Summering: Alla inblandade borde uppsöka närmaste kyrka och be tiotusen Ave Maria, det är en hyggligt start för att sona för den hädelse som är The Prodigy . 

Någonstans – långt inne hos alla dem som – tyvärr, behöver ser The Prodigy, så tror – och hoppas jag att vi är anständiga nog att ha tillräckligt med tålamod, för att ha överseende med filmindustrin och de tillfällen den serverar det sämsta som finns tillhands. 

Signalerna som The Prodigy uppvisade i sitt promotionmaterial har varit lika spännande som en avlagd utgåva av gula sidorna. Originalitet finns inte att hitta här, även om vi drar fram ett toppmodernt mikroskop. Filmen recept är 99% The Omen och 1% av de sämsta från Twin Peaks. 

I och med det kan denna recension avslutas, mycket mer än så finns det nämligen inte att prata om. I en tid då gemensamma online grupper, kläcker filmiska gåtor och mysterium – genom kanaler som Reddit, så har alla typer av narrativa industrier – litteratur, film och även spel, fått det svårt att vara innovativa och leverera överraskningar.  

Westworlds första säsong blev ganska snabbt nedmonterad, twisten som presenterades i säsongsavslutningen, var därefter inte så chockerande som den borde ha varit. Men även för dem som inte sitter fastnaglad framför långa forumtrådar, så krävs det inte mycket för att lista ut vad som skall hända i The Prodigy. 

Helvetesfönster 

Inom komiken så används det förutsägbara som ett verktyg för att belysa något absurt eller befängt. Och när syftet är komik kan man inte klaga, The Prodigy tar sig dock på mycket stort allvar. Självdistans och humor kunde – kanske, ha dämpat och mildrat plågan något, men några sådana förmildrande inslag finns inte. 

På det mest tjurskalliga vis, så tar regissören Nicholas McCarthy och behandlar hela filmen som om det vore en arvtagare till satanistisk skräck såsom Exorcisten. Att kalla det patetiskt är det enda en artiga jag kan komma på att kalla premissen och historien. 

Men vad vore en superkalkon utan skådespelarinsatser som får marken att skaka av fasa inför uselheten som utspelar sig på bioduken. Skådespelarna Taylor Schilling och Peter Mooney utkämpar något slags gudalikt slag om vem som skall ta pris som 2019 års sämsta aktör, i just det här fallet kan jag tänka mig att låta dem få varsin utmärkelse i ruttet skådespel. Colm Feore får i sin tur dialog som måste orsaka munsår. 

Inte gjort sina läxor 

Och resten av filmen pendlar mellan det skamligt usla och rent löjeväckande. McCarthy undervärderar publikens intelligens då han ständigt kastar in sekvenser som är lika förutsägbara som veckodagar. Trots att filmen vill vara Exorcisten eller The Omen, så verkar det som att man inte sett någon av dessa i sin helhet, detta är YouTube versionen där man enbart sett ett par lösryckta sekvenser som man sedan försöker iscensätta. 

Slutligen så cementeras kalkonstatusen genom en upplösning som ännu en gång idiotförklarar publiken i sin förutsägbarhet. Filmens slogan ’’What’s wrong with Miles ?’’ borde omformuleras till – ’’Vad det är för fel på The Prodigy’’, svar: Allt. 

Betyg 1/10