Summering: Ett pussel där ingen av bitarna riktigt vill passa ihop, detta trots starka insatser och inspirerad regi från Greta Gerwig. 

Det är lika bra att lägga alla korten på bordet, jag har varken läst boken av Louisa May Alcott b, eller för den delen sett någon av de multum av TV-serier eller filmer, som baserat sig på den. Men ytterligare en adaption, bör ha ett välmotiverat existensberättigande. Little Women är inte den typen av berättelse som har varit i behov av att filmtekniken skall ha nått ett nytt paradigmskifte – CGI för Lord Of The Rings eller datorstyrda kameraarmar i Star Wars, för att berättelsen skall kunna berättas utan hinder eller begränsningar. 

Efter succén med Lady Bird, så fick Greta Gerwig en rivstart som regissör och en helt annan ställning då det kom till att välja sitt nästa projekt. Sammankomsten med Sony Pictures förhoppningar om en nyversion av Little Women, var således ett perfekt tillfälle för Gerwig att ta ett par rejäla steg uppför karriärstegen, nu utrustad med en betydligt större budget och en kraftfull ensemble som gör sig utmärkt i en marknadsföringssynpunkt. 

Och även om Lady Bird inte föll mig i smaken, med sin narcissistiska huvudperson, där vi i publiken tvingades tillbringa 90 minuter i en pajas sällskap, så är Greta Gerwigs energi och glädje som regissör svår att värja sig ifrån. Även om Gerwig befinner sig mitt i en era då könsdiskriminering och horribla övergrepp förekommer dagligen i media, så har hon undvikit att göra om sin version av Little Women till en medial murbräcka  – där man cyniskt nyttjar allvarlig samhällsproblematik för egen vinning och publicitet. 

Allvar och lättsamhet 

Men det råder inget som helst tvivel om att berättelsen – om de fyra systrarna March, har en extra stark relevans år 2019. Berättelsen må utspela sig på 1800-talet, men kampen om lika rättigheter och rättvis behandling, genomsyrar ett flertal av systrarnas berättelser. Det är därför aningen skrämmande av kvinnosynen drygt 200 år senare fortfarande är lika krass och snedvriden. 

Men Little Women är inte menad som en ren och skär allegori över dagens händelser, det är i grund och botten ett melodramatiskt och ytterst sentimentalt drama som är som gjort att visas på julafton tillsammans med Frank Capra klassikern It’s A Wonderful Life. Ordet lagom må inte finnas hos våra systrar och bröder i väst, men Greta Gerwig har ändå lyckats framställa filmen i just den gjutformen. Även de gånger då det blir som mest tragiskt så finns det en sagoboks atmosfär som dämpar den värsta ångesten och sorgen hos tittaren. 

Pugh och Chalamet levererar 

Gerwig är noga med att aldrig låta filmen bli tillkrånglad eller förvirrande – trots att vi möter ett stort antal karaktärer. Men denna denna jämnvikt och ödmjuka attityd resulterar i att Little Women saknar personlighet. Ensemblen som satts ihop är ett bra exempel på hur måttligheten och den artiga återhållsamheten skapar svallvågor. Saoirse Ronan fortsätter tyvärr att repetera sin strama och lite bitska gestalt som hon gett liv åt sedan Lady Bird, det känns som att Gerwig använt sig av flagrant typecasting för huvudrollen. 

Florence Pugh å andra sidan fullkomligt glänser, efter sin starka rolltolkning i Lady Macbeth så fortsätter Pugh att presentera starka, trovärdiga och fängslande karaktärer. Detta är inget undantag, flera av de mest träffsäkra monologerna om alltifrån diskriminering till kreativ relevans, hanteras galant av Pugh. Timothée Chalamet är i sin tur ytterst imponerande i en roll som visar upp en bredd vi inte tidigare sett från Call Me By Your Name aktören. Att lyckas göra den ruskigt rika och välbärgade Thedore Lawrence till en både sympatisk, bräcklig och mänsklig person är värt stora applåder. 

Men allra bäst är Meryl Streep, efter en lång period av meningslösa exhibitions roller – konstruerat för att öka på sitt rekord för antal Oscars nomineringar, så gör Streep äntligen en roll som får golvet att skaka. Den bitska faster March hör till en av årets mest underhållande och fräcka karaktärer. Streep demonstrerar en fullkomlig verbal massaker, som är så storslagen att man kan lösa inträde bara för att få se detta stordåd. Laura Dern får också skina med stor värme och empati. 

Watson är en tidsinställd bomb 

Bland dessa rolltolkningar så vilar dock en tidsinställd bomb. Bara faktumet att Emma Stone ersattes av Emma Watson – Stone var upptagen med att marknadsföra The Favourite, är tragik stor nog för att fylla hela stadsbiblioteket. Mina onda aningar – om vad detta katastrofala beslut kunde leda till, har – tyvärr, uppfyllts. Watsons försök att slå sig loss från sin roll som Hermione Granger i Harry Potter har lett till en kavalkad av pompöst uppblåsta skärpfilmer som Noah och The Bling Ring. Samma hutlöst usla skådespel och försök till att efterlämna ett mer ’’kulturellt’’ fotavtryck, är lika fasansfullt nu som då. Där Florence Pugh agerar med kraft och eftertryck i rösten, så är Watson lika uttrycksfull som en snögubbe, agerandet är så pass stelt och slappt att inte ens den mest enkla slapstick humor fungerar då Watson får ansvaret att leverera slutpoängen. 

Än mer förbryllande är faktumet att kemin mellan aktörerna bäst beskrivs som avslagen. Det är svårt att sätta fingret på vad som felar, men trots starka – och i vissa lägen fantastiska individuella rolltolkningar, så tycks det fattas något som binder allt samman på ett harmoniskt sätt. Detta är som ett fotbollslag, bestående av de bästa spelarna på jorden, som alla presterar på topp, men som tillsammans inte lyckas göra ett enda mål. Med tiden blir kemin något starkare och konkret, men det är rent obscent att de tar uppåt halva filmen innan detta sker. 

Hutlöst ful

En annan gåta som uppenbarar sig är filmens foto. Där scenografi och kostym är oklanderligt, så är själva fotot inget annat än förkastligt. Även om allting har filmats på 35mm, så har jag aldrig sett maken till något såhär fult. Tanken är att skapa en film som nyttjar samma estetik som Stanley Kubricks Barry Lyndon – med sitt oljemålnings utseende, men resultatet blir en bild som är grynig, platt och helt livlös. De gånger som man använder sig av färgfilter, ser ut att vara filmat på – tidig, digital video. Det är så pass illa att den årliga svenska Julkalendern trumfar Little Women till sitt yttre.   

Charmen vinner   

Filmens stora charm och värme blir det som övervinner de många problemen. De tillgängliga och breda karaktärerna gör att Gerwig springer ifrån svårigheterna där hon bjuder på flera scener som drar på smilbanden. Om filmen istället hade haft  digitaldistribution, så hade det varit årets mysigaste julklapp tillsammans med hasselnötter och julmust hemma i soffan.

Betyg 6/10