The Two Popes Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2019

Summering: Strålande skådespel gör konklaven och dess maktspel både roligt och spännande. 

Som sekulariserad protestant så är konklaven högst ointressant för min personliga räkning. En film som bokstavligt talat handlar om händelserna, som leder till det ödesdigra valet av ny påve, är därför inget som stuckit ut på min egen filmradar. Försök att filmatisera berättelser som rör sig i verklighetens skugga – där man försöker ge en inblick i hemlighetsfulla processer och organisationer, brukar oftast genomföras med bister min och sur uppsyn, utan ett uns försöka till att göra det mer rafflande eller intresseväckande – något som är nödvändigt för att göra det intressant att beskåda i filmform. 

David Fincher lyckades göra programmering och affärsjuridik till något fullkomligt genialiskt med The Social Network. Därmed är det bevisat att de mest torra ämnen kan bli bra film i kompetenta händer. Regissören Fernando Meirelles gjorde ett explosivt genombrott med den fantastiska Guds Stad, en kriminalthriller som – utöver att vara brutal och hänsynslös, hade ett stort hjärta som gjorde den pessimistiska historien om kriminella ungdomar i Rio, till en helt oförglömlig resa där det stora karaktärsgalleriet fick gott om utrymme att utvecklas till mer än bara hjältar och skurkar.          

Meirelles följde sedan upp Guds Stad men den underskattade The Constant Gardner, där Ralph Fiennes gör en av sina absolut bästa insatser. Men efter detta så hände något, succéerna tog plötsligt slut och resulterade i frågetecken som Blindness, en film som inte ens gick upp på svenska biografer. Och efter det så har Meirelles mer eller mindre försvunnit. Därför är det både betryggande att Meirelles återkomst med 

The Two Popes, så tydligt ger prov på att den brasilianske regissören, fortfarande har kvar mängder av energi, kraft och förmåga att nyansera sina berättelser. 

Oväntat rolig 

Från första scenen så vågar Meirelles använda komik och ett bildspråk som gör filmen levande. Det finns givetvis ett stort allvar i mycket av berättandet och i ämnena som berörs, men Meirelles är aldrig rädd att skruva till saker och ting då det börjar röra sig lite för mycket åt det torra och strama. The Two Popes förlitar sig till största del på kammardramatik, mestadels så låser Meirelles in Anthony Hopkins och Jonathan Pryce i rum och utrymmen som bokstavligt talat har lås och bom för sin dörr. Inget kammardrama kan fungera utan bra skådespeleri och bra dialog. Manusförfattaren Anthony McCarten har tidigare författat filmer som The Theory Of Everything och nu senast 

Bohemian Rhapsody, det är rent litterärt inte något att höja ögonbrynen för. Mycket av McCartens arbete bygger på klyschor, både vad beträffar händelseförlopp och konversationer. Men denna gång så är dialogen både slipad och välskriven. Med aktörer som Pryce och Hopkins så kan det mesta gå vägen, flera intensiva meningsskiljaktigheter och konfrontationer är rentav av fantastiska. 

Fläckfritt foto 

Detta ramas in med ett knivskarpt foto som är lika fläckfritt som Hopkins mässhake. Fotografen César Charlone som har varit Meirelles vapendragare under årtionden, blandar   den sylvassa skärpan med inzoomingar och handhållen kamera. Kombinationen av morgondagens digitala filmkameror och det rustika handlaget, ger filmen en dokumentär – men ändå professionell känsla, som hittar en balans med det realistiska och bildsköna. De gånger vi ser ansikten och ögon så är det genom att knivskarpt filter som inte döljer något.   

Att både Pryce och Hopkins är aktörer i världsklass rådde det inget tvivel om innan, och ännu en gång så cementerar dessa två herrar sig som två fullblodsproffs som visar vart skåpet skall stå. Kemin, pricksäkerheten och förmågan att förstå vad som är tillräckligt, får varje interaktion mellan Franciskus och Benedictus XVI att bli häpnadsväckande dramatik. 

Onödiga tillbakablickar 

Det stora felet som Meirelles begår, är att han inte helt verkar lita på att Pryce och Hopkins klarar av att fylla ut två timmar på egen hand. Vid ett antal tillfällen så väljer man att fördjupa sig i Franciskus/Jorge Bergoglio, prästerskap i Argentina. Om Pryce hade kunnat spela den yngre versionen av sin karaktär så hade detta varit mer lättsmält, men då dessa flashbacks använder sig av Juan Minujín – i rollen som Bergoglio, leder till att man tappar bort sitt fokus och bryter av intensiteten i kammarspelet. Meirelles verkar inte heller särskilt inspirerad i de scener då vi tas tillbaka till Argentina under 50-talet, där vi får följa Bergoglios resa. 

McCartens mer negativa tendenser som manusförfattare träder också fram här, det är gott om klumpig dialog och menlösa sekvenser som varken fördjupar eller intresserar. Det hade varit avsevärt bättre om Jonathan Pryce hade fått förmedla dessa händelser i realtid, utan flashbacks. 

Alltför godtrogen attityd beträffande Benedictus

Jag kan också ifrågasätta filmens obekymrade sätt att hantera de många och allvarliga misstag och fel som både Franciskus och Benedictus XVI begått. Framförallt så är attityden gentemot Benedictus handlingar genuint besvärande. Dennes beslut att vända ryggen mot de många anklagelser kring grova sexuella övergrepp mot minderåriga, närmast trivialiseras, något som inget mått av böner och förlåtelser någonsin kan uppväga. 

Dessa onödiga snedsteg är tyvärr tillräckligt för att beröva The Two Popes från att kunna kategoriseras som fantastisk, något som är tragiskt då man många gånger briljerar i dialog och skådespel.

Betyg 6/10