Summering: En film om Fred Rogers utan denne i centrum är detsamma som pulverkaffe utan vatten. 

För oss svenskar så är namnet Fred Rogers lika informativt som Beppe Wolgers för en amerikan. För dem som missat den starka dokumentär filmen om Rogers och hans arbete – Won’t You Be My Neighbor, och ändå känner sig intresserad av A Beautiful Day In The Neighborhood, bör omgående söka upp denna undangömda dokumentära pärla, för att få något som helst utbyte av A Beautiful Day In The Neighborhood. 

Om ett dragplåster som Tom Hanks inte hade medverkat så är det svårt att se att 
A Beautiful Day In The Neighborhood skulle ha något värde för den svenska publiken, Rogers är en essentiell nyckelspelare inom amerikansk TV-historia, men utanför mycket av den amerikanska kontinenten så är Rogers långt ifrån lika välkänd. 

Fred Rogers barnprogram – Mister Rogers’ Neighborhood, gick mot strömmen – sett till sina samtida motparter. Istället för att bejaka pajkastning och kommersialisering, så valde Rogers att göra ett program som kan beskrivas som en bladning mellan Beppes Godnattstund och Björnes Magasin. Ett program som – med moderna ögon, osar av pekpinne pekoral, men det är inte de löjeväckande dockorna, eller de billiga kulisserna, som var essensen av programmet. Fred Rogers person var något helt unikt. Där vi idag har ett mediasamhälle som satt upp barriärer i form av cynisk mediaträning och iskallt kalkylerande, så definierade Rogers genuinitet. 

När Mike Leighs Happy Go Lucky hade premiär för ett antal år sedan, så förekom en hel del frågor kring Sally Hawkins oändligt optimistiska karaktär. Leigh, som gjort sig känd för att ha uppfunnit och förädlat engelsk diskbänksrealism, verkade ha tagit ett steg närmare  det dramatiserade och stiliserade. Men Fred Rogers visar att det faktiskt existerar/existerade, livslevande solstrålar på vår jord. Det är drygt femton år sedan Rogers gick bort, men hans outtömliga entusiasm, humanitet och godhet lever kvar. 

Ett stolpskott 

Säga vad man vill om programmet Mister Rogers’ Neighborhood, men människan Fred Rogers är omåttligt fascinerande och beundransvärd. Därför är den här filmen i fråga mer eller mindre skandalös. Kommersiellt och massmedialt så var detta den stora chansen att sprida Rogers filosofi och medmänsklighet utanför USA, men istället så har regissören Marielle Heller valt att göra Rogers till en bifigur, som får agera som moraliskt stöd åt Matthew Rhys – totalt, personlighetslösa journalist. 

Filmen må vara baserad på en artikel utav Esquire journalisten Tom Junod , och hur skrivprocessen ledde till en djup vänskap med Rogers som svarade till dennes bortgång år 2003. Det är sannerligen inget fel att välja en alternativ väg att beskåda en individs livsverk och person. De bakomliggande faktorerna till Fred Rogers driv, oändliga tålamod och styrka – att aldrig låta sig bli cynisk eller luttrad, är kanske något som inte går att besvara, därför förblir Rogers något av ett lyckligt och positivt mysterium, så att välja bort en riktigt djupdykning är konceptuellt inte fel. 

Urtrist Matthew Rhys 

Problemet är att substitutet – vad beträffar filmens egentliga huvudperson, är en ren och skär katastrof. Att karaktärer må vara fåordiga – även osympatiska, är inget problem om regin och presentationen som fungerar som ramverk är intressant och målmedvetet, men när detta inte är fallet så blir Matthew Rhys insats till sandpapper som stryks emot sinnets mest ömma sektioner. Den fiktiva Junod är självisk, egocentrisk och brysk, processen – som är menad att sakteliga öppna upp och förändra denna karga man, påminner om de mest torftiga idéerna från Charles Dickens En Julsaga. 

Sättet som Heller hanterar processen – för att göra Rhys till en hel och lycklig man, är raka motsatsen mot allt Rogers förespråkade. Där programledaren inte var rädd för att ta upp mycket mörka eller obekväma ämnen – såsom skilsmässor eller döden, så är filmens allmänna karaktärsutvecklingen på samma intellektuella nivå som valfri animerad propaganda film med Warner Brothers maskoten Snurre Sprätt. Det förekommer sekvenser som går utan på allting, vad det beträffar att behålla någon sorts professionell anständighet, så fort det ges tillfälle så försöker Heller vrida om publikens tårkanal med en polygrip, med helt. Att kasta in tårgas i salongen hade varit en mer subtil metod för att få fram en mer genuin emotion från publiken.  

Heller har inte heller några som helst reservationer med att injicera moralkakor som självaste Walt Disney skulle fått magsår av. Man försöker rättfärdiga dessa gräsliga inslag genom att presentera berättelsen som om den vore en del av ett inslag i Rogers program. Problemet är att mixen mellan det färgglada pappkulisserna och de fullt realistiska miljöerna, skär sig som riktigt dålig brunsås. Det känns inte stiliserat, endast förvirrat och slarvigt. 

Tom Hanks är ankaret 

Där ensemblen innehåller etta antal mycket begåvade aktörer, så blir de flesta delegerade till filmens absoluta ytterkant, Chris Coopers – vanligtvis, starka karisma och närvaro dränks i sockersöt slisk sentimentalitet. Den enda förmildrande faktorn är Tom Hanks – trots att filmen gör allt för att undergräva dennes insats. Det är först då Rhys och Hanks får samspela, som filmen får något som helst liv. Hanks fångar Rogers unika personlighet och hans omänskligt höga tolerans mot allt och alla. 

Och mellan varven så får vi exempel på vad som gör att Fred Rogers lever vidare som en amerikansk ikon, scenerna då Hanks iscensätter den kända dockteatern, eller Rogers terapeutiska egenskaper, är precis så rörande som man kunnat ana. Därför blir frustrationen än värre då det är just detta som borde varit filmens centrum . Att man dessutom har mage att marknadsföra filmen med Tom Hanks på affischen, samt en flask slogan – som utlovar Fred Rogers i centrum, gör sveket än värre. Den cynismen hade antagligen fått Rogers själv att fälla tårar. 

Betyg 4/10