A Star Is Born Recension 

0061

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: Stark kemi mellan Bradley Cooper och Lady Gaga ger oss den bästa versionen – av denna något kantstötta berättelse, sedan originalet 1937.

A Star Is Born är filmvärldens solförmörkelse, det kommer och går mellan åren, och när den väl framträder så kan resultatet antingen vara slående eller helt menlöst. Hela åttio år har gått sedan den ursprungliga filmen hade sin premiär. Judy Garlands version från 1954 må vara den mest omtalade och är utan tvekan den mest påkostade och svulstiga av dem. Men originalet från 1937 är fortfarande den mest koncentrerade och intressantaste versionen. Den senaste iterationen med Barbra Streisand i huvudrollen är så dålig att den inte ens förtjänar att tas upp, om man inte är väldigt intresserad av att slösa bort nästan två timmar och trettio minuter av sitt liv, så kan jag inget annat än avråda från den monstruösa upplevelsen.   

Bradley Cooper regi debuterar med 2018 års upplaga, med sig har han popsnöret Lady Gaga. Min skepsis har varit enorm, hela projektet har verkat vara den värsta sortens fjäsk för den uppkommande Oscarsgalan. Hollywood fullkomligt älskar att hylla ombytta roller, just musiker som blir aktörer verkar alltid gå hem. Min relation till Lady Gagas musik är helt och hållet icke befintlig, däremot har hennes bisarra framträdande med klänningar gjorda av kött och allt mellan himmel och jord, mest fått mig och många andra att mest stöna. 

Gaga verkar till en början bara vara ute efter att posera och på så sätt få tag i en Oscarsnominering att lägga till på sitt CV. Då Gagas karaktär introduceras känns det något sensationslystet, Bradley Coopers nedsupna och förtvinade rockstjärna ger också obehagliga associationer med Kris Kristoffersons loja insats. Och rent visuellt så har man mer gemensamt med hemskheten från 1976, själva berättelsen är återigen förflyttad till musikvärlden. 

018

Follow That Dream 

Men den här inkarnationen av A Star Is Born växer på samma sätt som Gagas karaktär Alley, det börjar lite blåögt och naivt, därefter så börjar man lägga till nya dimensioner och perspektiv på karaktärernas liv. De två första versionerna av Coopers karaktär – spelade av Fredric March och senare James Mason, kämpade enbart med ett sårat ego och alkoholism, Coopers version sätts i en ännu mer desperat situation och blir empatisk genom ett sidospår som målar upp en plågsam historia om förlorad barndom. 

Coopers agerande är nedtonat och grubblande, för första gången så lyckas han skapa en person med ett visst mått empati. Men det är faktiskt Gaga som är filmens största och mest positiva överraskning. Nu står världsstjärnan utan sina tokiga attiraljer och spökliga sminkning. Jag har personligen svårt att köpa konsensus om att Gagas framtid är cementerad inom filmindustrin – detta känns som en engångsföreteelse, men på samma sätt som Whitney Houston lyckades med sin roll i The Bodyguard, så får Gaga en roll/uppgift hon kan hantera. Framförallt är Gaga väldigt trovärdig och genuin i rollen som ungt stjärnskott, även om flera av de många sångnumren är lika svulstiga – samt tiofaldigt mer tårdrypande, än något som Judy Garland genomförde, så finns det en rå emotionell kraft som håller i sig till filmens slut. 

0081

’’I live my life for the stars that shine’’

De tidigare filmerna har haft ett pat återkommande hållpunkter, de två föregående nyversionerna kan bli pliktskyldiga då de försöker att hylla sitt ursprung. Flera av de mest kända scenerna tolkas även här men denna gången känns det som att man vågar förändra strukturen, därför känns det inte heller som att Bradley Cooper bara följer en etablerad ritning.  

Att ta steget från skådespelare till regissör kan sluta hur som helst, Bradley Cooper är helt oerfaren då det kommer till att agera och regissera simultant, hur karriären som regissör kommer att utvecklas är också för tidigt att avgöra, men genomförandet i denna debut är väldigt starkt. Cooper har en bra känsla för personregi genom filmen och den väldigt intima relationen mellan Alley och Coopers Jackson Maine är oerhört snyggt avhandlad. 

013

’’Two hearts are better than one’’

Kemin mellan de två huvudrollsinnehavarna är filmens drivkraft, själ och hjärta. När de står enade och sammansvetsade och delar konsertscener förmedlas det både extas och förtjusning. Sam Elliot är också fullkomligt lysande i rollen som Coopers bror, denna livströtte och vilsna man känns hård men kärleksfull. Trots att Elliot har fått en något ofärdig karaktär – som gärna hade fått spela en större roll, så blir han en lysande representation för krossade drömmar och trogen men krånglig syskonkärlek. Till och med clownen Andrew Dice Clay i rollen som Gagas far är solid. 

Där själva karaktärsarbetet och skådespelet är utsökt, så är vissa dialogutbyten och händelseförlopp något för klyschiga. Den intensiva illusionen bryts då man väljer att plantera repliker som tar sentimentaliteten ett steg för långt. 

011

’’Tonight I’m a rock ‘n’ roll star’’

A Star Is Born må kanske inte vara originell, men den råa energin och passionen som ackompanjerar en berättelse fylld av tårar, konflikter och brustna relationer, är så pass avväpnande att det går att ha översyn med bristerna. 

På frågan om detta faktiskt är material för potentiella Oscarsstatyetter svarar jag nej; av det enkla skälet att A Star Is Born är en genuint solid produkt, tillskillnad mot det exhibitionistiska skräp som ständigt lyckas mygla sig in som nominerade.   

Betyg 7/10     

Maria By Callas Recension 

maria-by-callas-1771-copyright-fonds-de-dotation-maria-callas.jpg

All images courtesy and copyright of Nonstop Entertainment 2018

Summering: Om vi fått ett par ytterligare perspektiv och ett bättre hantverk hade vi haft en helt superb inblick i en av kulturhistoriens mest kända och aktade personer. 

Bara för en månad sedan så gick dokumentären om Whitney Houston upp på svenska biografer. Houston kallades för poppens drottning och blev en sorts modell för den moderna sångdivan. Om nu sångerskan från New Jersey – i toppform, var nutidens kvinnliga gigant, så var Maria Callas den som uppfann hela konceptet om en skönsjungande primadonna. Maria Callas är inte bara historia, hon är en del av DNA-strängen för nutidens mest älskade artister. 

Whitney var en högst ordinär dokumentär – till sättet, som använde sig av traditonella inslag. Maria By Callas går åt motsatt håll med lite mer okonventionella metoder som skall få oss att komma nära dokumentärens huvudperson. Andra dokumentärfilmer intervjuar ett stort antal individer som på något sätt har anknytning till ämnet. När det fungerar så kan publiken få en bra insyn i personen och händelserna som formade eller deformerade deras liv. 

photo_1 maria-by-callas Copyright Fonds de Dotation Maria Callas

’’My friends are gone and my hair is gray’’

Maria By Callas tar bort ’’överflödiga’’ intervjuobjekt eller externa synvinklar. Med hjälp av privata videofilmer, brevväxlingar och annat svårtillgängligt material, så lyckas man ge de dokumentära bilderna – från TV inslag, en helt annan innebörd. Callas var inte bara flitig och ihärdig som artist, hennes brev till vänner och bekanta är långa, emotionella och utlämnande. 

De filmklipp där operadivan förföljs av media och häcklas för inställda framträdanden, blir djupt besvärande och tragiska då Callas berättar om sitt lidande och kompletta maktlöshet inför detta drev. Vid visa tillfällen kan man tro att det handlar om ett välregisserat drama, så pass slående och träffsäkra är de upplysningar vi får i kombination med bilderna å en person som fly kameror och påträngande frågor. Detta är startperioden för en era då kändisskap blev en acceptabel del för det allmänna intresset. 

Flera TV-intervjuer har också tagits fram och där får vi en bild av Callas som en eftertänksam, driven och förvånande ödmjuk människa. Föreställningar om att den typiska operadivan alltid är en narcissist, klubbas omedelbart ned, tillskillnad mot dagens mediatränade celebriteter så är Callas genuin och väldigt ärlig i sina svar och observationer.   

Derniere Norma a Paris 1965 Fonds de Dotation Maria Callas

’’I’m just paying my rent every day in the Tower of Song’’

Att det är intimt och mycket närgånget råder det alltså inget tvivel om. Men då man helt valt att fokusera och zooma in på Callas psyke och tankevärld, så förloras en behövlig kontext som ger andra dokumentärer dimensioner och perspektiv. Callas var beryktad som en svår person, med ett eldigt temperament och hårda nypor. Filmen framställer detta som en biverkning av utmattning, irritation och desperation. Men det vore fördelaktigt om fler hade kunnat berätta och beskriva Callas, detta för att få en bättre överblick. 

Debutanten Tom Volf är tydligt orutinerad då det kommer till själva presentationen, ofta tillgriper man montage och snabba klipp där vi kastas mellan olika turnédestinationer, städer och människor. 

Volf vill visa hur Callas omänskligt intensiva turnerande dränerar henne på ambition och ork, något som gör att det kan bli förvirrande att vet vart och när vi befinner oss. Ibland kan det handla om flera årtionden som avhandlas i ett par korta minuter. Av någon anledning så har man beslutat att sätta alla årtal och platser högst upp i kanten med minimal textstorlek. 

De brev som Callas skrev till närstående blir den klassiska berättarrösten, där själva innehållet är drabbande så är själva framförandet – utav den franska skådespelerskan Fanny Ardant, distraherande. Det känns som att lyssna på en sagoboksberättare där man hela tiden försöker understryka sorg och saknad. Inhållet talar sitt tydliga språk och denna klumpiga presentation irriterar. 

’’Born with the gift of a golden voice’’

Sedan så fullkomligt frossar man i det arkiv av filmer som öppnats upp. Callas röst och scennärvaro skulle flera moderna operasångare sälja sin själ för. De bilder och filmer som används har restaurerats och all form av distorsion har avlägsnats från ljudspåren. Men detta förändrar inte det faktum att filmerna är bedrövliga  – flera av dem har ett perspektiv som filmar rakt in i ridån och är så lågupplösta att en enkel stillbild hade varit att föredra. Alla de här småfelen blir alltför problematiska för att helt och hållet kunna uppslukas av berättelsen. Att bara sluta ögonen och lyssna rekommenderas starkt.

Maria By Callas ger oss en strålande inblick i en utav kulturhistoriens största personligheter. Flera visuella detaljer hade gärna fått förändras och ett ännu större omfång hade gjort upplevelsen ännu bättre. Men en såhär intim studie av en sådan dignitet är minst sagt imponerade. 

Betyg 7/10   

Whitney Recension 

001

Image courtesy and copyright of Nonstop Entertainment  2018

Summering: Simpel men effektiv skildring av ett alltför ofta förkommande öde i det vansinne som är kändisskap och rikedom. 

Om man skall vara kortfattad kring Kevin Macdonald’s dokumentärfilm om sångerskan Whitney Houston, så kan man utan större problem kalla den för traditionell, i huvudsak fungerar den som en omfattande biografi, vi får följa med från barndomen till den tragiska döden år 2012. Till en början känns det hela något för standardiserat, Macdonald använder inte några läckra tricks som i den nervpirrande Touching The Void – där han blandade intensiva intervjuer med hisnande spänning i form av dramatiserade bilder, då bergsbestigarna Joe Simpson och Simon Yates såg döden i vitögat, här utspelas allt rättframt och enkelt. 

Fördelen med den här simpla presentationen är uppbyggnaden som sakta men säkert banar väg för ett väldigt objektivt porträtt av Houston som person och hennes predikament. Andra dokumentärer som rör sig inom celebra kretsat får sällan en genuin inblick i händelseförloppet eller människan då så få av personerna som verkligen varit där, inte väljer att delta. Macdonald har lyckats samla ihop de flesta som stod allra närmast Houston, såsom familj, nära vänner, till och med hennes kontroversiella exmake Bobby Brown.  

Tillsammans med ytterst privata och avslöjande filmer från Houstons privata liv bortom rampljuset, så skapar man en medryckande upplevelse där man nästan kan känna sig delaktig i sångerskans tragiska historia. 

Uppgång och fall 

Iden med att skildra ett uppgång och fall är knappast något nytt under solen, men då vi återges alla händelser och skandaler från detta nakna perspektiv, så blir det betydligt mer plågsamt att bevittna då Houston gradvis bryts ned som människa och sakta men säkert går mot sin tragiska död. 

Det är ett liv som kantas av ambition, osäkerhet och opportunister som enbart ser guldgruvan som Houston just slagit upp dörrarna till då hon inleder sin framgångsrika karriär. Att vi både får se bilder och höra historier om Michael Jackson och Elvis Presley gör det hela än mer upprörande och svårsmält. 

Kevin Macdonald vågar dock leka lite med formatet på sina ställen, vid ett par tillfällen slänger han in bilder och scener från upploppen i Houstons hemstat New Jersey, han tar även upp USA’s intolerans mot homosexualitet och etniciteter under 80-talet. Musiken får då en helt annan kontext, de smäktande och överdrivet emotionella sångerna känns relevanta då Macdonald visar upp dess inspirationskraft för en hel generation som enbart blivit delegerade till att förföljas och nedvärderas. 

Perilous fight

Absolut starkast är då vi får se den legendariska tolkningen av den kontroversiella nationalsången Star Spangled Banner från 1991 års upplaga av Super Bowl. Star Spangled Banner är ett stycke musik som både upprört och tröstat sedan den skrevs för 200 år sedan. Då framförandet visas upp så blandar man in ett par våldsamma bilder från upploppen i New Jersey. I det tillfället förstår man Houstons verkliga inverkan på samhället och varför folk var beredda att betala stora summor för att se henne uppträda live i ett helt katastrofalt comeback försök år 2010.   

Filmen må vara enkel och det tangerar återigen den där eviga frågan om detta bör visas på en bio i tider då streamingtjänster är så utbredda. Man blir också lite undrande till ett par beslut som tagits, mot slutet av filmen slänger man in ett par oerhört laddade och mörka avslöjanden kring sångerskans barndom där hon sägs ha antastats av en nära släkting. Detta känns felplacerat så pass sent i filmen och det hade varit effektivare att visa detta tidigare. Vi skulle då fått en mer omedelbar förståelse kring varför Houston valde att dränka sin många sorger i droger och en destruktiv hedonism. 

A Whole Lot Of Dope

Slutspurten drabbar också hårt. Man brukar säga att historien inte upprepar sig utan rimmar, men i fallet med skådespelare och sångare som går ur tiden (för tidigt) vekar det som att vi aldrig flyr undan detta hemska stigma. Med Tim Berglings bortgång färskt i minnet blir det smärtsamt att se de bitar då Whitney Houston – mer eller mindre, sitter ensam i sin arkitektoniska mardröm till hus och är så påverkad av diverse substanser att hon knappt vet vart hon befinner sig.

Som hastigast får vi även se den mardrömslika miljö hennes dotter Bobbi Kristina Brown fick växa upp i, just då ställer man sig frågan hur det kan sluta så illa för människor som till ytan verkar ha allt… En fråga som både skrämmer och fascinerar. 

Whitney må inte vara extraordinär som dokumentärfilm, men den är solid och mycket medryckande, till och med för en som aldrig ägt en enda skiva. Enbart det borde räcka som en en stor pluspoäng. 

Betyg 7/10