Chernobyl Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers/HBO 2019

Summering: Plågsamt intensiv och skrämmande resa genom en av världshistoriens mest ödesmättade stunder. 

Trots att katastrofen vid kärnkraftverket Tjernobyl – för alltid, kommer finnas inskrivet i historieböckerna, så har väldigt få filmer – och/eller TV-serier, valt att dramatisera en katastrof som skulle ödelägga flertalet närliggande städer, döda tusentals människor och förändra världen för alltid. Sovjetunionens diverse retuscheringar av sin egen historia, har gjort det svårt för omvärlden att få en god insikt i vad som faktiskt gick fel den 26 april 1986. 

Det efterföljande arbetet att evakuera och rädda det som räddas kunde, förblir i något av ett mysteriöst mörker, där endast ett fåtal berättelser letat sig ut till omvärlden.  

Chernobyl kritiseras redan nu för att anamma en allt för dramatiserad och förvrängd bild utav händelseförloppet och de inblandade – och ansvariga, personerna. Det krävs ingen doktorerad historiker för att kunna peka ut de segment som strider mot sanningen. Flera gånger är dialogen också märkligt bombastisk och Stellan Skarsgård – i synnerhet, rosslar fram sina repliker som om han gjorde rollen som en högtravande domedagsprofet i en fantasyfilm. 

Men Craig Mazins – seriens skapare, vision för miniserien är inte att skapa en dokumentär med spelfilms inslag – likt James Marsh i Man On Wire. Detta är menat att fånga stämningen, desperationen och obehaget som hela världen drabbades av då nyheten om olyckan slog ned. 

Diktatorisk terror 

Förutom att skildra den faktiska katastrofen, så är Chernobyl en stark studie i det katastrofala politiska system som Sovjetunionen lutade sig mot fram till sitt fall. I de flesta västerländska skildringar av masstrauman – tsunamin i Phuket eller attackerna den elfte september, så står kaoset, ångesten och paniken hos de drabbade i centrum. De är intensivt, kaosartat och – per automatik, mycket dramatiskt. 

I Chernobyl så fångas istället invånarnas apati och oförstående gentemot olyckan. Det finns inte tillstymmelsen till oro eller skräck, propagandamaskinen har instiftat ett paradigm där den kommunistiska centralkommitténs ord är lag. Befolkningen lyder minsta vink och har inga som helst problem att evakueras på rekordtid – där de enbart får ta med sig det nödvändigaste och där de intals att de snart kan återvända…

Detta bisarra och otäcka lugn, ökar känslan av terror, stress och obehag för tittaren. Istället för att omedelbart agera och evakuera närområden, så väljer det sovjetiska ledarskapet att ljuga och ignorera det faktum att ett apokalyptiskt scenario står inför dörren.  

Biverkningarna av strålningen och det radioaktiva avfallet är groteskt där vi får se människokroppar som söndras ned till ett zombie-likt tillstånd. Lika skrämmande är de mer långsiktiga effekterna som skulle innebära döda spädbarn och flertalet mutationer i djurriket, men skildringen av lögnerna och de totalitära medel, som tas till för att undangömma olyckan, är precis lika skrämmande. 

Likheter med dagens politiska klimat

Vi lever i en tid då världen överöses av en stark högvåg – som inte ser några större problem med att bryta mot alla former av mänskliga lagar och konventioner, så känns de politiska viljorna – och agendorna i Chernobyl, både aktuella och kusligt besläktade med vad som sker i vår värld idag.  

Skildringen av de fega och arroganta personer som bär det största ansvaret för olyckan, saknar dock några som helt nyanser. De diverse antagonisterna skulle i realiteten kunna bära en svart hjälm, respirator och tillhörande svartmantel – ungefär så dynamiska är seriens mest uppenbara skurkar. Paul Ritter som gestaltar kraftverkets chefingenjör – Anatoly Dyatlov, kan mycket väl göra en av de mest vidriga, osympatiska och vedervärdiga människorna vi sett i en film eller TV-serie.

Utöver att vara ett rasande manifest över totalitära styren, så är Chernobyl utomordentlig som en riktigt nervigt thriller där karaktärerna kämpar mot en dånande domedagsklocka. HBOs klassiska produktionsvärden är på plats, med otroliga kulisser och fenomenala aktörer. Hela serien filmas i ett grönt och smetigt foto, som knappast kan beskrivas som vackert, men denna grovhuggna presentation bidrar till att få serien att verka mer realistisk till utseendet. 

Jared Harris briljerar 

Faktumet att alla aktörer talar fläckfri engelska är enbart distraherande i början, detta då seriens ledstjärna – Jared Harris, visar sig vara helt makalös i rollen som kärnforskaren Valery Legasov. Harris besitter en helt fantastisk karisma och scennärvaro som gör seriens många vetenskapliga föredrag till gastkramande dramatik. 

Och där alltför många skildringar av vår nutidshistoria, gärna lutar sig på sentimentalitet och falsk emotionell manipulation, så är Chernobyl kompromisslös, tragedin koncentreras inte bara till ett antal utvalda offer, utan hela den europeiska kontinenten och de horribla konsekvenser som olyckan skulle ha för djur och natur.

Chernobyl är må inte vara optimal för att användas som inlärningsmaterial i skolan, men som ett starkt och gripande drama så är den nästintill fulländad. 

Betyg 8/10       

Skämten som blev sanna: Pingvinresan 2 och An Inconvenient Sequel

Man har sina käpphästar. Vissa filmer blir som ett personligt manifest över vad som är fel här i världen. Vissa av dessa lägsta gemensamma nämnare kan hittas i Uwe Boll, PostNord och servicen i före detta Sovjetunionen. Två av dessa mätstickor av skam för min personliga räkning är dokumentärerna March Of The Penguins och An Inconvenient Truth.

Vad är nu felet med dessa två? Först och främst har båda två fastställt att en majoritet av medlemmarna i den amerikanska filmakademin (ansvarig för utdelning av Oscarsstatyetter) uppenbarligen ser sitt jobb som en lek på lågstadiet.

Diskussionen om hur man skall kategorisera film kan pågå tills den femte generationen av kossorna på ängen kommer hem. Men man måste börja någonstans, så låt oss gå direkt till Al Gores PowerPoint-presentation. Budskapet och idén är det sannerligen inget fel bakom. Problematiken är att detta är ett smärre skämt som film.

Det finns fantastiskt engagerande dokumentärer, som The September Issue; historien bakom skapandet av modetidningen Vogues septembernummer. Eller för den delen Man On Wire, en berättelse som var så spännande att Robert Zemickis gjorde spelfilm av det i The Walk. James Marsh som stod bakom Man On Wire skulle också ge oss en bra insyn i det som skulle kallas Project Nim: försöket att lära en schimpans att lära sig teckenspråk, en annan mycket intressant film.

Dokumentärer är ofta enkla och raka. De bästa är då ämnet får stå helt fritt, utan manipulering som vrider filmen till att slå in budskapet i publikens huvuden.  

Regissören för An Inconvenient Truth, Davis Guggenheim, är tyvärr en amatör som helt och hållet missförstått formatet. Jag kan inte tänka mig något värre än att betala fullpris för en 90 minuter lång inspelad presentation av faktan som idag (och då) kunde sökas upp på internet eller till och med i ett spartanskt bibliotek. I gamla intervjuer för filmen sitter Guggenehim och spär ur sig sina högmodiga pretentioner, bredvid honom sitter Al Gore och vräker ur sig lika mycket marknadsföringsnonsens.

An Inconvenient Truth är ett övergrepp på genren. Guggenheim slänger in lite klipp från Gores tidigare liv och hans förlust i det kontroversiella presidentvalet mot George W. Bush år 2000, och sett som en biografi över Gores politiska liv är filmen totalt ointressant. Största delen är dedikerad åt det hutlöst utdragna och platta föredraget. Om nu Gore och Guggenheim verkligen värnade om filmens budskap, hade filmen visats gratis. Men istället valde man att marknadsföra den som vilken annan Hollywoodproduktion som helst, där man utan problem drog ned projektet till Cannes, en plats där ryska oligarker huserar stora fester på bensinslukande yachter.

Slutligen kom beskedet att filmen vunnit en Oscar för bästa dokumentär. Återigen, det är inte Al Gores budskap jag slår ned på, utan filmen och dess bitvis stora hyckleri som en kommersiell produkt.

När det nu annonserades att en uppföljare (!?) skulle bli av trodde jag att årets aprilskämt kommit, inte helt olikt Titanic 2. Men det blev inget skämt, det blev sanning, en obekväm sådan. An Inconvenient Sequel ser ut att basera sig i samma förkastliga presentation där Gore endastHan ränner runt på en scen. Dock skall jag erkänna att filmen verkar ha lite mer krut och engagemang i sig, kanske för att Guggenheim inte regisserar denna gången.

Men jag fasar redan nu för en eventuell visning av filmen. I ett klimat (ursäkta ordvitsen) där man utan problem kan distribuera filmen genom YouTube eller andra kanaler, känns det helt befängt att en film som vill förändra viljor och idéer slås upp bakom en vägg som består av ett biljettpris som jämställer den med “riktiga” filmer, dokumentär som fiktion.  

Och kritiken har varit svidande i de amerikanska recensionerna. Detta är ett praktexempel på en förfärlig falskhet som kapitaliserar på ett ämne som definitivt inte borde bli kommersiell verksamhet.

Sedan kommer vi till dokumentär nummer två. Pingvinresan av Luc Jacquet är precis lika upprörande då den fått stämpeln dokumentär. Med tanke på att Oscarsjuryn diskvalificerat Hans Zimmer och James Newton Howard för sitt otroliga arbete med Christopher Nolans The Dark Knight, samt nobbat Bruce Springsteen på en nominering för The Wrestler, så borde Pingvinresan kastats ut som en otrevlig bråkstake från en restaurang. Filmen gjordes i sin franska originalversion som en barnfilm där pingvinerna hade röstskådespelare samt ett stort nyttjande av fransk popmusik.

För den amerikanska premiären hade filmen byggts om till något som hör hemma på National Geographic, med Morgan Freeman som berättarröst och stor orkestral musik. Och i Sverige landade man någonstans mittemellan där den bortgångne Gösta Ekman fick stå som ensam röst där han i bästa “Olof Thunberg läser Bamse-anda” gjorde rösterna till samtliga djur.  

Bara denna personlighetsklyvning och kompletta brist på identitet borde ha räckt för att avfärda filmen. Men akademin såg genom fingrarna och langade fram ett gäng med priser till Jacquet och hans team. Klart intressantare och relevanta filmer som Enron: The Smartest Guys In The Room fick se sig helt utlämnade när Jacquet och hans entourage tågade upp med en bunt pingvinmjukisdjur i famnen.

Jag ryser när jag tänker tillbaka på filmen. Ett 90 minuter långt sentimental fegspel, där man tar alla tillfällen i akt att vrida om tårkanalen. David Attenboroughs Planet Earth borde i sådana fall bli lagstiftad att se i skolorna, ett klart snyggare och mer spännande alternativ som inte behöver ta till tjafs för att visa upp vacker natur och magnifika djur.

Men precis som i fallet med An Inconvenient Sequel så har det kommit en uppföljare, i Sverige kallad Pingvinresan 2. Den har tack och lov inte fått samma genomslag och har förpassats till utkanten. Och förhoppningsvis slipper vi se detta tårdrypande trams på nästa års Oscarsgala – om vi har tur det vill säga.

Nästa gång föreslår jag att vi samlar ihop samtliga hemvideofilmer från Skansen, lägger på Leif GW Person som berättare, trycker upp filmen på närmsta bio och tar fullt biljettpris för katastrofen. Det skulle vara klart mer underhållande i alla fall.

leif-gw-persson-1280”Ja, argh, argh, ehh, aae”