Summering: Storyn är överbelastad och flera gånger så känns det som att man försöker blidka för sina tidigare misstag. Men det stoppar inte J.J Abrams från att skapa fjärilar i magen, tårar i ögonen och en spektakulär final. 

Det började som en tanke hos George Lucas, att göra en hyllning till Flash Gordon och Buck Rodgers, med en berättelse som tog inspiration från klassisk mytologi. Litteraturprofessorn Joseph Campbell diverse böcker om klassiska hjältar – och deras resor, låg också till grund för vad som skulle bli ett världsfenomen utan dess like. 

Star Wars må idag ha blivit omsprunget av Marvel Studios och deras grandiosa uppvisningar i spektakel, hjärta och adrenalin, men oavsett vad som händer, om världen snurrar eller inte, så förblir Star Wars ’’blockbusterns’’ fader. Mercedes Benz och BMW må producera bilar som revolutionerar komfort och körning, och anses som den absoluta gräddan inom fordonsindustrin. Men trots det så förblir Rolls Royce det som för alltid kommer vara associerat med det absoluta bästa, mest speciella och exklusiva. 

Storfilmens Rolls Royce 

Star Wars är storfilmens Rolls Royce, filmerna må inte alltid vara bättre än konkurrensen, men dess betydelse för filmhistorien och osannolika framgångar, under 40 år, ger den en adlig status inom filmindustrin och vår moderna kultur. När något blir så älskat, omtalat och omdebatterat som Star Wars, så medför det även subkulturer och passionerade klaner av fans som ser berättelserna och karaktärerna som lika essentiella i sin tillvaro som armar och ben. 

Det är inte konstigt då vi ser till vilken inverkan karaktärer som Luke Skywalker och Darth Vader haft. Star Wars framkallar nostalgiska och högst personliga minnen från en tid då allting tycktes vara enklare, en tid då allt som spelade någon roll i tillvaron,  var vilka scenarion man kunde skapa med sina actionfigurer. Stunderna, då man som hänfört barn togs till en galax långt borta, som var så pass trovärdig och förförisk att den kändes lika bekant och familjär som ens eget kvarter, går inte att glömma bort, det är en del av min egen och många andras uppväxt.      

Sedan Return Of The Jedi har sagan befunnit sig i en besynnerlig sits där den växelvis har avskytts och dyrkats. Då George Lucas sjösatte The Phantom Menace så delade den de mest trogna fansen som röda havet inför Moses. Om Jar Jar Binks är värre än det stela skådespelet från Natalie Portman har fortfarande inte utretts. Efter den kolossala besvikelsen – som lett till multum av dyra terapisessioner för inbitna fans, så blev de två uppföljarna än mer salt i de redan jättelika såren. 

Disneys uppköp utav Lucasfilm öppnade dörren för en helt ny generation av filmer. Med Kathleen Kennedy som chef och ledsagare så fullkomligt krossade The Force Awakens konkurrensen med sina 2 miljarder dollar i intäkter. Responsen var överlag positiv, och för egen räkning så var det aningen ofattbart hur J.J Abrams lyckades med att få igång mitt eget – då ganska svala Star Wars intresse – som följd av prequel trilogin. Force Awakens var snabb, rolig och energisk. Med hjälp av Disneys jättelika bankvalv, så tog man fram en helt fantastisk äventyrsfilm som värmde i vintermörkret 2015. Den stora kritiken – att likheterna och influenserna från A New Hope var alltför stora, gick att ha överseende då man ser till vilket skick George Lucas hade lämnat sin rymdsaga i. 

’’Let the hate flow…’’

Men The Last Jedi blev mer än polariserande. Hatstormen som följde – orsakad utav en högljudd minoritet, nådde ohyggliga proportioner. Eldgafflar och molotov cocktails – i digitalform, öste över regissören Rian Johnson, filmens manus, ensemblen, ja, någonstans fanns det väl till och med en svidande kritik mot Carrie Fishers trogna franska bulldog Gary. 

Betyget som vi delade ut till The Last Jedi, var vårt allra högsta. Och trots att de förlöpt två år och att hatstormen mot filmen förblir lika giftig som ett besök till Tjernobyl, så står jag fast vid betyget. Problemet med den tveksamma humorn var lätt att ha överseende med då Johnson vände upp och ned på alla tidigare Star Wars konventioner och gav platta karaktärer som Luke Skywalker brister och fel, samt helt nya dimensioner. 

Men denna historisk otäcka hatkampanj har tyvärr gett Star Wars ett inte alltför trevligt sken, det var inte en fråga om olika åsikter, utan något som kan beskrivas som ett uppeldat drev. Hur vackert någonting än är, så går det inte att uppskatta det om det utsätts för skadegörelse och allmän förstörelse, om Sixtinska kapellet hade dränkts i neonfärger och blivit sönderslaget med släggor, så finns det inget som kan restaurera det till sitt ursprungliga skick, skadan är gjord.  

Förväntningarna har därmed varit aningen dämpade hos allmänheten inför The Rise Of Skywalker. Men mina personliga anspänning har ändå varit stor. Inte för att uppgiften att recensera – eller bedöma, någonsin bör hanteras med ena handen i fickan. Men uppgiften att recensera Star Wars är något extra. Sätt sedan ihop det faktum att The Rise Of Skywalker många gånger kör över tittaren med ett vansinnigt tempo, en ström av nya intryck, otroliga bilder och en kärlek till allt som är Star Wars, så har vi att göra med en utmattande, imponerande men långt ifrån problemfri upplevelse. 

Gigantisk öppning 

The Rise Of Skywalker öppnar med en hisnande sekvens som definierar ordet episkt, det är stämningsfullt, mystiskt och totalt gastkramande. 

Den lite glättiga och lättsamma sidan från The Force Awakens har ersatts med ett hårt yttre, som inte har några svårigheter med att visa upp en mörker, våld, och en hotfull atmosfär. En del av den dramatiska tyngd som The Last Jedi medförde är lever kvar här. Men Abrams är noga med att tillföra lite mer av de äventyrliga rötterna än Rian Johnson – som hämtade från matinéer och äventyr med Errol Flynn. Dialogen är snabbare, rappare och slagfärdig, det känns som att alla karaktärer har växlat upp vad beträffar sin talhastighet. Abrams tar inspiration från screwball komedier i karaktärernas prosa, många gånger är dialogen och meningsutbytena lika snabba som valfri sportbil från Fast & Furious-serien. 

Detta tempo dikterar men än bara dialogens tempo. The Last Jedi höll sig till ett par platser och personer, där man höll isär huvudpersonerna, denna gång så samlas trion med Daisy Ridley, John Boyega och Oscar Isaac som en knuten näve. Samtidigt väller det in nya ansikten och platser. Abrams är – som alltid, duktig med personregi och skapar intresse för alla sina protagonister, nya som gamla, men det finns stora problem i denna oupphörliga rush av nya intryck och personer.

Försöker tillgodose kritikerna med blandat resultat 

J.J Abrams har i ett par intervjuer pratat om hur viktigt det är att lyssna till kritiken utan att bli till dess slav. Om vikten att behålla en distans till sitt arbete och ifrågasätta. Tyvärr så verkar Abrams och Lucasfilm varit lite för tillgodoseende med att rätta till – eller justera, de inslag från The Last Jedi som inte mottogs med öppna armar. Många gånger så känns det som att Abrams jobbar med två filmer, där den första är sin version av Episode VIII som aldrig blev av, där han lägger grunden för mycket som skall ske i The Rise Of Skywalker. 

Att ägna mycket av en film åt uppbyggnad och förberedelse är inte fel, men sättet man fasar ihop mycket av berättelsen känns grovhugget. Kasten kan bli så tvära att karaktärer – som i praktiken borde spela en större roll, känns som obetydliga inhopp. Med tanke på hur bra och solida nykomlingar som Keri Russel och Richard E. Grant är i sina respektive roller, så är det synd att de figurer så kort och sporadiskt. Filmens mitt innehåller också en sektion som drar ned tempot avsevärt och endast fungerar som ett halvdant förarbete för filmens final, första halvan känns endast som ett förspel där man stressat försöker få i ordning skutan, så att den kan sjösättas, och med nöd och näppe klara färden, utan att börja läcka. Detta gör att flera sekvenser känns överflödiga, där man fokuserar på saker och ting som inte borde ha en plats i en film där allt står på spel och varje sekund och minut räknas. 

’’Confronting fear… Is the destiny of a Jedi’’

Oron, att drabbas av ännu ett bakslag – i form av oupphörligt hat, verkar gäcka flera gånger, The Rise Of Skywalker känns frekvent som en moloken ursäkt för vad som hände sist. Detta är något som inte sitter helt väl med mig personligen. Genom att gå in med sänkt huvud så ger man rätt till de personer som har har gått så långt som att mordhota Kelly Marie Tran och Kathleen Kennedy. Det hade varit bättre att ta nya friska tag och inte blicka tillbaka på en mörk episod – reaktionen, inte The Last Jedi. På så sätt så känns det som att hatets dogma flera gånger styr filmen, för att citera Yoda ’’Train yourself to let go of everything you fear to lose’’.

Och då man försöker agera som reparatör så blir upplösningar och avslöjande ganska uppenbara, någonting som aldrig skedde i The Last Jedi. Sedan kämpar man – förvisso tappert, med att så diskret som möjligt, fasa in icke använt material från The Force Awakens för att göra det möjligt för Carrie Fisher medverka en sista gång. Till största del så sköts detta med bravur, men precis som med specifika bilder av Paul Walker från Furious 7, så vilar det något olustigt över mycket av de scener som involverar Prinsessan Leia. 

Självförvållade fel och en omöjlig uppgift 

Felen som begås är således självförvållade, vilket känns tragiskt då allt detta känns skapt för att försöka blidka en väldigt högljudd minoritet. Om man istället hade vågat stå sitt kast så hade vi fått mer tid till annat. The Rise Of Skywalker må vara knappt två och en halv timme, men inte ens denna väl tilltagna speltid räcker för allt som filmen vill åstadkomma. Förutom att fungera som uppföljare till två tidigare filmer, så är det också en sammanfattning av allt som skett sedan 1977, där Marvel Studios hade en monumentalt svår uppgift att summera tio år av filmer med Avengers Endgame, så blir utmaningen att kondensera ned 40 år helt enkelt för stor. Det hade behövts en speltid på tre timmar – om inte mer, för att skapa en bättre helhet där allt tillåtits andas och utvecklas i lugn och ro. 

Men trots filmens tydliga problem, med sin ojämna struktur och flera sektioner som endast trampar vatten, så finns det, väldigt lite att kritisera i individuella scener. Abrams och ensemblen är i total symbios, smågräl och snabba replikskiften blir till fantastisk komik. Där Daisy Ridley och John Boyega båda var aningen spända i The Force Awakens  så har det mognat, blivit fullt bekväma med sina roller och tillför mer nyanser och detaljer i sitt skådespel. Richard E. Grant är värd att uppmärksamma ännu en gång, i sitt iskalla och hotfulla framförande som fascinerar och skrämmer.  

’’Unlimited Power !’’

Samma fläckfria utförande sträcker sig till actionscenerna, som alla är i toppklass. Jaktsekvenser och gigantiska strider i luften/rymden får hela biografen att skälva, att det är sista delen i sagan om familjen Skywalker blir extra tydligt här, Abrams och hans team  ger allt dem har vad beträffar ren och skär eldkraft. Det en är hänsynslös och kompromisslös vision som får det mesta på biorepertoaren att framstå som en vattenpöl i jämförelse. Men det är inte bara i explosioner och rymdskepp som Abrams förundrar publiken med. 

Trots att berättelsen som helhet, hostar, haltar och stapplar fram, så är enskilda stunder helt oförglömliga. Det finns ett multum av scener som bränner sig fast i minnet som ett ärr efter en ljussabel. Abrams bidrar med en sådan passion och intensitet, att det får publiken att vilja äta ur hans händer för mer detaljer, och fler mysterium att lösa. Otaligt många moment orsakar handsvett och ger fjärilar i magen, inte ens världens mest vågade berg – och dalbanor kan mäta sig med stunder från The Rise Of Skywalker, ochaldrig tidigare har duellerna med ljussablar varit såhär intensiva och brutala.     

Ofattbart fint 

Även om resan inte alltid är spikrak – eller genomtänkt, så lämnas man med en klump i halsen och tårar i ögonen då allting når sitt slut. J.J Abrams sätt att fläta ihop nostalgi med sitt nya narrativ är ofattbart fint. Det är sannerligen inte perfekt – eller ens det bästa den här filmserien presterat, men styrkan och passionen gör det till en rafflande – och i slutändan, helt fantastisk upplevelse som kommer stanna kvar, långt, långt fram… 

 Betyg 8/10