Summering: Helen Mirren och Ian McKellen gör stordåd av ett manus som hämtats från kommissarie Barnabys dammiga skrivbord.  

Ta två extraordinära skådespelare, ge dem det mesta anspråkslösa manuskript, slutresultatet lär – ändå – med största sannolikhet, bli fullt acceptabelt. Det råder inget tvivel om att mötet mellan Ian McKellen och Helen Mirren på vita duken är precis så genialiskt som det verkar på pappret. 

Med dessa två monstruöst begåvade aktörer så klarar sig The Good Liar på ren och skär ”star power”, det genomgående slarviga manuskriptet maskeras till största del av det utomordentliga skådespelet. Men som alltid så kan ingenting kompensera för en film som inte respekterar sin berättelse – eller för den delen sin publik. Utan att ha läst Nicholas Searles bok, som filmen baseras på, så finns det givetvis en möjlighet att berättelsens övergripande problematik härstammar från den litterära förlagan. Men det ursäktar inte filmens tydliga brister – ett trist utseende och oengagerad regi. 

Brittisk lagervara 

Den brittiska TV-kriminalren har blivit en del av det svenska folkhemmet, Morden i Midsomer eller valfri kommissarie från den engelska landsbygden är lika självklara i 

TV-tablån som Aktuellt eller Rapport. Morden och fallen kan vara alltifrån diaboliska till rent löjeväckande, men faktum kvarstår att mysterium och gåtor i engelsk miljö har överexponerats under lång, lång tid. Därför är det något oförlåtligt att The Good Liar aldrig aspirerar till att vara något mer än ett förlängt avsnitt av Miss Marple. 

Framförallt så saknas driv och gnista, regissören Bill Condon har tidigare regisserat ’’Oscars-lockbete’’ som Kinsey och Dreamgirls – varav båda misslyckades med att ens ta hem en nominering för bästa film. Efter dessa försök inom det dramatiska och allvarliga, så gav sig Condon i kast med vampyrsagan Twilight, och mycket mer än så behöver nog inte sägas vad beträffar det faktum att Condon – de senate åren, blivit marginaliserad som regissör.      

Kommisarie Barnaby på ingång 

Och man endast förfasa sig över tanken över vad som hade hänt om de två adlade britterna inte hade medverkat. Även om The Good Liar har en fullvärdig biodistribution och produceras av Warner Brothers, så är den till sitt utseende helt oskiljaktig mot de äventyr och brottsfall kommissarie Barnaby och hans kollegor löst i årtionden. 

The Good Liar är många gånger rent förskräcklig att se på. Kompositionen och ljussättningen kan inte beskrivas som något annat än pannkaksplatt. Budgeten verkar ha tagit slut efter anställningen utav de två huvudrollerna, hela filmen definierar begreppet TV-film med sitt makalöst tråkiga yttre. Men visuella brister har ingenting med saken att göra vad beträffar att skapa ett engagerande berättande, men även här så fallerar det. Även om historien visar sig vara betydligt mer mångfacetterad – innehållsmässigt, än man kunnat ana från början, så bryter Bill Condon sig aldrig loss ifrån en känsla av snustorr slentrian.  

Mirren och McKellen övervinner allt 

Allting sker med ett nonchalant ointresse som snart frustrerar då Helen Mirren och Ian McKellen går på som isbrytare. Denna duo övervinner – ett antal gånger, filmens slapphänta och allmängiltiga attityd. Det är fullkomligt makalöst att se hur denna superduo gör magi av filmens mediokra epitet, från filmens inledningen så är detta möte mellan två av film och – teatervärldens, mest hyllade en ren njutning att beskåda. 

Till och med helt inkonsekventa scener – med rejält risig dialog, fängslar tittaren i biofilmens motsvarighet till Kumla, det går inte att slita sig ifrån hur varje replik  levereras med ett dånande eftertryck, eller hur Mirren och McKellen gör filmmagi av standardiserade interaktioner och samtal som vi sett så många gånger tidigare. Detta exceptionella skådespel ger The Good Liar ett solitt fotfäste. Trots den strida strömmen av ointresse, förutsägbarhet och ett uselt klimax, så går det ändå inte att lämna filmen utan ett mindre leende på läpparna, något som helt och hållet är McKellen och Mirrens förtjänst. 

Betyg 6/10