Summering: Snygg start mynnar ut i en förutsägbar story kryddat med skådespel av den sämsta sorten.  

Filmvärlden har – vad som kan beskrivas som, ett slags avlägset syskon till det så kallade hundtricket. Vi kan för bekvämlighetens skull döpa det till producenttricket. Metoden är enkel, tillsätt ett antal kända regissörer eller filmskapare som producenter på en film där de har minimal inblandning i den kreativa processen. Med Chadwick Boseman i huvudrollen och Joe och Anthony Russo som producenter, så har 21 Bridges en namnkunnig samling av filmskapare och skådespelare som stått bakom samt medverkat i några av tidernas mest älskade och framgångsrika filmer – Avengers: Endgame och Black Panther. 

Men bortom faktumet att kunna stoltsera med dessa toppförmågor på sin affisch och i sin marknadsföring, så finns det inte ett spår av vad som gjort bröderna Russo kända som några utav actiongenrens mest snillrika och innovativa filmskapare. 

Den enda punkten där 21 Bridges delar något sorts familjärt DNA med Russo brödernas mästerliga Marvel skapelser, är i de inledande scenerna som uppvisar ypperligt hantverk, visuellt, i ett antal sekvenser så får vi fantastiska bilder över ett sotigt Manhattan som lovar en thriller i lyxförpackning. Chadwick Boseman inleder även med en lågmäld insats där han nyttjar sin kraftfulla och auktoritära scennärvaro. I det tillfället så känns det som att 21 Bridges ämnar att låta Bosemans skådespel stå i centrum, där man intresserar sig mer för vad som sker i familjehemmet kontra polisstationen och dess diverse olösta fall. 

Överge skeppet ! 

När vi sedan får se prov på mycket kompetent och nervpirrande action så känns det som att den exemplariska Russo briljansen – med intensiv action och strålande hantverk, kan ha smugit sig in i 21 Bridges. Men så fort den tighta inledningen är över så verkar de båda bröderna ha lämnat över tyglarna till regissören Brian Kirk och därefter kastat sig från det sjunkande skepp som filmen visar sig vara. 

Efter intrigen så transporteras vi rakt in i den sämsta och mest oinspirerade av TV-deckare, klyschorna haglar ned och knockar tittaren i sina rena och skära absurditet. Chadwick Boseman karaktär blir uppenbart tvådimensionell och får dessutom lov att framföra dialog och repliker som får nackhåren att resa sig. 

Från att ha varit snygg och koncentrerad så förvandlas 21 Bridges  till en artillerikanon under ett blixtkrig som skjuter ur sig kriminalgenrens allra sämsta käpphästar. Det här är en bombmatta utav usla narrativa stapelvaror, varav alla är skamligt förutsägbara och uttjatade, som tittare kan man inget annat än förmoda – och hoppas, på att det finns någon baktanke med att filmen är lika spännande som ett facit för ettans multiplikationstabell, något annat vore bortom all rim och reson. 

Sienna Miller är skyldig till brott mot filmkonstens grundläggande rättigheter 

Chadwick Boseman kan ursäktas då hans förmåga begravs och fängslas av det usla manuset, däremot så står Sienna Miller skyldig till brott mot filmkonstens grundläggande rättigheter – bortom allt rimligt tvivel. Millers karriär, som varit en travesti med filmer Casanova och G.I Joe: Rise Of Cobra, har på konststycket lyckas få fram en rollinsats som går bortom all möjlig beskrivning. Jag har sett barn på dagis – lekandes tjuv och polis, med mer inlevelse och autenticitet än vad Sienna Miller uppvisar genom hela 21 Bridges. Inte ens de mest simpla av sekvenser – där Miller ombedes vifta med en pistol, går att ta på allvar, hennes genomfalska New York-dialekt river i sin tur upp sår i trumhinnorna. 

Men Miller är i alla fall inte ensam med att begå allvarliga övertramp på skådespelaryrket, Taylor Kitsch är filmvärldens motsvarighet på en svartkatt under en stege. Aldrig tidigare har en skådespelare lyckas pricka in så många bottennapp på så kort tid, att Kitsch medverkan i både Battleship och John Carter skedde samma år är lika osannolikt som att kamma hem storvinsten på lotto två gånger i rad. Kitsch är lika träigt burdus och överdriven som alltid, hans våldsamma och gapiga gangster är ungefär lika hotfull som en korg full med sovande kattungar. 

Allt går åt skogen 

Och den inledande intensiteten och snygga presentationen försvinna någonstans i Hudsonfloden under återstoden av filmen. Allt som då kvarstår är horribel dialog, värdelöst manuskript och slarvig regi. Och att man passar på att bjuda på lite ytterligare tortyr i form av ett par löjeväckande stereotypa hip-hop gangsters – utrustade med mer guldkedjor och bling bling än självaste kung Midas, gör det klart och tydligt att vattnet som flyter under den här bron inte kan försvinna snabbt nog.  

Betyg 2/10