Summering: Långt ifrån så sprakande och märkvärdig som man kunnat förvänta sig efter sex års väntan. 

Sagan om syskonen Elsa och Anna, började som en lös adaption av H.C Andersens Snödrottningen. Under filmproduktionen så blev adaptionen mer moderniserad och resulterade i en braksuccé för Disney. 6 år senare så har namnet Elsa blivit det mest självklara valet då det kommer till att namnge husdjur, såväl som små barn. Trots att Walt Disney Animation Studios gjort ett antal storsuccéer – Moana och Wreck It Ralph, så har ingen av dem fått ett så – ironiskt sett till titeln, varmt mottagande från allmänheten. 

Frost levde sannerligen upp till sin inspirationskälla, på gott och ont. Där en stor andel av dagens animerade filmer fungerar som underhållning för både barn och vuxna, så kändes Frost som Disneys mest renodlade barnfilm på år och dagar – ej negativt menat. Det var en återgång till det enkla och raka, där det onda möter det goda och där kärleken alltid segrar. Att beskriva det hela som bagatellartat innebär en potentiell risk för lynchning, men en bättre beskrivning kan jag – tyvärr, inte komma på. 

Med tanke på den enorma finansiella succén och varumärkets exponentiellt ökande popularitet, så har Disney och regissörs – och manusduon, Chris Buch och Jennifer Lee, tagit god tid på sig för uppföljaren. Under de gångna åren så har Disney förvisso bjudit på ett gäng kortfilmer, där några av filmens mest älskade karaktärer medverkar, men den verkliga tvåan har fått liga på is. 

Börjat smälta  

Därför är det aningen förvånande att Frost II – många gånger, känns halvfärdig – tom slarvig. Pixar har gett prov på, hur man i en uppföljare, kan expandera och fördjupa tidigare films styrkor. Att ställa något sida vid sida med de fyra Toy Story-filmerna, är på förhand en skev jämförelse, men Frost II verkar många gånger helt handlingsförlamad och inkapabel till att överraska publiken. Det är som att Lee och Buck varken har idéer eller inspiration till att skapa en fullfjädrad uppföljare. Detta leder till man ansträngt försöker förlänga och expandera på irrelevanta detaljer och händelser, vilket gör berättelsen   menlös. 

Där själva berättelsen – och sättet den förmedlas – som bäst, är tveksamt, så har Frost II ett markant större omfång och spann än sitt sex år äldre syskon. Genom att förflytta handlingen ifrån den pittoreska staden Arendelle, till den omgivande mystiska och lummiga skogen, så ges vi ett behövligt scenombyte från de snötäckta bergen och den eviga vintern. Platsbytet ger Frost II gott om möjligheter att visa upp sin tekniska briljans. 

Det är lika tjatigt som ett brev på posten – eller spam i mail inkorgen, men Disneys outtömliga ekonomiska resurser och deras otroliga kompetens inom animerad film, tillåter dem att måla upp och konstruera världar som får den mest luttrade filmtittare att häpna. 

Karaktärsrörelser och mimik är både vackra och humoristiska – då man sätter den sidan till, detta i kombination med en explosion av färger – och ljuseffekter gör Frost II till en teknisk triumf som fortsätter att bekräfta Disneys totala dominans inom genren. 

Teknikdemo 

Men tyvärr så dras Frost II med att kännas som en imponerande teknikdemo, med ett par bekanta ansikten figurerar. En berättelse som tar sin inspiration och grundstruktur i från klassiska barnsagor, behöver inte revolutionera, men den bör åtminstone engagera. Problemet med en uppföljare, till något som har blivit en modern klassiker hos barn och vuxna, är balansgången mellan att kännas familjär men ändå spännande och ny. Tyvärr så saknar man modet att bryta sig loss från sitt förflutna, samt en oförmåga att hitta nya vinklar och perspektiv.  

Vid en snabböversikt så är strukturen och innehållet – sett till film nummer ett, lika oskiljaktig som två enäggstvillingar. Det stora sångnumren är kvar, de riktigt vilda sekvenserna med den talande snögubben Olof likaså, även om många av sekvenserna är kompetenta i sitt utförande, så saknas det ett driv. För alla inblandade så tycks detta enbart vara ytterligare en arbetsdag som tar slut klockan fem. 

Något av ett hafsverk 

Allra mest problematiskt blir det i filmens mitt, som liknar ett rent hafsverk. Där Frost svetsade ihop sina huvudpersoner – där de alltid var sida vid sida – som Kristoff och Anna, så glömmer man bort ett antal personer under resans gång. Karaktärer som kunde ha livat upp och rört om i protokollet, skjuts undan för ett multum av ointressanta sekvenser där man tradigt ältar föregåendens funderingar kring ensamhet och konsten att hitta sig själv. 

Men där det finns gott att kritisera och ifrågasätta med Frost II, så är lägsta nivån avsevärt mycket bättre än någon av Disneys många konkurrenter. Framförallt så är de visuella underverk som vi får se, fullt acceptabla som plåster på såren för den mediokra berättelsen. Men det är svårsmält att det tagit såhär lång för något så pass ordinärt, istället för att vara ett smattrande fyrverkeri så liknar det snarare en måttlig liten knall. 

Betyg 6/10