Summering: Plågsamt intensiv och skrämmande resa genom en av världshistoriens mest ödesmättade stunder. 

Trots att katastrofen vid kärnkraftverket Tjernobyl – för alltid, kommer finnas inskrivet i historieböckerna, så har väldigt få filmer – och/eller TV-serier, valt att dramatisera en katastrof som skulle ödelägga flertalet närliggande städer, döda tusentals människor och förändra världen för alltid. Sovjetunionens diverse retuscheringar av sin egen historia, har gjort det svårt för omvärlden att få en god insikt i vad som faktiskt gick fel den 26 april 1986. 

Det efterföljande arbetet att evakuera och rädda det som räddas kunde, förblir i något av ett mysteriöst mörker, där endast ett fåtal berättelser letat sig ut till omvärlden.  

Chernobyl kritiseras redan nu för att anamma en allt för dramatiserad och förvrängd bild utav händelseförloppet och de inblandade – och ansvariga, personerna. Det krävs ingen doktorerad historiker för att kunna peka ut de segment som strider mot sanningen. Flera gånger är dialogen också märkligt bombastisk och Stellan Skarsgård – i synnerhet, rosslar fram sina repliker som om han gjorde rollen som en högtravande domedagsprofet i en fantasyfilm. 

Men Craig Mazins – seriens skapare, vision för miniserien är inte att skapa en dokumentär med spelfilms inslag – likt James Marsh i Man On Wire. Detta är menat att fånga stämningen, desperationen och obehaget som hela världen drabbades av då nyheten om olyckan slog ned. 

Diktatorisk terror 

Förutom att skildra den faktiska katastrofen, så är Chernobyl en stark studie i det katastrofala politiska system som Sovjetunionen lutade sig mot fram till sitt fall. I de flesta västerländska skildringar av masstrauman – tsunamin i Phuket eller attackerna den elfte september, så står kaoset, ångesten och paniken hos de drabbade i centrum. De är intensivt, kaosartat och – per automatik, mycket dramatiskt. 

I Chernobyl så fångas istället invånarnas apati och oförstående gentemot olyckan. Det finns inte tillstymmelsen till oro eller skräck, propagandamaskinen har instiftat ett paradigm där den kommunistiska centralkommitténs ord är lag. Befolkningen lyder minsta vink och har inga som helst problem att evakueras på rekordtid – där de enbart får ta med sig det nödvändigaste och där de intals att de snart kan återvända…

Detta bisarra och otäcka lugn, ökar känslan av terror, stress och obehag för tittaren. Istället för att omedelbart agera och evakuera närområden, så väljer det sovjetiska ledarskapet att ljuga och ignorera det faktum att ett apokalyptiskt scenario står inför dörren.  

Biverkningarna av strålningen och det radioaktiva avfallet är groteskt där vi får se människokroppar som söndras ned till ett zombie-likt tillstånd. Lika skrämmande är de mer långsiktiga effekterna som skulle innebära döda spädbarn och flertalet mutationer i djurriket, men skildringen av lögnerna och de totalitära medel, som tas till för att undangömma olyckan, är precis lika skrämmande. 

Likheter med dagens politiska klimat

Vi lever i en tid då världen överöses av en stark högvåg – som inte ser några större problem med att bryta mot alla former av mänskliga lagar och konventioner, så känns de politiska viljorna – och agendorna i Chernobyl, både aktuella och kusligt besläktade med vad som sker i vår värld idag.  

Skildringen av de fega och arroganta personer som bär det största ansvaret för olyckan, saknar dock några som helt nyanser. De diverse antagonisterna skulle i realiteten kunna bära en svart hjälm, respirator och tillhörande svartmantel – ungefär så dynamiska är seriens mest uppenbara skurkar. Paul Ritter som gestaltar kraftverkets chefingenjör – Anatoly Dyatlov, kan mycket väl göra en av de mest vidriga, osympatiska och vedervärdiga människorna vi sett i en film eller TV-serie.

Utöver att vara ett rasande manifest över totalitära styren, så är Chernobyl utomordentlig som en riktigt nervigt thriller där karaktärerna kämpar mot en dånande domedagsklocka. HBOs klassiska produktionsvärden är på plats, med otroliga kulisser och fenomenala aktörer. Hela serien filmas i ett grönt och smetigt foto, som knappast kan beskrivas som vackert, men denna grovhuggna presentation bidrar till att få serien att verka mer realistisk till utseendet. 

Jared Harris briljerar 

Faktumet att alla aktörer talar fläckfri engelska är enbart distraherande i början, detta då seriens ledstjärna – Jared Harris, visar sig vara helt makalös i rollen som kärnforskaren Valery Legasov. Harris besitter en helt fantastisk karisma och scennärvaro som gör seriens många vetenskapliga föredrag till gastkramande dramatik. 

Och där alltför många skildringar av vår nutidshistoria, gärna lutar sig på sentimentalitet och falsk emotionell manipulation, så är Chernobyl kompromisslös, tragedin koncentreras inte bara till ett antal utvalda offer, utan hela den europeiska kontinenten och de horribla konsekvenser som olyckan skulle ha för djur och natur.

Chernobyl är må inte vara optimal för att användas som inlärningsmaterial i skolan, men som ett starkt och gripande drama så är den nästintill fulländad. 

Betyg 8/10