary Poppins Returns Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2018

Summering: Färgsprakande återkomst för den enda riktiga super nannyn på denna jord. Med samma säregna energi från originalet är Mary Poppins Returns en – för det mesta, helt lysande familjefilm.  

Om man ser till det faktum att jag knappt tål filmer där karaktärerna titt som tätt brister ut i sång, och att jag inte håller Mary Poppins från 1964, som ett sakrament för min barndom, så är slutresultatet för uppföljaren förbluffande lyckat och överraskande. 

54 år… Så lång tid har passerat sedan Julie Andrews flög in tillsammans med ett yrväder till den brittiska huvudstaden och styrde upp den brokiga familjen Banks och dess barn. Enligt uppgift så är tidsavståndet mellan originalet och uppföljaren – på över ett halvt århundrade, den längsta någonsin. 

The Nanny Awakens 

Disney gav oss ingen rymdsaga – i en galax långt borta, denna december månad. Men Mary Poppins Returns delar oväntat många gemensamma attribut med J.J Abrams The Force Awakens. Båda filmerna har avsevärd tidsmässig distans och de är – nästan, slaviskt bundna till sina föregångare då det kommer till upplägg och sekvenser. 

För flera biobesökare så tog Abrams det ett steg för långt, hela Episode VII följde i samma fotspår som George Lucas original från 1977, det är upp till var och en att bedöma om det beslutet var klokt eller inte. Mary Poppins Returns är också en strukturell klon där alla grundnoter från tidigare partitur är fastspikade, färdplanen är därefter mycket enkel att förutse, också årets Christopher Robin har influerat. 

Vi får återigen möta Michael och Jane Banks, numera uppvuxna och fullt ockuperade med vardagliga bestyr och problem, såsom banklån, barnavård och kanske svårast av allt – den stora ekonomiska depressionen. 

Minnesförlust ? 

Precis som med Ewan McGregors vuxna och torra Christopher Robin, så har Michael Banks förträngt och övergett sitt barnasinne, således följer han i samma fotspår som sin stela och humorlösa fader. Det skall sägas att själva tematiken fungerar något bättre här, Mary Poppins har alltid handlat om att se på vardagen med ett barns oskyldiga och lyckliga ögon. 

Däremot så stöter filmen på patrull då det kommer till kontinuitet. Båda barnen Banks verkar ha dragit en minnespennan från ’’Men In Black’’ över sina pannor, det mest extraordinära delarna verkar de ha förträngt som någon typ av hallucination. Och Charles Dickens-strukturen från En Julsaga, där karaktärerna hittar sitt inre barn, känns vid det här laget som en rejält trött och överarbetad klyscha. 

Filmens start – som uteslutande handlar om amortering och uppkommande besök utav kronofogden, är ungefär lika kul som det låter. London har nu gått från att vara en uppenbar kuliss till en närmast fotorealistisk representation, något som bidrar till en lite, lite hårdare framtoning. F

Marshall plan

Regissören Rob Marshalls karriär har besått av en tidig topp – Chicago som vann en Oscar för bästa film, efter det så har regissörens filmer legat någonstans mellan tragiska och groteska. Därför är det lätt att tro att vi – återigen, är på väg att behöva kasta oss ur flygplanet med fallskärmar då Marshall ännu en gång understryker saker som amorteringskrav. 

Starten kämpar även med att etablera en tydlig ton och vision. Ben Whishaw och Emily Mortimer känns genom hela filmen som ett giftpar – inte två tighta syskon. Därefter är skådespelet från filmens yngsta – Pixie Davis, Nathanael Saleh och Joel Dawson, stelt och obekvämt, för att uttrycka det varsamt. 

Spit Spot On 

Passande nog så kommer räddningen då Emily Blunt dimper ned från himmelens med sin magiska resväska. Blunt tar genast kommando och jag slås i alla fall av att knappt ägna en tanke åt Julie Andrews porträttering. För dem som växt upp med Andrews, så kommer Blunt aldrig kunna kännas som något substitut. Men för oss som står i det något mer neutrala territoriet, så är Blunt fullkomligt strålande i rollen. 

Den brittiska stjärnskådisen har de senaste åren pendlat mellan högljudda och skramlande skräpfilmer som Edge Of Tomorrow och småproduktioner som årets A Quiet Place. Blunt har alltid visat potential men här så verkar hon nästintill överlycklig och galet inspirerad. 

Blunt kommenderar inte bara de unga barnen Banks, hon dompterar hela filmen. Hon växlar helt klanderfritt mellan sång, dans och präktig men stram humor. Blunts entusiasm smittar av sig på resten av filmen, och så fort filmens första surrealistiska sångnummer skall introduceras, så är energin lika påtaglig som för femtio år sedan. 

A Spoonfull Of Red Bull  

Mary Poppins kompromisslösa blandning mellan patetik, musikal och tecknad film, är en konstig kombination som mynnar ut i att besitta en helt egen sorts energi, den är i sin tur så oemotståndlig att motstå att alla ens primära försvar bryts ned som en gipsvägg som möter en slägga. 

Rob Marshall har lyckats framställa ett identiskt drivmedel för uppföljaren, man följer stora delar av originalets struktur och uppbyggnad, men allting har genomgått en totalrenovering genom Disneys – numera, outtömliga resurser. Sekvensen – då man återigen träder in ett tecknat drömlandskap, är en färgchock som injicerar lika mycket druvsocker i blodet som en back med energidryck, det är rentav rafflande då man också blandar in en gnutta action. Mary Poppins Returns är som ett lokomotiv, det smäller och dundrar och far fram med högsta hastighet

Om det gick att göra ingående medicinska tester – på en film, så skulle vi nog få ett resultat som visar att Mary Poppins Returns är genetiskt identiskt med sin äldre förlaga. Med stor hängivenhet till varenda detaljer från originalet, så är det inte konstigt att Dick Van Dyke kunde fastslå att känslan och energin var densamma för båda inspelningarna. Dansnumren och koreografin har moderniserats men innehåller fortfarande spår av Gene Kellys mest euforiska stunder.   

Trots alla dessa positiva punkter, så är det både ett och annat som inte känns lika sprudlande briljant, vissa sångnummer tangerar att bli en aning fåniga och filmens tempo blir alltför ofta för långsamt. 

Flåsande slut

Mot slutet så börjar lokomotivets få problem, och det är otäckt nära en otrevlig inbromsning. Den sista tredjedelen känns utdragen och alltför uppenbar, Mary Poppins själv delegeras till skuggorna, eskapismen och euforin övergår till en ganska menlös sista akt som enbart får filmen att flåsa som Sveriges bästa kriminolog – Leif GW Persson.  

Och Meryl Streeps inhopp är inte något annat än förkastligt. Den legendariska aktören har fått ett stycke skräpmanus givit till sig, karaktären – samt dennes invecklade och långa sekvens, visar upp Mary Poppins från sin sämsta sida, fånigt, tramsigt samt juvenilt. 

Mary Poppins Returns må kanske inte vara lika explosiv som en Star Wars-film. Men slutresultatet är ett oerhört underhållande stycke film, och nog är det klart som korvspad att flygande barnmorskor och sjungande pingviner, fortfarande har en självklar plats på biograferna.

Betyg 7/10    

Sorry To Bother You Recension 

Publicerad den av

0211

All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2018

Summering: Lysande satir och en rad överraskningar levererar en helt bindgalen film som inte har några hämningar då det kommer till att lura publiken. 

När den här recensionen skrivs så börjar löven bli gula och snart tas de tunga vinterkläderna fram. Det är oktober och lite drygt två månader innan 2018 skall tackas av med fyrverkerier och champagne. Dagens samhälle rör sig nästan i ljusets hastighet, mycket kan hända på väldigt kort tid. Men om vi får se något mer tokigt, vansinnigt och bindgalet än Sorry To Bother You, så kommer jag svimma utav förvåning. 

Sorry To Bother You förutsätter att man äntrar biosalongen med neutrala förväntningar, filmens synopsis är nästan provokativt tråkig och diffus. Boots Riley som gör sin långsfilmsdebut gillar uppenbarligen att leka med publiken, bara ett par minuter in, så bedrar man sina tittare – på ett positivt sätt, när man äntligen börjar förstå vilken sorts film vi har att göra med så vänder man på steken. 

0201

’’I love the country but I can’t stand the scene’’

Riley har inga betänkligheter med att följa sina impulser och sin egen magkänsla. Ett tag verkar filmen vara en grym allegori över dagens amerikanska samhälle – som allt mer handlar om förnedring och fördomar, sedan blir det till en vass romantisk komedi. Sorry To Bother You tar ut fler svängar än Formel 1 föraren Lewis Hamilton. Det är hämningslöst från början till slut, jag vet inte vad för sorts vävnad som kan hålla ihop så här utspridda koncept och genrer, men Riley har uppenbarligen hittat ett grundämne som både är följsamt men oförstörbart, hur motsägelsefullt det nu må låta. 

Humorn är i alla fall en huvudsaklig ingrediens, alla möjliga typer av skämt förekommer, som riktigt låg ’’under bältet’’-humor eller mer slagfärdiga och ironiska scener om krystad team building och groteska företagsstrukturer. Att Sorry To Bother You har både ett och annat att säga till om nutidens USA gör man klart och tydligt genom hela filmen. Det klassiska konceptet med att bryta ned den amerikanska drömmen och dess mörka baksidor är en central del av filmen. Den ständiga viljan att göra karriär och bortse från framgångens negativa konsekvenser är en stor fascination för Riley, sättet han använder bisarra situationer och överdrivna stereotypa karaktärer, gör det klart mer intressant än då man burdust skriker publiken i ansiktet med en megafon – Oliver Stone. 

014

’’He’s tellin’ me more and more about some useless information’’

Detta samhälle har både dystopiska och futuristiska inslag. Socioekonomiska problem har lösts med hjälp kommersialisering och storföretag, som i sin tur inte har några som helst förebråelser att köra över samhället och dess invånare. I amerikanska storstäder pågår nu en stor debatt om gentrifiering, successivt så river man ned mer prisvänliga boenden och ersätter dem med Trump Tower liknande palats med guldkranar och marmor för miljoner. Riley lånar en hel del av den intensiva debatten, filmens absurditet belyser hur människan allt mer säljer både sin själ och kropp för en ideal livsstil som dikteras utav samhället – politiskt och av folket. 

När vi ser ut på filmens klaustrofobiska kontorslandskap – fylld med lågavlönade telefonförsäljare, så ser det nästan ut som om att filmen utspelar sig i purgatorium, där man oavbrutet försöker motivera sina anställda med att något större väntar där uppe – i synnerhet de övre våningsplanen. 

0131

’’Homicidal bitchin’’

Dagens mediaklimat får sig också en rejäl känga, alltifrån reality shower som fråntar mänskligheten sin värdighet till internet sensationer som inte innehåller något av substantiv värde. Den allt mer växande rasismen i samhället inkluderas också, om än lite mer dämpat än förra årets stora snackis Get Out.

Det låter mer pessimistiskt och deprimerade än vad det egentligen är. Vi har förvisso att göra med vardaglig terror men Sorry To Bother You är förvånansvärt lättillgänglig. Boots Riley undviker tex att skruva dialogen eller interaktionen mellan karaktärerna, hela filmen verkar utspela sig i en relativt trovärdig men alternativ verklighet där allting har förvrängts en aning. 

Huvudrollsinnehavarna Tessa Thompson och Lakeith Stanfield presterar väldigt väl, men deras kemi är något bristande, förhållandet är det som övertygar minst i denna märkliga mix av det allvarliga och bisarra. Själva glöden och passionen uteblir, och om karaktärerna inte hade ingått i ett romantiskt förhållande så hade det förmodligen varit ett mindre problem. 

0161

’’The machinery for change’’

Sorry To Bother You har också en väldigt tydlig puls och energi som får näring utav sin humor och parodiska inslag. Men mot slutet så börjar mjölksyran och utbrändheten smyga fram, även om vi får en final som är precis så späckad som man kunnat förvänta sig – utav en film som bombarderar publiken med diverse vitt skilda inslag, så känns filmens slutskede något segt. 

Tillsammans med Get Out och Blackkklansman så börjar filmvärlden ta tag i det personlighetskluvna amerikanska samhället. I en tid då intolerans och fördomar borde vara borta, så klargör gör dessa filmer att vi har en lång väg att gå innan vi uppnår ett produktivt och positivt samhälle där alla är välkomna. 

Betyg 7/10