Summering: Faktumet att Doctor Sleep är en totalt katastrof, blir lite mindre plågsamt då vi ser till faktumet att så många andra filmklassiker blivit kastade under en vrålande buss de senaste åren i och med icke välkommen uppföljare. 

Även om Stephen King står bakom både källmaterialet till The Shining och Doctor Sleep, så är den förstnämnda kanske än mer associerad med regissören Stanley Kubrick. Till och med för en ganska oinitierad skräckfilmstittare – som jag själv, så är The Shining ett obeskrivligt genremästerverk som trots sin stökiga och ointressanta story, är snillrikt genomförd, Kubrick fullkomligt tatuerar in de mest ikoniska scenerna på horninnan och tittarens skinn.

Scenen då Danny Lloyd cyklar på sin trehjuling genom det spöklika Overlook Hotel, exemplifierar hur man kan skapa ett nagelbitande och påfrestande obehag utan att visa deformerade monster eller barbarisk slakt. Alla dessa makalösa moment är så geniala att man glömmer bort berättelsens löjeväckande turer. Det är inte storyn som får publiken att frysa till is, utan Kubricks tekniska expertis.    

Kubricks filmer – och för den delen Stephen Kings litteratur, är inga främlingar till tveksamma uppföljare. Även om Kubrick själv aldrig stod för någon följetong, så har tex 2001: A Space Odyssey, fallit offer för en helt menlös andra film som ingen vill tala om trettio år senare – även om uppföljaren byggde på en litterär förlaga utav författaren Arthur C. Clarke. Man brukar säga att historien inte upprepar sig, men att den rimmar. Här så har det dock uppstått ett eko i filmvärlden, för precis som med 2010: The Year We Make Contact, har upphovsmannen bestämt sig för att att skapa ytterligare ett kapitel. 

En möjlighet till stor nostalgi  

Därmed kan man inte döma Warner Brothers för att The Shining fullkomligt skändas, men utöver den lilla trösten så finns det ingen dispans eller ursäkt för hur bedrövlig Doctor Sleep är. I och med modern filmteknik har vi kunnat kittla nostalgitarmen på aldrig tidigare vis, inte ens något så resolut som döden har hindrat filmskapare från att återuppliva skådespelare som Peter Cushing i Rogue One: A Star Wars Story eller Marlon Brando i Superman Returns. 

De moraliska frågorna kring dessa återupplivningar är en artikel i sig. Men det finns idag inga tekniska hinder från att återskapa eller imitera klassiska scener, platser eller aktörer. Doctor Sleep börjar som en oinspirerad checklista, där de mest klassiska partierna kopieras rakt av, den temporära nostalgin som under en tid uppstår, förtas när regissören Mike Flanagan försöker skarva mellan Kubricks original och sin produktion. Där ett antal filmer har använt sig av digitala trolleritrick för att föryngra eller pånyttfödda skådespelare, så tar Doctor Sleep ingen som helst hänsyn till att skapa någon som helst trovärdig – eller nödvändig kontinuitet.

Shelly Duvall spelas nu av Alex Essoe, och om filmen inte hade lutat sig så kraftigt mot sitt legendariska ursprung, så hade denna nya rollbesättning inte varit lika uppseendeväckande eller problematisk. Men då filmen så tydligt vill gå i exakt samma fotspår som Kubrick, så så blir alla dessa kontinuitets felaktigheter fullkomligt förödande. Det här är som att beskåda ett skämt som måste förklaras upprepade gånger för att sälja in slutklämmen, introduktioner och återseenden faller platt då det är svårt att veta om det är samma personer vi möter igen eller inte. 

Scener som skall fungera som en brygga, blir till en ofrivillig gröt där man är hysteriskt dedicerad till att återskapa miljöer till fullo, men inte tar någon som helst hänsyn till att hitta aktörer som på något sätt – visuellt, överensstämmer med sina förlagor. Inte blir det bättre då skådespelet inte heller känns autentiskt eller korrekt. 

Om detta nu hade varit allt Doctor Sleep erbjöd så hade det varit ett gigantiskt och menlöst frågetecken. Men härifrån så fortsätter den kaosartade kalabaliken. Utan att ha läst Stephen Kings litterära förlaga, så finns det väldigt lite som binder filmen till The Shining – utanför de scener som är glasklara referenser.

Det är som att King skrivit en berättelse och senare fått en sporadisk tanke att stöpa om det till något som är relaterat till sitt tidigare verk. Under filmens olidligt tråkiga 150 minuter så får vi stifta bekantskap med det absolut sämsta från Kings författarskap. Alltifrån galen och löjeväckande ritualism, X-Files logik och bedrövliga antagonister som väller ut rakt in i biosalongen. 

Rökhosta 

King har alltid haft en förmåga att slå knut på sig själv, och den egenskapen – om man nu kan kategorisera det som något positivt, har följt med raka vägen in i Doctor Sleep. Hela projektet verkar ha rökhosta och stannar flera gånger upp för att tömma luftrören, då kastas publiken mellan en rad olika skeenden, karaktärer och händelser som inte på något sätt intresserar eller för den delen skrämmer. 

Det blir en orgie i patetiska klyschor som påminner om det de absolut sämsta skräckgenren har att ge. Hela Doctor Sleep är som ett kaotiskt montage där man misslyckas med att lägga band på sig själv och – helt ogenerat, stjäl från allt som förekommit i populärkulturen det senaste decenniet. Att mycket av tiden också ägnas åt den helt diffusa mytologin – som inte ens var givande i Kubricks händer, leder till att filmen känns som ett retuscherat avsnitt av någon av de hundratals reality-shower där deltagare jagar efter spöken med hjälp av rökelse och julbjällror. 

Urusel Ferguson 

Vad beträffar filmens skådespelare så är det endast Ewan McGregor som tar sig levande ur det här. Detsamma kan inte sägas om Rebecca Ferguson, som fått ’’äran’’ att spela den mest stereotypa och erbarmliga nidbilden av en romsk spågumma, självfallet med medföljande husvagnar och karavaner. Att Ferguson är lika stel och död i sitt skådespel som då Jack Nicholson fryses till is i The Shining, är än mer salt i de redan jättelika såren som Doctor Sleep river upp.

Behöver sängar 

Den enda räddningen är de tillfällen som filmen ställer om till att vara en mer traditionsenlig thriller med action inslag, då får filmen i alla fall något momentum som kanske kan upptäckas med hjälp av toppmoderna mätinstrument. Men mycket mer än så går inte att berömma, den svenska kompositören Jacob Mühlrad har fått stor uppmärksamhet för sitt kommande 8-timmars projekt där publiken skall kunna uppleva konserten i specialbyggda sängar för att reducera påfrestningen av ett så långt verk, och just en säng och en rejäl dos av sömnpiller hade nog varit det bästa komplementet för de som tvingas se Doctor Sleep. 

God Natt !                       

Betyg 2/10