The Prodigy Recension

All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Summering: Alla inblandade borde uppsöka närmaste kyrka och be tiotusen Ave Maria, det är en hyggligt start för att sona för den hädelse som är The Prodigy . 

Någonstans – långt inne hos alla dem som – tyvärr, behöver ser The Prodigy, så tror – och hoppas jag att vi är anständiga nog att ha tillräckligt med tålamod, för att ha överseende med filmindustrin och de tillfällen den serverar det sämsta som finns tillhands. 

Signalerna som The Prodigy uppvisade i sitt promotionmaterial har varit lika spännande som en avlagd utgåva av gula sidorna. Originalitet finns inte att hitta här, även om vi drar fram ett toppmodernt mikroskop. Filmen recept är 99% The Omen och 1% av de sämsta från Twin Peaks

I och med det kan denna recension avslutas, mycket mer än så finns det nämligen inte att prata om. I en tid då gemensamma online grupper, kläcker filmiska gåtor och mysterium – genom kanaler som Reddit, så har alla typer av narrativa industrier – litteratur, film och även spel, fått det svårt att vara innovativa och leverera överraskningar.  

Westworlds första säsong blev ganska snabbt nedmonterad, twisten som presenterades i säsongsavslutningen, var därefter inte så chockerande som den borde ha varit. Men även för dem som inte sitter fastnaglad framför långa forumtrådar, så krävs det inte mycket för att lista ut vad som skall hända i The Prodigy

Helvetesfönster 

Inom komiken så används det förutsägbara som ett verktyg för att belysa något absurt eller befängt. Och när syftet är komik kan man inte klaga, The Prodigy tar sig dock på mycket stort allvar. Självdistans och humor kunde – kanske, ha dämpat och mildrat plågan något, men några sådana förmildrande inslag finns inte. 

På det mest tjurskalliga vis, så tar regissören Nicholas McCarthy och behandlar hela filmen som om det vore en arvtagare till satanistisk skräck såsom Exorcisten. Att kalla det patetiskt är det enda en artiga jag kan komma på att kalla premissen och historien. 

Men vad vore en superkalkon utan skådespelarinsatser som får marken att skaka av fasa inför uselheten som utspelar sig på bioduken. Skådespelarna Taylor Schilling och Peter Mooney utkämpar något slags gudalikt slag om vem som skall ta pris som 2019 års sämsta aktör, i just det här fallet kan jag tänka mig att låta dem få varsin utmärkelse i ruttet skådespel. Colm Feore får i sin tur dialog som måste orsaka munsår. 

Inte gjort sina läxor 

Och resten av filmen pendlar mellan det skamligt usla och rent löjeväckande. McCarthy undervärderar publikens intelligens då han ständigt kastar in sekvenser som är lika förutsägbara som veckodagar. Trots att filmen vill vara Exorcisten eller The Omen, så verkar det som att man inte sett någon av dessa i sin helhet, detta är YouTube versionen där man enbart sett ett par lösryckta sekvenser som man sedan försöker iscensätta. 

Slutligen så cementeras kalkonstatusen genom en upplösning som ännu en gång idiotförklarar publiken i sin förutsägbarhet. Filmens slogan ’’What’s wrong with Miles ?’’ borde omformuleras till – ’’Vad det är för fel på The Prodigy’’, svar: Allt. 

Betyg 1/10   

Rings Recension

003

Meningslös, tandlös och tråkig uppföljare som vi aldrig behövde 

Rings känns förlegad på så många sätt. Det är över tio år sedan den japanska skräckvågen sköljde över västerländsk film – i och med otaliga nyversionen och remakes, av uppmärksammade asiatiska original. Tillslut kvävde elden sig själv och bleka småbarn med förvuxet hår lämnade biograferna illa kvickt. En uppföljare på den redan utskällda The Ring Two kändes minst sagt märklig såhär tolv år senare.

Och just märkligt och besynnerligt går att upprepa flera gånger. Märkligt förvirrad, märkligt tandlös samt makalöst uddlös.

Vilse i pannkakan 

Det huvudsakliga problemet för Rings är dess totalt förvirrade identitet. Den första sektionen liknar något ur valfri Final Destination-film, medan den andra halvan drar tankarna åt de mest platta brittiska deckare. Det kulminerar i ett slut som är mer besläktat med en riktigt dålig thriller än en renodlad skräckfilm.

Särskilt obehagligt blir det inte heller. Tragiskt uppenbara skräckklichéer upptar samtliga av de tre faserna. Allt bygger på ett ”ingenting här, ingenting där”-system som alltid slutar på samma sätt. Den psykologiska terrorn uteblir helt och hållet.

Liknar den sämsta av slasherfilmer

Den övergripande tonen för tankarna åt riktigt flamsiga slasherfilmer från 80-talet, och allt vad det för med sig i och med dåligt skådespeleri och ännu sämre dialog, pannkaksplatta karaktärer, som enbart verkar kunna ge ifrån sig diverse tjut och kvidande, dock utan extrem våldet.

Än mer pinsamhet uppstår, då hela seriens koncept om att kopiera ett analogt VHS-band, blir än mer långsökt och banalt, när filmens huvudsakliga mål och – åldersgrupp, inte ens kan förklara vad ett åbäke som en VHS-spelare är för tillhygge.

Kopieringsskydd ? 

En omedelbar tanke blir att spöket Samara borde vara stendöd i och med digitaliseringen. Jag kan till och med ge ett tips till nästa gång (som vi förhoppningsvis slipper); använd YouTube, det går snabbare så.

Oftast ligger Rings nära de där riktigt usla TV-versionerna av gamla filmklassiker, som smugit fram på TV de senaste åren – se Dödligt Vapen och Exorcisten. Produktionen känns knapphändig och billig, genomförandet ointresserat. När Samara väl gör entré så är det med vedervärdiga specialeffekter.

Själva dödsstöten kommer i filmens tredje akt, där släpper alla positiva hämningar. Då förvandlas filmen till Familjen Adams, med svarta katter, Baskervilles hund och allt annat som kan tänkas förstöra bioupplevelsen.

Då blir det hela glasklart… Rings är en lam spökhistoria för klassfesten i årskurs ett, där den självklara ficklampan saknas.

Betyg 2/10 

Fråga: Samara måste ha världens dyraste telefonräkning ?