Summering: Trots en absurd speltid och alltför många tankar och funderingar kring livets mening, så har Terrence Malick gjort sin bästa film sedan The Thin Red Line

Terrence Malick har gjort det klart och tydligt… Han gör vad tusan han vill… Allt därefter är egentligen oväsentligt för den numera kända och – för många, ökända filmskaparen. Precis som med Håkan Hellström så avskyr man eller dyrkar Malicks filmskapande. Det råder inget tvivel om att filmer som Badlands, Days Of Heaven och The Thin Red Line, har ett antal signum som tydligt klargör vad Malick-stämpeln är. 

De svepande kameraåkningarna och den eviga fascinationen för vår jord och hennes natur, har alltid spelat en stor roll. Men då Malick regisserade The Tree Of Life, så inleddes en period med filmer som var så abstrakta och rumphuggna att de kan liknas med gamla sovjetiska montagefilmer av Sergei Einstein. Det är samlingar av diverse aktörer – oftast superkändisar, som håglöst vandrar runt i vackra miljöer och dränks av en sävlig berättarröst.   

Det är inte längre bara abstrakt, utan rena experiment som – med all rätt, delegerats till minnets skrothög. Med A Hidden Life så tar Malick sig samman och rör sig aningen mer mot mitten, det är fortfarande överfyllt av religösa och – plågsamt trista, spirituella utläggningar, men för första gången på år och dagar, så finns det en berättelse som skapar blir till en livboj i Malicks stormiga hav utav idéer och visioner. 

Ben Affleck och trädet 

Ben Affleck sade i en intervju att han fann samarbetet med Malick frustrerande, den före-detta Batman-aktören menade att han aldrig kunde utreda om ett träd hade mer eller mindre betydelse för scenen än honom själv. Den senaste tiden så har mycket av Malicks arbete varit svårt att skilja från naturfilmer som visas på National Geographic eller Discovery Channel, The Tree Of Life innehåller så pass många närbilder på bladlöss och sandstränder, att självaste David Attenborough skulle finna det en aning monotont. 

Men även om innehållet har varit tveksamt så har bilderna som Malick gett oss varit skönheten personifierad. I A Hidden Life så är de visuella musklerna i samröre med något mer substantiellt på ett berättarmässigt plan. Malick verkar ha funnit en inspiration som varit frånvarande i åratal. Bilderna på alper och ett idylliskt bergssamhälle är så slående att det orsakar rysningar. 

Ren och skär visuell njutning 

Sättet Malick komponerar, där han gifter färger och perspektiv och gör varenda bildruta till ett mindre konstverk, som i stillbilds format hade kunnat husera en egen utställning på Fotografiska Museet. Dessa visuella under används även i själva berättandet, kontrasten mellan den paradisiska tillvaron på landsbygden och Hitlers terror, skildras ypperligt genom att blanda in dokumentära bilder. Att kriget – och förstörelsen av en hel kontinent, skildras i svartvitt blir därför extra slående. 

Denna gång så finns det också – som sagt, en tillstymmelse till berättelse som kan driva filmen framåt. Där en film som Knights of Cup malde på med provocerade irrelevans – utan någon som helst manuskript eller story, så finns det här ett mer köttigt narrativ – om än klent. Redan i sin långfilmsdebut Badlands, så fascinerande sig Malick för kärlek över alla sorters gränser. Detta fortsatte i Days Of Heaven där en skurkaktig Richard Gere fick stå i centrum tillsammans med Brooke Adams. Denna gång så låter Malick sin film röra sig runt paret Jägerstätter, varav maken i hushållet – Franz, vapenvägran leder till fängelse. 

För många metafysiska utläggningar 

Långdistansromansen och den eviga längtan är välbeprövade verktyg inom all form av dramatik, och Terrence Malick gör förhållandevis lite för att få konceptet att verka  fräschare eller mer påhittigt. Men faktumet att vi faktiskt har någon som helst röd tråd gör att de många – och långa, utsvävningarna i religiösa funderingar och utdraget pompösa monologer, blir aningen mer uthärdliga. 

Trots ett stadigare fundament, så är det ändå inte tillräckligt för att stoppa den uppenbara problematiken i att Malick inte kan lägga band på sig själv, vad beträffar idéer kring livet och dess relation till högre makter. Det är inte en fråga om att ifrågasätta Malicks personliga tro, utan det faktum att de högtravande brandtalen om kärlek och himlens makter, har en gräns innan utmattningen och ögonrullningen inleds. 

Alltför stor distans 

Malicks sätt att låta sin karaktärer interagera – med stor reservation och tystnad, blir aningen svårsmält då – denna, romans är i stort behov av intimitet och värme då huvudpersonerna befinner sig tillsamman. Det något mekaniska sättet att isolera sina karaktärer och låta deras inre tankar och känslor förmedlas genom ’’voice over’’, eller montage av diverse bilder, är helt enkelt inte gångbart då det kommer till att skapa intresse eller empati. 

Dessa minuspunkter hade varit mindre bekymmersamma om det inte varit för den helt barocka speltiden på nästan tre timmar. Utmaningen att fylla ut en sådan storslagen längd – med snarlika utläggningar om meningen med livet, och kärlek till det metafysiska, visar sig vara övermäktig. 

Genuin

Men tillskillnad mot så många andra regissörer och kreatörer inom filmindustrin, så har Malick – trots sina aspirationer – som enkelt kan uppfattas som stor egoistisk pretention, en unik genuinitet och ärlighet som gör att man kan ha ett visst överseende med det alltför stora ambitionerna. A Hidden Life är sannerligen ingen mjuk åktur, längden och utläggningarna hade gärna fått halveras – om inte mer, men den makalösa känslan för visuellt berättande och Malicks obehindrade och prestigelösa ambitioner gör A Hidden Life till det bästa han gjort sedan The Thin Red Line. 

Betyg 6/10