Summering: En gravallvarlig, relevant och deprimerade upplevelse som hade behövt aningen mer nyanser.  

Ken Loach har hittat en ny definition av ordet apokalyps på film. Där den mest traditionella film-apokalypsen inkluderar ökenlandskap, zombies, robotar – eller en kombination, så lyckas Loach med hjälp av berättelser från vår egen vardag, förvandla sin film till en av de mest deprimerande upplevelserna på länge. 

Loach senaste film – I, Daniel Blake, var inte heller någon uppmuntrande upplevelse. Sällan har den mardrömslika och iskalla statliga byråkratin framställts mer fruktansvärd eller likgiltig inför mänskligt lidande. Hur plågsam än filmen var att genomlida så dämpades den totala hopplösheten av Loach vrede och initiativ till att förändra det brittiska samhället, det vävdes också in ett mått av värmande varm humor som gjorde det hela aningen mer lättsmält.  

The latest crusade 

Tre år senare har Loach laddat om och ger sig nu ut på ett lika eldfängt korståg mot gig-ekonomin. Men denna gång så finns det inget hopp för framtiden, nihilismen och kompromisslöheten utmanar utan problem vårt eget svenska höstmörker. Där I, Daniel Blake åtminstone värmde i relationen mellan Dave Johns och Hayley Squires karaktärer, så finns det inte en enda ljusglimt i Sorry We Missed You. Detta är en film som gång på gång slår sönder alla vägar och möjligheter till en bättre framtid, världen som målas upp är så apatisk och kall att man kan önska att Loach hade skickat med en stor dos av antidepressiva medel, detta för att motverka oundvikliga hopplösheten som infinner sig då denna helvetiska resa nått sitt slut. 

Med tanke på de groteska berättelser inom lågavlönade yrken – där arbetsgivare tom låtit folk dö i massiva paketeringscentraler, så är det inte särskilt märkligt att Loach inte är bekymrad med att  framställa storföretag och dess ledning i något neutralt ljus. Ross Brewster – som gestaltar skiftledaren för filmens fiktiva leveransbolag, har inte god fiber i hela sin kropp, det här en djävulskt ondskefull gestalt som både skrämmer och förfärar – klart mer än Joaquin Phoenix i Joker. 

’’You won’t like me when i’m angry’’ 

Men mitt i allt detta ursinne så tappar Loach bort sina mjuka och finkänsliga nyanser. Där I, Daniel Blake kändes både trovärdig och träffsäker, så är Ken Loach denna gång så uppjagad och nästintill förblindad av sitt raseri, att berättelsen ofta kan kännas artificiell. Det förekommer ett antal märkliga vändningar hos ett antal hos filmens karaktärer, som ringer falskt i en film som eftersträvar ett stort mått av realism. Mest problematiskt blir det för Rhys Stone, vars karaktär tvingas till flera obekväma personlighetskast som är oväntat slarviga. 

Filmens inledning har ett laserfokus på den helvetiska arbetsmiljön och de än sämre arbetsvillkoren, det är som en diskbänks-realistisk Oliver Stone film, utan alla det bombastiska och absurda konspirationsteorier.  Men efter den starka starten så har Loach svårt – att på ett effektivt sätt, expandera och utveckla sin initiala kritik. Avsmaken mot korporativt vinsttagande tappar tillslut sin verkliga relevans, man kan nästan höra hur filmen utmattat och flåsande försöker anstränga sig till ett sista ryande, det känns som att det hade krävts än mer tid och lite mer arbete från Loach manusförfattare Paul Laverty för att verkligen nå hela vägen fram. 

The Dark Side 

Och då det mest explosiva raseriet har upphört så ställer Loach om och tittar närmare på  familjedynamiken, och hur girigheten slår mot de mest utsatta i samhället. Och även om personregin – som alltid, är lika sylvass som en stilett i en operationssal, så tas familjepredikamentet till en sådan extrem att Loach känns aningen cynisk och krass, det blir en rad, ganska otroliga – och även överdrivna. händelser som framstår som artificiella katalysatorer för att få publiken att må så miserabelt som möjligt. Till och med fotot präglas av ett grått filter som får allt att se fult och dött ut, det känns som att titta på en begravning som sker under nattetid,

Men trots den oupphörliga brutaliteten så är det nästan omöjligt att glömma de gångna 100 minuterna, där vi får se en värld som står på ruinens brant, och som i värsta fall bara är början på något än värre… 

Betyg 7/10