All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: En livlös och visuellt anskrämlig film som gång på gång trampar i klaveret. 

Filmatiseringar av Ian McEwans böcker och noveller fullkomligt dräller in för tillfället. Både On Chesil Beach och The Children Act besökte Toronto Film Festival – en utav världens mest väl ansedda filmfestivaler. Mottagandet har varit minst sagt mediokert och ett huvudsakligt skäl till att båda filmerna genomgått en oroväckande seg distributionsprocess. Något som är lätt att förstå efter att ha sett de slutgiltiga resultaten. I fallet med The Children Act så är det svårt för mig att analysera hur adaptionen från bok till film har hanterats då jag inte läst den litterära förlagan. 

Men ännu en gång så har McEwan varit direkt involverad i att skriva filmens manus. Jag hade hoppats att On Chesil Beach enbart var ett felsteg, att McEwan skulle kunna resa sig och faktiskt skapa ett manus som håller för en spelfilm. Tyvärr så är det tydligt att den talangfulle författaren inte klarar av att hantera filmmediet. The Children Act är en steril och poänglös sjusovare som aldrig vill vakna till liv, hela filmen ligger och snarkar som en sömndrucken bulldogg. 

Ett problem – bland oräkneligt många, är filmens brist på någon som helst energi, något som enbart kan bedömas som obefintligt. Vare sig det gäller relationskonflikten mellan Tucci och Thompson, eller alternativ och förvriden kärlek, så hanteras allt med ett sådant ointresse att det inte går att engagera sig på något plan. 

Den här håglösheten hjälps inte av att The Children Act är obeskrivligt ful att se på. Att finrum och  domstolar placerade i Londons centrum är pompöst inredda med sammet och dörrar av ek är givetvis inget stötande i sig, men när allting fotograferas med ett urvattnat foto som får allting att osa utav desinfektionsmedel så blir det outhärdligt att se på. 

Zombie Queen 

Vare sig det är Londons mest klassisk landmärken eller anrika gods ute på landsbygden, så framstår allt som en massgrav från första världskriget, sorgligt och kusligt. Vidare så har alla aktörer sminkats som om de vore på väg att spela in en uppföljare till Universal Studios Dracula från 1931, med Bela Lugosi i huvudrollen. Samtliga skådespelare ser ut som om de är redo att göra ett gästinhopp i The Walking Dead. Trots detta visuella obehag, så lyckas inte regissören Richard Eyre förmedla någon som helst spänning. 

McEwan är i sina böcker genialisk att med små medel, åstadkomma enorm emotionell inverkan. Den finessen eller kunskapen blir här, precis som i On Chesil Beach, klumpig och tillkrånglad. Flera karaktärer är som hämtade ur ett brittiskt humorprogram som Monty Python eller Little Britain. Ingeting går att ta på allvar, samtliga skådespelare – minus Emma Thompson verkar också ha drabbats av någon allvarlig ånger då de insett vad de gett sig in i. Stanley Tucci är inte någon skådespelarkameleont, med sitt korta och korrekta manér, men så här ointresserad och menlös har jag aldrig sett honom. 

Fionn Whitehead som just kommit i land efter Christopher Nolans Dunkrik, får visa upp mer av sitt känslomässiga register än i den skärrade och anonyma rollen som brittisk soldat, men karaktären som Whitehead har givits är så illa realiserad att det är fullkomligt omöjligt att känna någon sorts empati för honom. 

Be Quick Or Be Dead  

Någonstans i filmens slutspurt så kollapsar allting och blir till någon sorts omvänd, billigare, samt tråkigare, version av Basic Instinct. Det blir ett av de mest tafatta försök jag sett till flörta med exploateringsfilmen. De misslyckade och nästintill obefintliga spänningsmomenten känns dessutom som stulna ifrån Yorgos Lanthimos förbisedda The Killing Of A Scared Deer. Det blir en sorts filmisk freakshow som bara kan liknas med att titta på de allra mest tragiska  avsnitten från Paradise Hotel.  

Endast Emma Thompson blir den minimala, och jag menar MINIMALA, ljuspunkten. Thompson är en skådespelarmaskin som har så mycket erfarenhet och professionalism att hon skulle kunna läsa upp slumpmässiga sektioner ur gula sidorna och få dem att blu fängslande. Då och då kan man också se spår av McEwans goda förmåga att skriva vass dialog. 

Utan Emma Thompson hade hela The Children Act kunnat skickas rakt ut med soporna, det är en  mördande tråkig historia som är lika blek och död som sitt zombie-liknande utseende. 

Betyg 2/10