Summering: Känslorna må aldrig ta slut, och sommaren må vara kort, men En Del Av Mitt Hjärta hade gärna få ta slut med omedelbar verkan.  

Det enda gensvar man kan ge En Del Av Mitt Hjärta – filmen som följer samma konceptuella stig som Mamma Mia och We Will Rock You, är en djup suck och ett ansikte som försänks i darrande händer. 

Efter att Guy Richie brutit ned alla möjliga barriärer – för den goda smaken, med sin adaption av Disneys Aladdin, så trodde jag – i min naivitet, att maxgränsen var uppnådd för hur bedrövlig en film kan kan vara, innan den beger sig in i någon sorts skärseld mellan det outhärdligt usla och det förunderligt bisarra. Innan vi går och igång – och blir – än mindre, laddade och tända, så är det värt att nämna att intentionerna med filmen inte är fel. En Del Av Mitt Hjärta har – som titeln avslöjar, en del av ett hjärta, det finns inget självgott eller uppblåst vad beträffar ambitionerna, tanken är att göra en rak och enkel film som skall kunna avnjutas på juldagen, tillsammans med kopiösa mängder julmust och annat sockerrikt tilltugg som december månaden erbjuder. 

Men i och med att detta har nämnts så står jag helt handfallen och aningen mållös inför uppgiften att recensera En Del Av Mitt Hjärta. Vi har sett ett antal extremer – vad beträffar musikaler de senaste åren, i den enda änden finner vi mästerverket La La Land, som redan nu kan benämnas som en klassiker av rang, och på den mindre smickrande ändan så finner vi Mamma Mia. Att dessa ens nämns i samma text är skräckinjagande, men så pass stor har diskrepansen varit inom genren de senaste åren. Då Pierce Brosnan tog ton – och bedövade en hel genration, med sin falsksång i S.O.S, så trodde jag att bottnen var nådd. Någonstans under de multum av förfasande usla Idol-auditions, ligger Brosnans sånginsats och förmultnar, det kan mycket väl vara den mest plågsamma musikaliska stunden i filmhistorien. 

Några utav de sämsta sånginsatserna någonsin 

Men drygt tio år senare så har den före detta James Bond-aktören fått sällskap utav hela ensemblen från En Del Av Mitt Hjärta. Det är förvisso svårt att – exakt, avgöra vart problemet med det musikaliska sitter: om det bara är en fråga om total oförmåga att sjunga – gällande varenda medverkande aktör, eller om det är ljudmixen som spökar. Hur som helst så har man på konststycket lyckas bräcka Brosnans obeskrivligt dåliga insats. Vare sig det är Malin Åkerman eller Jonas Karlsson som brister ut i sång, så är det som når publikens öron lika trivsamt som att få en huligantuta inkörd i hörselgången. Varenda stavelse som mynnar ut är både falsk och tillgjord, tilliten till sina egna aktörer verkar vara obefintlig vad beträffar deras förmåga att ens kunna sjunga Ledins enkla ’’na na’’-texter. Malin Åkerman själv talade – väldigt självmedvetet, i en intervju för ungefär tio år sedan, om lådor som hjälper till med rösten. 

Om det är en röstlåda, en döende kråka eller för den delen en katt som torteras, som resulterat i denna ljudtortyr, är oväsentligt. Jag har under alla mina år som filmentusiast aldrig hört något som låter så här hemskt i en biosalong. Jean Hagens Lina Lamont från Singin’ In The Rain skulle utan större problem kunna ställas på operans stora scen och klara sig galant i jämförelse. Ljudmixen får alla att låta som gälla robotar, där all form av uttrycksfullt – eller livlighet, slagits ned men en jättelik spikklubba. 

Tappar fattningen 

En musikal utan bra sångare är detsamma som ett flygplan utan motor eller vingar. Olyckligtvis – för publiken och allmänheten, så slutar inte katastrofen här. Att förvänta sig samma färgexplosion och snygga koreografi som i Damien Chazelles film om paret Mia och Sebastian, vore fullkomligt befängt. Men En Del Av Mitt Hjärta har ett hantverk och utförande som är så undermåligt att det får mig att tappa fattningen under längre perioder. 

Danskoreografin – och kontexten, som Ledins musik används i, är så skrattretande usel att ansiktet blir illrött av skam. Det finns alltid ett mått av banalitet i musikaler, men det kan motverkas genom starka karaktärer, bra humor och – framförallt, oerhört professionellt handlag. Manuset och dess story är inte menat att stå jämte något ur Victor Sjöströms portfölj, men de karikatyrer som målas upp här hade inte ens godkänts för ett parodiskt avsnitt av Kalle Anka.

Att Åkerman är aningen obekväm och stel kan vara ursäktat – svenskan är inte hennes första språk, men att Jonas Karlsson och Marie Richardson är lika levande som två stelfrusna marionetter, indikerar hur detta manuskript inte ens kan räddas utav tusen mirakel hämtade hämtade ifrån Betlehem på julafton. 

Ledins text ’’om bilder som aldrig suddas ut’’ stämmer förvisso väldigt väl med det mesta som målas upp under filmens gång. Skräcken att se hur ’’Sommaren Är Kort’’ eller ’’Sensuella Isabella’’ iscensättas – med en banalitet utan dess like‚ kommer för alltid att få en del av mitt eget hjärta att aldrig slå igen.     

Förvridet underhållande 

Och bland sandaler i plast och glassar i munnen, så börjar En Del Av Mitt Hjärta träda in i en sällsynt dimension där uselheten går utanför all rim och reson. Oavsett om vi har att göra med Jonas Karlsson – sjungades en helt morbid version av ’’Just Nu’’ eller faktumet att dialogen och alla interaktioner är som slitna ur malätna dokusåpor, så uppnår En Del Av Mitt Hjärta en sällsynt status där hela travestin är så pass genomusel att den blir förvridet underhållande. Det finns bara ett enda Ledin citat som passar som adekvat avslutning på detta bisarra elände till film och recension: ’’Jag förstod aldrig riktigt, vad som hände den där gången, förutom att allt blev fel…’’

Betyg 1/10