All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: Stark kemi mellan Bradley Cooper och Lady Gaga ger oss den bästa versionen – av denna något kantstötta berättelse, sedan originalet 1937.

A Star Is Born är filmvärldens solförmörkelse, det kommer och går mellan åren, och när den väl framträder så kan resultatet antingen vara slående eller helt menlöst. Hela åttio år har gått sedan den ursprungliga filmen hade sin premiär. Judy Garlands version från 1954 må vara den mest omtalade och är utan tvekan den mest påkostade och svulstiga av dem. Men originalet från 1937 är fortfarande den mest koncentrerade och intressantaste versionen. Den senaste iterationen med Barbra Streisand i huvudrollen är så dålig att den inte ens förtjänar att tas upp, om man inte är väldigt intresserad av att slösa bort nästan två timmar och trettio minuter av sitt liv, så kan jag inget annat än avråda från den monstruösa upplevelsen.   

Bradley Cooper regi debuterar med 2018 års upplaga, med sig har han popsnöret Lady Gaga. Min skepsis har varit enorm, hela projektet har verkat vara den värsta sortens fjäsk för den uppkommande Oscarsgalan. Hollywood fullkomligt älskar att hylla ombytta roller, just musiker som blir aktörer verkar alltid gå hem. Min relation till Lady Gagas musik är helt och hållet icke befintlig, däremot har hennes bisarra framträdande med klänningar gjorda av kött och allt mellan himmel och jord, mest fått mig och många andra att mest stöna. 

Gaga verkar till en början bara vara ute efter att posera och på så sätt få tag i en Oscarsnominering att lägga till på sitt CV. Då Gagas karaktär introduceras känns det något sensationslystet, Bradley Coopers nedsupna och förtvinade rockstjärna ger också obehagliga associationer med Kris Kristoffersons loja insats. Och rent visuellt så har man mer gemensamt med hemskheten från 1976, själva berättelsen är återigen förflyttad till musikvärlden. 

Follow That Dream 

Men den här inkarnationen av A Star Is Born växer på samma sätt som Gagas karaktär Alley, det börjar lite blåögt och naivt, därefter så börjar man lägga till nya dimensioner och perspektiv på karaktärernas liv. De två första versionerna av Coopers karaktär – spelade av Fredric March och senare James Mason, kämpade enbart med ett sårat ego och alkoholism, Coopers version sätts i en ännu mer desperat situation och blir empatisk genom ett sidospår som målar upp en plågsam historia om förlorad barndom. 

Coopers agerande är nedtonat och grubblande, för första gången så lyckas han skapa en person med ett visst mått empati. Men det är faktiskt Gaga som är filmens största och mest positiva överraskning. Nu står världsstjärnan utan sina tokiga attiraljer och spökliga sminkning. Jag har personligen svårt att köpa konsensus om att Gagas framtid är cementerad inom filmindustrin – detta känns som en engångsföreteelse, men på samma sätt som Whitney Houston lyckades med sin roll i The Bodyguard, så får Gaga en roll/uppgift hon kan hantera. Framförallt är Gaga väldigt trovärdig och genuin i rollen som ungt stjärnskott, även om flera av de många sångnumren är lika svulstiga – samt tiofaldigt mer tårdrypande, än något som Judy Garland genomförde, så finns det en rå emotionell kraft som håller i sig till filmens slut. 

’’I live my life for the stars that shine’’

De tidigare filmerna har haft ett pat återkommande hållpunkter, de två föregående nyversionerna kan bli pliktskyldiga då de försöker att hylla sitt ursprung. Flera av de mest kända scenerna tolkas även här men denna gången känns det som att man vågar förändra strukturen, därför känns det inte heller som att Bradley Cooper bara följer en etablerad ritning.  

Att ta steget från skådespelare till regissör kan sluta hur som helst, Bradley Cooper är helt oerfaren då det kommer till att agera och regissera simultant, hur karriären som regissör kommer att utvecklas är också för tidigt att avgöra, men genomförandet i denna debut är väldigt starkt. Cooper har en bra känsla för personregi genom filmen och den väldigt intima relationen mellan Alley och Coopers Jackson Maine är oerhört snyggt avhandlad. 

’’Two hearts are better than one’’

Kemin mellan de två huvudrollsinnehavarna är filmens drivkraft, själ och hjärta. När de står enade och sammansvetsade och delar konsertscener förmedlas det både extas och förtjusning. Sam Elliot är också fullkomligt lysande i rollen som Coopers bror, denna livströtte och vilsna man känns hård men kärleksfull. Trots att Elliot har fått en något ofärdig karaktär – som gärna hade fått spela en större roll, så blir han en lysande representation för krossade drömmar och trogen men krånglig syskonkärlek. Till och med clownen Andrew Dice Clay i rollen som Gagas far är solid. 

Där själva karaktärsarbetet och skådespelet är utsökt, så är vissa dialogutbyten och händelseförlopp något för klyschiga. Den intensiva illusionen bryts då man väljer att plantera repliker som tar sentimentaliteten ett steg för långt. 

’’Tonight I’m a rock ‘n’ roll star’’

A Star Is Born må kanske inte vara originell, men den råa energin och passionen som ackompanjerar en berättelse fylld av tårar, konflikter och brustna relationer, är så pass avväpnande att det går att ha översyn med bristerna. 

På frågan om detta faktiskt är material för potentiella Oscarsstatyetter svarar jag nej; av det enkla skälet att A Star Is Born är en genuint solid produkt, tillskillnad mot det exhibitionistiska skräp som ständigt lyckas mygla sig in som nominerade.   

Betyg 7/10