Summering: Linda Hamiltons återkomst gör en ytterst halvdan produktion till en klart mer legitim produkt än någon av de tidigare uppföljarna.  

Allt skulle egentligen ha tagit slut då Linda Hamilton och Edward Furlong sänkte ned Arnold Schwarzeneggers stoiska T-800-modell i ett inferno av av flytande stål. Att försöka förklara och beskriva varför Terminator 2: Judgement Day fortfarande står sig som ett sprudlande mästerverk är bara överflödigt. Detta var en tid då James cameron fortfarande kunde hitta en en balans mellan både känslor och spektakel, långt innan allt förvandlas till märkliga hippie och new age ideal i Avatar. 

Och även om det gjorts hela tre uppföljare – eller försök till det, så har den enklaste rekommendationen varit att helt och hållet skippa allt som har med Terminator att göra efter årgång 1991. Terminator 3: Rise Of The Machines är endast relevant om man har ett intresse för att uppleva hur en Terminator-film skulle vara om Hallmark skötte produktionen, med skrattretande kort speltid, katastrofalt manus och föråldrade idéer. Fortsättningarna Terminator Salvation och Genisys är bäst att bara ignorera och försöka tvätta bort från näthinnan med både klor och blekmedel. 

Därför har det varit aningen svårt att se något som helst positivt med Terminator: Dark Fate på förhand. Att Linda Hamilton återvänder efter nästan 30 år är såklart en merit i sig, men seriens totala irrelvans de senaste två årtiondena har skapat en cynism som är lika svår att slå ned som Robert Patricks T-1000 från Judgement Day.  

Att benämna Dark Fate som det bästa sedan T2 är således enkelt, men den beskrivningen är tyvärr för luddig och för intetsägande för att egentligen betyda något. Förutom att både Hamilton och Schwarzenegger återvänder så har även James Cameron lyckats komma med på ett hörn som producent och manusförfattare. Men då Cameron mest har ägnat sig åt att kritisera alltifrån Marvel, Star Wars och Wonder Woman samt att producera nonsens som Alita: Battle Angel, så är det knappast något gyllene sigil som denne tillför med att endast stämpla sitt namn på Dark Fate. 

Kompetent hantverk 

Tim Miller som debuterade som långfilmsregissör med den första Deadpool, har en lång karriär inom den legendariska animationsstudion Blur som stått bakom ett antal av de mest imponerande kortfilmer och trailers som finns att beskåda på internet. Därmed har Miller en vana med att hantera digitala specialeffekter, och har i sin tur Dark Fate har ett antal actionscener som förlitar sig på ett stort nyttjande av digitalteknik. Där tidigare uppföljare har dränkts i undermåliga effekter och dålig koreografi, så är Dark Fate betydligt mer självsäker då det kommer till rent spektakel. Förvisso saknas den där nästan bindgalna intensiteten från T2, som var så uppslukande och gastkramande att man nästan tappade andan. 

Men att ständigt jämföra något med en odödlig klassiker vore inte rättvist. Som en actionfilm  så pendlar Dark Fate någonstans mellan acceptabel och utdragen, olyckligtvis så har några av de mer komplexa actionscenerna redan visats upp i trailers och annat marknadsförings material, något som förtar stora delar av spänningen, och själva klimax omdefinierar begreppet utdraget. Och då serien nu börjar närma sig en ålder på 40 år, så har det mesta setts och gjorts förut – även om utförandet varit tveksamt, detta gör att flera actionscener mest känns som upp-piffade  upprepningar.         

Linda Hamilton strålar 

Efter Salvation så blev idén om en Terminator utan Arnold Schwarzenegger omöjlig att kunna  känna sig till frids med. Men då Linda Hamilton äntligen äntrar spelplanen så är det uppenbart att det varit Sarah Connor som varit den uteblivna pusselbiten. Hamilton tar stor inspiration från Harrison Fords återkomst som Han Solo från The Force Awakens, i ett porträtt som är mer cyniskt, syrligt och betänksamt än tidigare. Hamilton balanserar utmärkt mellan den typiskt iskalla action-hjältinnan och en klart mer bekymrad  plågad, och mänsklig individ som publiken omfamnar direkt. Att Hamilton besitter mer auktoritet och hårdare hud än ’’moderna actionhjältar’’ som Vin Diesel och Jason Statham tillsammans säger en del om hur strålande återkomsten är. 

Då Schwarzenegger – tyvärr, medverkade i superkalkonen Genisys, så är återkomsten inte fullt så spektakulär som den kunde ha varit, men tillskillnad från det helvetiska manuset så får den före detta guvenören klart roligare och betydelsefullt material att hantera här. Dessutom erbjuds det  en stor andel av klassikt stel och ofrivillig Arnold-komik, som exemplifieras så väl i populära videomontage på internet.    

Tomgång utan veteranerna 

Men om vi bortser från Hamilton och Schwarzenegger så går Dark Fate på tomgång. Mackenzie Davis – som gjorde ett starkt jobb i Tully, gör sitt bästa men en både monoton och ointressant rollfigur, Gabriel Luna som den ostoppbara nya dödsmaskins modellen försöker imitera Robert Patrick ner till minsta ansiktsrörelse, och resultatet är mest likgiltigt, det finns aldrig något genuint obehag över denna antagonist. Natalia Reyes i rollen som den jagade, är fullkomligt bedrövlig, det är en illa skriven och minst lika illa agerad roll som mest framstår som någon relik från filmhistoriens mest irrelevanta hörn där hjältinnan endast får skrika och flaxa med ögonen. 

Miller är också aningen förblindad i att ständigt referera till de två första filmerna i serien, med minst sagt blandade resultat. Att inleda någon svidande kritik av berättelsens logik känns inte heller särskilt relevant. Att de logiska luckorna är tillräckligt stora för att kunna agera som dörröppning åt en jumbojet är knappast förvånande eller – för den delen, värt att ödsla någon tid på. Däremot så är introduktionen av ett antal karaktär både krystade och tillkrånglade, det känns snarare som att man vid flera tillfällen nått berättarmässiga återvändsgränder vilket kräver märkliga och extremt långsökta (tom för den här filmserien) lösningar.     

Förutsägbar axelryckning 

Mestadels så är Dark Fate en anspråkslös axelryckning, den står långt över sina tidigare – och horribla syskon, med god marginal, men den bedriften är knappast något som man bör stoltsera med. Linda Hamilton och Arnold Schwarzeneggers medverkan förhöjer det hela betydligt och att påstå att upplevelsen är tråkig vore ett rent tjänstefel. Det är acceptabel om än förutsägbar underhållning som får ett uns mer värde av att både Hamilton och Schwarzenegger är ’’tillbaka’’ med besked.  

Betyg 5/10