Summering: Mästerligt slut väger upp en film som inte riktigt vill bryta sig ifrån genrens normer. 

Aldrig tidigare har det varit såhär svårt att recensera en film… Detta är ett minst sagt magstarkt konstaterande, men att kalla arbetet med att recensera The Irishman – utan att nyttja externa och alltför subjektiva åsikter, är omöjligt. Martin Scorsese initierade för ett tag sedan ett sandlådskrig då han avförde Marvel Studios filmer som något som har mer gemensamt med radiobilarna på Gröna Lund, än att kategoriseras som film. För den som följt Tiger Film – eller bara tagit en snabb flukt, så är det ingen hemlighet att Marvel och så kallad ’’nördkultur’’ är en av våra hörnpelare. 

Men tidigt i denna eskalerande – och totalt opåkallade konflikt – där Scorsese bär största ansvaret för att ha inlett denna menlösa debatt, så har vi valt att avstå från kommentera eller göra oss hörda i denna fråga, detta är en energikrävande och menlös diskussion som endast har lyckats med att ställa sida mot sida. Dessutom har man dragit fram det värsta ur internet då det kommer till påhopp, elitism och total vägran att lyssna eller förstå den andra sidan. Att vi inte samtycker med Scorsese vore en underdrift, men mycket mer än så behöver inte sägas. Tyvärr så har debatten blivit till en ostoppbar skogsbrand, där Scorsese själv har fortsatt elda på den genom fortsatta uttalande och krystade krönikor. 

Och som om inte detta vore nog, så drabbades pressvisningen av ett elavbrott – 45 minuter innan filmens slut, vilket lett till att vi har sett The Irishman har setts i två olika sittningar. Inget av det här gör det särskilt idealt för en recension. 

Gangsterfilmens fader 

Scorsese är känd som gangsterfilmens fader, Francis Ford Coppola må ha satt allt i rullning med Gudfadern, men det är Scorsese som gett genren ett modernt och trovärdigt ansikte. Där Coppola födde en romanticism kring det kriminella familjelivet, så tog Scorsese och placerade det i smuts och chockerade våld. Goodfellas är fortfarande bland det bästa och mest fantastiska som filmbranschen – och i synnerhet, Scorsese har gjort. Det är en skrämmande, underhållande och gastkramande film som visar upp Scorseses ihärdigt intensiva regi och energi. Det finns en anledning till att Scorsese fascinerat sig för att använda mycket attitydfrisk rockmusik som Rolling Stones ’’Gimme Shelter’’, upprepade gånger. Då filmer som Casino eller Taxi Driver är som bäst så känns dem som långa och svettiga rockgalor där allt kan hända. Men sedan Casino så har Scorseses utflykter och inblickar in i det kriminella, blivit mindre och mindre intressanta. 

Gangs Of New York må vara stilistiskt fantastisk, men känns som Scorseses försök till att göra sin version av James Camerons Titanic – ett påkostat men ihåligt drama i historisk miljö. The Departed gav Scorsese sin första – och hittills enda Oscar för bästa regi, detta för en film som kändes ansträngt macho och ytlig. Scorseses allra bästa filmer under 00-talet, har varit då han rört sig ifrån skjutvapnen och karaktärer som svär som borstbindare. The Aviator och Silence är två exempel på en Scorsese som verkligen anammat sin ålder som regissör, båda filmerna är tekniskt fulländande och episka i sitt narrativa omfång. 

”When you’re facing a loaded gun, what’s the difference ?” 

The Irishman delar – tyvärr, otäckt många likheter med The Departed. Det känns många gånger som om Scorsese inte skapar filmen intuitivt. Flera sekvenser känns som trötta försök att kravla sig tillbaka till grandiosa tillfällen från Goodfellas eller Casino, skillnaden är att den patenterade energin och kraften är som bortblåst. Inledningen är inget annat än en soppa, Scorsese introducerar för många – och färglösa, karaktärer som varken tittaren eller filmen verkar finna något intresse för. I och med att filmen rör sig i bekant Scorsese territorium, så får vi gott om exempel på den amerikansk-italienska stereotypen, med New York accent och få reservationer för att bruka grovt språk och våld. 

Och istället för att ge dessa uttjatade gestalter nya och oväntade dimensioner, så känns majoriteten av filmens karaktärer som axplock ur Scorseses tidigare karaktärsgalleri. Även om ensemblen kan tyckas vara guld värd – ur en marknadsföringssynpunkt, så blir valet av skådespelare som Robert De Niro och Al Pacino mer problematiska än positiva, detta då de båda veteranerna – precis som Scorsese, bygger sina rolltolkningar på ’’greatest hits’’, där det mesta har setts förut – och då mycket, mycket bättre. 

Stark Pesci 

Det är bara Joe Pesci som känns riktigt överraskande, efter en lång frånvaro sedan medverkan i The Good Shepherd, så gör Pesci en roll som strider mot den illvilliga och narcissistiska gangster som vi vant oss att se från Pesci. Istället för bindgalen våldsamhet så är Pesci tystlåten och otrolig närvarande, det är en otroligt dämpad men kraftfull roll som tyvärr får stå lite i skymundan bredvid De Niro och Pacino. 

Al Pacinos Jimmy Hoffa är precis så bombastisk och eldig som man kunnat förvänta sig då Pacino släpps loss i sitt inferno av skrikande, det ligger på gränsen till att bli ett något parodiskt överspel, utan någon som helst trovärdighet, men faktumet att denna energiska – och överdrivna uppvisning, är underhållande råder det inget tvivel om. Den omtalade föryngringsprocessen – där man med digitalteknik, lyckats göra de tre huvudrollerna betydligt yngre, fungerar delvis bra, enbart representationen av den allra yngsta De Niro  ligger på gränsen till att kännas olustigt. 

Tyvärr så är De Niro den som tar mest skada av att kännas alldeles för bekant, maneret, sättet och karaktärstypen har Oscarsvinnaren spelet fler gånger än någon kan räkna. Det kunde ha blivit aningen mer intressant om Scorsese låtit fokusera på familjedynamiken och De Niros krångliga relation med sin dotter, spelad av en fullkomligt marginaliserad Anna Paquin. Tyvärr så hinns detta inte med då Scorsese fastnar i att försöka återskapa sina gangster glansdagar. 

Autopilot 

The Irishman tycks många gånger gå på ren autopilot. Där Scorseses tidigare uppvisningar i gangsteraktiviteter, alltid varit fascinerande och fyllda med spänning, så är alla mord och utpressningar denna gång endast urvattnade. Om filmen hade gjort dessa inslag sekundära så hade bristen på engagemang kunnat ursäktas, men speltiden – på helt otroliga 3 timmar ch 30 minuter, gör att Scorsese fastnar i en dålig vana att demonstrera gangsterfilmens mest överexponerade inslag – utan att tillföra någon som helst innovation eller ens passion till dessa kutymer. Det blir aningen mer livligt då filmen börjar återge kända episoder ur amerikansk historia, även om det tangerar att – flera gånger, närma sig Oliver Stone-territorium – vad beträffar vanföreställningar och konspirationer angående diverse händelser ur historieboken.

Dessutom så dras The Irishman med ett utseende som tyvärr inte kamouflerar faktumet att Netflix står bakom produktionen. Flertalet Netflix produktioner är numera oskiljaktiga från filmer som går raka vägen in i biosalongerna, men bisarrt nog så känns The Irishman flera gånger som ett glorifierat avsnitt av The Sopranos. Det är orealistiskt kliniska miljöer – tom i ruffiga och nedgångna områden, det vilar något lamt över hela filmens yttre som drar tankarna till dags-television där allting utspelar sig i uppenbara kulisser, med tanke på att Silence var makalös att betrakta ur en estetisk synpunkt, så känns detta som en stort steg tillbaka visuellt.    

Genialiskt avslut – precis som senast

Men The Irishman har ett ess i rockarmen som gör att man kan förlåta dess massiva problematiken, precis som i Silence så hittar Scorsese ett avslut som lämnar åskådaren fullkomligt mållös. I sista timmen så når man äntligen fram till ett antal fascinerande insikter och observationer, man vågar då bryta ned gangsterklyschorna och stereotyperna. Avslutet ger också Robert De Niro en chans att – för första gången i filmen, återge ett fantastiskt mänskligt skådespel som sätter djupa spår i tittaren. 

Hela konklusionen fortsätter i detta makalösa maner, där man bryter ny mark inom genren genom att ifrågasätta allt som har med kriminalitet på film att göra. Det krävs inte längre några schabloner eller pliktskyldiga gangstermord, just då verkar Scorsese äntligen föra en mer ärlig diskussion med sig själv, däribland om sin egen karriär som filmskapare. Därför är det synd att denna reflektion endast förekommer i filmens sista timme, om 

The Irishman valt denna eftertänksamma väg så hade Scorsese mycket väl ha kunnat skapa den perfekta epilogen för gangsterfilmen, nu blir det bara en flyktig och kort inblick i vad som kunde varit ett mästerverk.     

Betyg 6/10