Chernobyl Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers/HBO 2019

Summering: Plågsamt intensiv och skrämmande resa genom en av världshistoriens mest ödesmättade stunder. 

Trots att katastrofen vid kärnkraftverket Tjernobyl – för alltid, kommer finnas inskrivet i historieböckerna, så har väldigt få filmer – och/eller TV-serier, valt att dramatisera en katastrof som skulle ödelägga flertalet närliggande städer, döda tusentals människor och förändra världen för alltid. Sovjetunionens diverse retuscheringar av sin egen historia, har gjort det svårt för omvärlden att få en god insikt i vad som faktiskt gick fel den 26 april 1986. 

Det efterföljande arbetet att evakuera och rädda det som räddas kunde, förblir i något av ett mysteriöst mörker, där endast ett fåtal berättelser letat sig ut till omvärlden.  

Chernobyl kritiseras redan nu för att anamma en allt för dramatiserad och förvrängd bild utav händelseförloppet och de inblandade – och ansvariga, personerna. Det krävs ingen doktorerad historiker för att kunna peka ut de segment som strider mot sanningen. Flera gånger är dialogen också märkligt bombastisk och Stellan Skarsgård – i synnerhet, rosslar fram sina repliker som om han gjorde rollen som en högtravande domedagsprofet i en fantasyfilm. 

Men Craig Mazins – seriens skapare, vision för miniserien är inte att skapa en dokumentär med spelfilms inslag – likt James Marsh i Man On Wire. Detta är menat att fånga stämningen, desperationen och obehaget som hela världen drabbades av då nyheten om olyckan slog ned. 

Diktatorisk terror 

Förutom att skildra den faktiska katastrofen, så är Chernobyl en stark studie i det katastrofala politiska system som Sovjetunionen lutade sig mot fram till sitt fall. I de flesta västerländska skildringar av masstrauman – tsunamin i Phuket eller attackerna den elfte september, så står kaoset, ångesten och paniken hos de drabbade i centrum. De är intensivt, kaosartat och – per automatik, mycket dramatiskt. 

I Chernobyl så fångas istället invånarnas apati och oförstående gentemot olyckan. Det finns inte tillstymmelsen till oro eller skräck, propagandamaskinen har instiftat ett paradigm där den kommunistiska centralkommitténs ord är lag. Befolkningen lyder minsta vink och har inga som helst problem att evakueras på rekordtid – där de enbart får ta med sig det nödvändigaste och där de intals att de snart kan återvända…

Detta bisarra och otäcka lugn, ökar känslan av terror, stress och obehag för tittaren. Istället för att omedelbart agera och evakuera närområden, så väljer det sovjetiska ledarskapet att ljuga och ignorera det faktum att ett apokalyptiskt scenario står inför dörren.  

Biverkningarna av strålningen och det radioaktiva avfallet är groteskt där vi får se människokroppar som söndras ned till ett zombie-likt tillstånd. Lika skrämmande är de mer långsiktiga effekterna som skulle innebära döda spädbarn och flertalet mutationer i djurriket, men skildringen av lögnerna och de totalitära medel, som tas till för att undangömma olyckan, är precis lika skrämmande. 

Likheter med dagens politiska klimat

Vi lever i en tid då världen överöses av en stark högvåg – som inte ser några större problem med att bryta mot alla former av mänskliga lagar och konventioner, så känns de politiska viljorna – och agendorna i Chernobyl, både aktuella och kusligt besläktade med vad som sker i vår värld idag.  

Skildringen av de fega och arroganta personer som bär det största ansvaret för olyckan, saknar dock några som helt nyanser. De diverse antagonisterna skulle i realiteten kunna bära en svart hjälm, respirator och tillhörande svartmantel – ungefär så dynamiska är seriens mest uppenbara skurkar. Paul Ritter som gestaltar kraftverkets chefingenjör – Anatoly Dyatlov, kan mycket väl göra en av de mest vidriga, osympatiska och vedervärdiga människorna vi sett i en film eller TV-serie.

Utöver att vara ett rasande manifest över totalitära styren, så är Chernobyl utomordentlig som en riktigt nervigt thriller där karaktärerna kämpar mot en dånande domedagsklocka. HBOs klassiska produktionsvärden är på plats, med otroliga kulisser och fenomenala aktörer. Hela serien filmas i ett grönt och smetigt foto, som knappast kan beskrivas som vackert, men denna grovhuggna presentation bidrar till att få serien att verka mer realistisk till utseendet. 

Jared Harris briljerar 

Faktumet att alla aktörer talar fläckfri engelska är enbart distraherande i början, detta då seriens ledstjärna – Jared Harris, visar sig vara helt makalös i rollen som kärnforskaren Valery Legasov. Harris besitter en helt fantastisk karisma och scennärvaro som gör seriens många vetenskapliga föredrag till gastkramande dramatik. 

Och där alltför många skildringar av vår nutidshistoria, gärna lutar sig på sentimentalitet och falsk emotionell manipulation, så är Chernobyl kompromisslös, tragedin koncentreras inte bara till ett antal utvalda offer, utan hela den europeiska kontinenten och de horribla konsekvenser som olyckan skulle ha för djur och natur.

Chernobyl är må inte vara optimal för att användas som inlärningsmaterial i skolan, men som ett starkt och gripande drama så är den nästintill fulländad. 

Betyg 8/10       

Mamma Mia: Here We Go Again Recension 

001

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Ihålig och fantasilös uppföljare till en 2000-talets mest underhållande fiaskon.  

Ja, då kör vi igen… Tyvärr. Jag ogillar starkt att behöva citera eller hänvisa till andra recensioner, inte pga någon monopolistisk fåfänga, utan då det lätt kan resultera i ett slags analytiskt eko där åsikterna går på rundgång. Mark Kermode som jobbar för BBC Radio summerade Mamma Mia från 2008 med att den var så usel att den faktiskt blev bra. Det citatet är för träffsäkert för att inte användas. 

Filmversionen av denna – nu, moderna teaterklassiker, är så gräslig på att man inte kan låta bli att gapskratta åt den. Man kan knappt hitta en lämplig startpunkt för kritiken, bortsett från att majoriteten av skådespelarna inte ens kan sjunga om så livet hängde på det, så är allt – och då menar jag allt, fullkomligt anskrämligt. 

Koreografin och dansnumren är lika graciösa som en valross som försöker dansa balett. Dominic Cooper och Amanda Seyfried saknar all form av vettig kemi. Meryl Streep verkar tro att hon medverkar i Georges Bizets operapjäs Carmen då hon framför sin svulstiga version av The Winner Takes It All. Slutligen kan Pierce Brosnan mycket väl stå för den sämsta sånginsatsen i den moderna filmens historia. 

Såhär tio år efteråt är det svårt att inte minnas denna kakafoni till superkalkon och le något förvridet leende. 

012

’’I can’t recall last summer’’

Hela ensemblen återvänder minus förra filmens regissör – Phyllida Lloyd, vars framtida filmschema är helt tomt… Av någon anledning… 

Ol Parker – som nu fått ta över arbetet som regissör, har tidigare gjort ’’revolutionerande avantgarde projekt’’ såsom Imagine Me & You och Now Is Good, filmer som majoriteten av mänskligheten inte kommer ihåg. Man kan då givetvis fråga sig om det skett någon förbättring i och med detta regissörsbyte samt en väntetid på ett decennium. 

Som hantverk är Here We Go Again marginellt bättre än sin föregångare, det plastiga och fula utseendet har – delvis, byts ut mot något som kan kallas för knappt godkänt. Förutom en pinsam rendering av Waterloo, så är sångnumren bättre koreograferade – men fortfarande oinspirerade. Detta innebär dock inte att sången låter mycket bättre, där de tre herrarna Skarsgård, Brosnan och Firth verkar ha fått tystnadsplikt då det kommer till att sjunga, så har de istället ersatts med tre yngre och minst lika falsksjungande aktörer i Jeremy Irvine, Josh Dylan och Hugh Skinner. 

0021

’’You can’t dance’’ 

Där de tre originalen knappast skulle få förtur till Adolf Fredriks musikklasser för sina änglalika röster, så har de genom sina långa karriärer i alla fall byggt upp en scennärvaro som skänkte karaktärerna lite välbehövlig igenkänning. Dessa tre ungdomar är totalt färglösa. Kanske hade detta varit acceptabelt om deras sång hade varit i klass med Jussi Björling. Istället så låter de som tre vettskrämda katter, Hugh Skinner i synnerhet står för en sånginsats som är precis lika skräckinjagande som Pierce Brosnan, då Skinner tar ton i Waterloo så måste man stoppa in servetter och anteckningspapper i öronen. 

Filmens soundtrack och spellista, annonseras förvisso i vartenda utav Stockholms gathörn, men det kan ändå vara något känsligt att diskutera de låtar som nyttjas under filmens gång. Utan att avslöja alltför mycket så finns det ett övergripande problem med sångurvalet. Jag kan uppskatta att man inte förlitar sig alltför mycket på ett ’’Greatest Hits’’/Abba Gold-urval denna gång, problematiken ligger i att flera av filmens sångnummer är alldeles för långsamma och anonyma i jämförelse med S.O.S eller Does Your Mother Know. 

005

’’You can’t jive’’ 

Fokus har lagts på ABBAs mest smöriga och tårdrypande ballader, då filmens alla framförande är textade och översatta till svenska, så måste vi också ta del av den helt gräsliga översättningen. Filmens mer emotionella låtar får en att tänka tillbaka på de gånger Agnetha Fältskog stod i folkparker och sjöng sentimental smörja som ’’Om Tårar Vore Guld’’. 

Något oväntat så är Here We Go Again en klart mer allvarligare film än sin glättiga föregångare. Måhända är det inte något Ingmar Bergman-mörker vi får se, men det är en mer sammanbiten historia som inte alls förmedlar någon somrig glädje. Problemen blir som störst då man kombinerar det enahanda dramat med de smöriga låttexterna. Originalet avverkar låtar och sitt – knappt existerande, berättande på ganska kort tid, i Here We Go Again så karaktärerna går mest omkring och vankar, i alldeles för stora sjok så är filmen utdragen, seg och väldigt tråkig.   

0062

’’Sick and tired of everything’’

Scenskiftena mellan den unga Donna och hennes dotter Sophie känns också ansträngda, man tar mer eller mindre och uppfyller samtliga klyschor om uppföljare då man enbart bultar på favoriter i repris. Christine Baranski och Julie Walters verkar helt utschasade och tyvärr så har deras karaktärern förvandlats till tantiga snuskhumrar, ett par av filmens skämt är långt ifrån barntillåtna. 

Seyfried och Cooper har inte jobbat upp någon mer genuin eller passionerad kemi efter tio år, då romantiken skall omge detta kärlekspar så är det nog bäst att titta bort. Andy Garcia ser till att tillintetgöra det sista lilla livet i sin mediokra karriär, slutligen dyker Cher upp som en gubben i lådan och bidrar med absolut ingeting. 

Det enda positiva med denna falsksjungande uppföljare är Lily James. Vanligtvis är James anonym och ointressant, men här så verkar hon inspirerad och riktigt energisk, utöver det så kan James mycket väl vara den enda aktören som faktiskt kan sjunga, kan ha att göra med att hon är skolad mezzo sopran.  

Vad som skall vara en hyllning till ABBAs omåttligt populära musik och den framgångsrika teateruppsättningen blir istället en hjärtlös och maskinell historia som försöker göra soppa på spik. ’’Historien upprepar sig’’ som det sjöngs en gång i tiden, och den är minst lika dålig som första gången. 

Betyg 2/10

Borg Recension 

2003821_1981_still_dsc1981_swe_print

Copyright Nordisk Film 2017

Med tanke på hur noggranna filmskaparna är att framhålla Björn Borg som det största som någonsin skett i svensk sport, så är det besynnerligt att själva filmen  inte ens kan klassas som medioker. 

En filmisk biografi, eller – som i det här fallet, en filmbiografi som centrar sig kring en specifik händelse i huvudpersonens liv, måste engagera alla delar av publiken, från de som likt författaren Björn Hellberg kan recitera samtliga av Borgs tennismatcher, eller sådana som jag själv som inte ens kan förklara sportens grunder. Tyvärr så trampar regissören Janus Metz ned i gyttjan direkt. Borg misslyckas med nästan allting.

Filmens två huvudpersoner i Borg och John McEnroe samt Stellan Skarsgård som Lennart Bergelin, är det enda som ens går att komma ihåg sekunder efter filmen tagit slut. Resterande karaktärer är enbart platta plakat som lika gärna kunde ha burit LaBeoufs kända papperspåse på huvudet med texten ’’utfyllnad’’.

Tuva Novotny i rollen som Björn Borgs fru Mariana Simionescu är en dold skugga som inte fyller någon funktion. Den här konstiga porträtteringen blir än mer onaturligt då Simionescu inte alls verkar diskutera sporten med sin man, trots att hon själv spelade tennis på professionell nivå. Novotny blir istället tvingad att agera som klent moraliskt stöd till Sverrir Gudnasons Borg med genuint dålig dialog.

2003821_borg_still_dsc3296_org_print

Copyright Nordisk Film 2017

Ett komplett manuskaos

Manuset är ett igenvuxet kaos där man man verkar tävla i vem som kan hitta på den mest klichéfyllda dialogen. Borg gör bort sig i alla faser av berättandet, från sin usla dialog till dramatiseringen. Alla löjliga peppande tal, dramatiken och händelseförloppet är ingeting annat än en fånigt.

Det är så förutsägbart och platt att Borg ofta antar en skepnad som påminner om mycket TV-film, som visas sent på kvällarna på de sämsta kanalerna. Självklart har man till detta lagt på ett gigantiskt soundtrack och ”känslofyllda” tillbakablickar på uppväxten. Till och med de sämsta av Rocky-filmer har större trovärdighet och autenticitet än Borg. Allting som kan tänka vara bombastiskt och svulstigt kastas in, tårar, ilska, ångest, på den beskrivningen låter det snarare som om en pretentiös filmstudent just avlagt sitt första misslyckade examensprov.

2003821_1861_still_dsc1861_swe_print

Copyright Nordisk Film 2017

En iskall maskin 

Porträttet av Björn Borg är sannerligen inte särskilt sympatisk, han framstår gnällig och narcissistiskt berättigad till sin framgång. Att filmen helt väljer att undanhålla Borgs stora misslyckanden i livet, såsom hans personliga konkurs, hans helt katastrofala försök till en comeback och skilsmässan med Simionescu, ignoreras även i epilogen.

Gudnason gör Borg till en maskin, helt berövad på omtanke och känslor. Istället för att humanisera legenden blir detta bara en ytlig överblick som är svår att greppa eller bry sig om.

Shia LaBeouf är ett kapitel i sig, både som aktör och person. Men för första gången någonsin kanske den bindgalne superegoisten har fått en roll där han inte behöver göra sig själv och publiken till åtlöje. För där Borg är en sluten iskub, är McEnore en motbjudande och högljudd översittare.

I ett ganska groteskt porträtt visas en av sportvärldens mest patetiska personer upp. LaBeouf känns helt perfekt till att spela denna jobbiga skrikhals och är oväntat nog den del i filmen jag inte kan kritisera fullt ut, det säger förvisso kanske mer om filmen än om LaBeouf.

2003821_borg_still_dsc23051_print

Copyright Nordisk Film 2017

Sovjetisk historielektion med censur 

Mot slutet görs ett försök till att göra McEnroe lite tillgängligare, detta genom att föreslå att han först lyckades som tennisspelare efter att ha mottagit ett ansträngt uppmuntrande från Borg, som i sin tur resulterar i ett lugnare spel i deras finalmatch.

Detta är en filmklyscha som bara blir värre av det faktumet att McEnore knappast lugnade ned sig i verkligheten. Bara fyra år efter Wimbledon-matchen skulle det kanske mest uppseendeväckande utbrottet ske i Stockholm, där McEnore helt plötsligt börjar slå sönder vattenflaskor med sitt raket.

Så med alla dessa verklighetsjusteringar blir Borg ett enda långt krystat hyllningsmanifest, där man trots allmänt känd fakta försöker upphälla någon vansinnig svensk hybris kring Borg – som en notis är ett par av hans rekord redan nu hotade av Roger Federer.

Det enda riktigt positiva är filmens framställning av den slutgiltiga uppgörelsen på Wimbledon. Allt som inte är centrerat kring tennismatchen är av samma bedrövliga virke, men den historiska duellen är nervig och till och med riktigt spännande, något resten av filmen aldrig lyckas vara.

Och när man kan klassa Shia LaBeouf som en positiv del av en film så vet man att domedagen är nära.

Betyg 4/10