Summering: Springsteen har fulländat sitt mästerliga album med hjälp av fantastiska analyser och ett framförande i världsklass 

Vi begick ett flagrant misstag då vi utlovade en recension av Bruce Springsteens senaste album Western Stars i somras, för att sedan – helt sonika, missa tillfället för en relevant recension. 

Utan Bruce Springsteens musik, konserter och artistskap så är står Tiger Film utan sina mest essentiella lemmar och organ. Några av de mest tillfredsställande texterna vi fått äran att skriva har varit de gånger vi recenserat olika E Street band konserter från jordens alla hörn. Western Stars skiljer sig avsevärt från vad Springsteen publicerat de senaste årtiondet, efter det lyckades och bejublade Seeger Sessions-projektet, så har den gode Bruce uteslutande arbetat med material för E Street Band. Det har gett oss ett antal fantastiska – och många gånger, underskattade album som det helt magnifika Magic från 2007. 

Springsteen är ingen främling för att kunna ändra om sitt material för att passa den uttrycksform han känner sig mest manad och inspirerad att prova på. The River följdes upp av Nebraska, ett album som sångaren själv beskrivit som ’’rock bottom’’ rent emotionellt. Där The River har överlyckliga högtrycks låtar som ’’Out In The Street’’ och ’’Cadillac Ranch’’, så finns det inget som helst ljus i Nebraska – där karaktärerna är dömda att ruttna bort i döende städer, eller väntar på att bli avrättade. 

Där E Street Band-skivorna alltid är episka och nyanserade – med sina stora arrangemang och grandiosa berättelser, så är det betydligt mer tillgängliga än Nebraska. Western Stars är inte menat att spelas under en kväll tillsammans goda vänner och full fest, det kräver tid och funderande. Därför var det svårt att recensera albumet med en deadline, precis som en bra bröddeg har det behövt jäsa. 

Fulländad form 

Och för den som haft privilegiet att se Springsteen live, vet att det är där som musiken verkligen blir fulländad. Albumen är bara ett första steg i de sagor och berättelser mannen från New Jersey delger sina lyssnare. Det är alltid svårt att evaluera ett Springsteen- album utan att ha hört delar av materialet framföras på scen. Men med Western Stars stod det klart att Springsteen inte avsåg att turnera med albumet, precis som med Nebraska så kommer det – med största sannolikhet, bakas in då den – omtalade och framtida – E Street Band skivan, väl kommer ut och dess medföljande turnén inträffar. Därmed så verkade möjligheterna att få höra Western Stars i sin full blom vara avlägsna. Western Stars (biofilmen) råder bot på det problemet… 

Outlaw Bruce 

I en kombination av Terrence Malick influenser och renodlad konsertfilm, så tar Springsteen och bjuder in sin publik till sin renoverade ’’lada’’, där han framför albumet med ett fåtal E Street Band-medlemmar: frun Patti Scialfa, Soozie Tyrell och Charles Giordano, och en stor samling nyförvärvade musiker. Mellan varje låt så tillåts Springsteen pröva på sina aspirationer att regissera en westernfilm, med rusande hästar, whiskey och ödelandskap. 

Dessa iscensatta sekvenser är sannerligen inget uppseendeväckande, för ett antal år sedan släppte Springsteen en musikvideo till ’’Hunter Of Invisible Game’’, och fem år senare så känns den som en visuell ritning för Western Stars. Det är långa och svepande bilder på landskap och vardagliga bestyr, med en Bruce i rollen som karaktärerna från sångens lyrik.

From Small Things (Big Things One Day Come)

Den beskrivningen är mer eller mindre identisk med det vi upplever i filmens övergångar. På egen hand så hade detta kunnat bli ren och skär utfyllnad, vars syfte endast är till för att dra ut på speltiden, men Springsteen använder dessa pauser till att skapa en kondenserad version av sina konserter i filmformat. De monologer Springsteen ofta använder sig på konserterna, är aldrig till för ren exhibitionism eller egoism, de legendariska talet före ’’The River’’ – från Live 1975-85, är numera en lika essentiell del av  låtens narrativ. 

Observationerna och tankegångarna kring de diverse låtarna från Western Stars, är precis lika substantiella och gripande. Förutom att albumet har nått sin fulländade musikaliska form, så får varje låt mer mening och betydelse. Springsteens kommentarer och tankegångar hade mycket väl motiverat biljettpriset, men själva konserten är givetvis huvudrätten.   

Och aldrig har något så förutsägbart varit så härligt, myten – eller faktumet, att allt Springsteens live framförande förädlar studioinspelningarna visar sig vara sant även denna gång. Från första ackordet så slås lyssnaren av kraften, precisionen och intensiteten. Små och tystlåtna alster som ’’Hitch Hikin’’ exploderar likt en supernova. Att visuellt kunna se hur hela orkestern samverkar med Springsteens overkliga inlevelse gör varje not oförglömlig. 

Here to win 

Versionerna av ’’Chasin’ Wild Horses’’ och ’’There Goes My Miracle’’ kan inte beskrivas med något annat ord än fullkomlig perfektion. Arrangemanget på den förstnämnda var redan enastående i studioversionen – och bland det allra vackraste  Springsteen skrivit, men här så förhöjs det sorgsna eposet om jakten på sinnesfrid och inre tillfredställande, till en berättelse som utmanar valfritt Oscarsvinnande manuskript. Inte ens Scialfas ylande på ett fåtal spår är tillräckligt för att förstöra magin. 

Sedan ges publiken en bonus i form av den genuint episka covern av ’’Rhinestone Cowboy’’, och precis som med Springsteen-versionen av Suicides ’’Dream Baby Dream’’ så blir låten något helt annat då Springsteen framför den. Det är så genialiskt att länder runt om i världen borde lagföra att spela den på alla framtida Springsteen-konserter. 

Om det inte vore för att biosalonger inte tillåter samma beteende som på ett dansgolv på valfri sportarena, så hade ett jättelikt jämföra hopp varit den enda vettiga responsen.    

Betyg 8/10