Summering: Med hjälp av en överlycklig superkvartett så lyckas Ruben Fleischer komma undan med både trams och scener utan betydelse, Zombieland: Double Tap är inget annat än den bästa sortens skräp-underhållning  

En del filmer väver in tidsspannet mellan originalfilmen och uppföljaren som en del i sitt berättande. Då The Force Awakens hade sin efterlängtade premiär så drevs några av de allra mest luttrade till tårar då Han Solo ch Chewbacca ännu en gång steg ombord på Millenium Falcon. Oliver Stone gjorde i sin tur narr av 80-talets jättelika ’’mobiltelefoner’’ i Wall Street-uppföljaren Money Never Sleeps. 

Det har hänt en del… 

Tio år har gått sedan Zombieland, och det har hänt betydligt mer med filmens diverse medverkande utanför den fiktiva kontinuiteten. Emma Stone var då nästintill ny som filmstjärna, idag har Stone en Oscar samt en status som en av världens mest kända skådespelerskor. 

Jesse Eisenberg har också nått stora framgångar, Woody Harrelson har fortsatt att cementera sin status som tung och gedigen veteranen, slutligen så har Abigail Breslin har blivit myndig och medverkat i en vedervärdig nyversion av Dirty Dancing. 

Men i detta fiktiva och påhittade zombie land så har väldigt lite hänt sedan vi sist sade adjö till Wichita, Little Rock, Columbus och Tallahassee. Förutom att Breslins Little Rock genomgått både pubertet och lämnat tonåren bakom sig, så känns det som att vi fortsätter precis där vi slutade. Detta  sig dock inte var något större problem, samtliga huvudaktörer har utvecklat en än starkare kemi än senast, dessutom så har alla filat och förbättrat sin skådespel i allmänhet. Det är framförallt påtagligt hur roligt alla medverkande verkar ha, det finns inga pretentioner kring att göra något annat än en riktigt underhållande och lättsam actionkomedi, som i sin tur inte tar sig själv – eller sin story, på särskilt stort allvar. 

Eländig utfyllnad 

Om det inte hade varit så välspelat, charmigt och harmlöst, så hade Double Tap kunnat bli något av en pubertal plåga. Ruben Fleischer har fortfarande problem med att skapa en riktigt finslipad slutprodukt. Allt för många gånger så irrar regissören bort sig i total irrelevans där man åsidosätter den fantastiska kvartetten och försöker introducera en handfull nya karaktärer, varav alla – minus Rosario Dawson, är helt överflödiga. och menlösa. Zoey Deutch i rollen som den helt imbecilla Madison får alltför mycket utrymme och blir mest ett irritationsmoment, Deutch upptar värdefull tid som gärna hade fått ägnas åt Eisenberg, Stone och co. Double Tap har även en mycket kort speltid på knappt 100 minuter, något som gör alla dessa exkursioner oförlåtliga. 

Allt detta är dock förlåtet då man låter huvudrollsinnehavarna få dirigera och leda filmen. Scenerna då Emma Stones makalösa mimik fåt stå i centrum skiner likt guld i solen, 

Woody Harrelson är roligare än någonsin då han kombinerar bufflighet och burdus charm. Eisenberg gör sin många gånger patetiska karaktär både underhållande och empatisk. Tyvärr så får Abigail Breslin inte alls samma möjligheter till att dela med sig av komik eller spydiga kommentarer. 

Varm kärlek 

Denna varma kärlek och syskonskap får tittaren att glömma att själva zombie-aspekten inte verkar spelar någon större roll. Filmen hjärta är huvudpersonerna och dess karismatiska skådespelare,    den post-apokalyptiska världen och dess halvdöda invånare känns många gånger som en ursäkt för att återigen samla denna eminenta trupp av skådespelare ännu en gång. 

Med det sagt så är Double Taps actionscener betydligt bättre än sist, Fleischer har tack och lov inte blivit alltför påverkad av den katastrof som var förra årets Venom – där han stod som regissör, istället är det tillbaka till riktigt morbida och groteska (positivt menat) zombie massakrer som både är stiliga och sadistiskt bloddrypande. Men även i dessa våldsamma orgier bibehåller filmen sitt spjuveraktiga bus. 

Inte det bästa men otäckt underhållande 

Zombieland: Double Tap är inte det bästa filmhösten har att ge, alltför mycket av den korta speltiden går åt till utfyllnad som stjäl tid från de fantastiska huvudrollsinnehavarna. Men då allt klickar så är det en fullkomlig fest i mängder av blod, magstark humor och överlyckliga skådespelare, och i dessa strålande stunder så är Double Tap fullkomligt genialisk underhållning. 

Betyg 7/10