Summering: Felprioriteringar och en gapig presentation skär sig mot en många gånger drabbande och intressant film.  

The Farewell kan ha den nuvarande biorepertoarens allra fräckaste slogan – ’’Based On An Actual Lie’’. Vad denna osanning ställer till med, i den traditonella familjedynamiken, och hur främmande ens eget hemland kan vara efter en acklimatisering som immigrant, är två högst intressanta grundstenar att göra film på. Regissören Lulu Wang baserar The Farewell på sina egna erfarenheter kring en häpnadsväckande historia där en cancersjuk farmor, inte informeras om sitt tillstånd av varken läkare eller familj – någonting som filmen och Wang påstår inte vara alltför ovanligt i Kina. 

Det är sannerligen ett dramatiskt dilemma som heter duga, men samtidigt är konceptet – att undanhålla så pass vital hälsoinformation, nästan obegripligt för oss i Väst. Därmed behövs det ett fundament där filmen – empatiskt, kan klargöra varför detta anses vara mer humant än att lägga alla korten på borden. Och i det hänseendet så når Wang aldrig fram till den brytpunkten att publiken får en någotsånär genuin förståelse för varför detta anses vara fördelaktigt. Slitningarna och frustrationen läggs helt hos Awkwafina som spelar Wangs alter ego, och skådespelarmässigt så gör denne ett helt superbt jobb. Awkwafina förmedlar stark integritet, intelligens och scennärvaro, och den plågsamma gången på äggskal – där man till varje pris vill gömma sanningen, sköts galant. 

Svår ensemble 

Övriga ensemblen har det däremot inte lika lätt. Där Awkwafinas karaktär Billi känns välutvecklad och genomtänkt, så blir varenda biroll – minus Shuzhen Zhao i rollen som farmor Nai Nai, till maskindelar som artificiellt för berättelsen fram. Dessutom är ingen person utanför Awkwafinas särskilt intressanta, sympatiska eller trovärdiga. Släkt och nära vänner känns som berättarmässiga stoppklossar, som endast blockerar och försvårar situationen ytterligare för vår huvudperson. Diana Lin, som gestaltar Awkwafinas mor, är så pass stel, känslokall och krass att hon nästan kan kategoriseras som en antagonist, konceptuellt borde detta vara en karaktär som under sin hårda och kompromisslösa yta borde ha ett djup och en anledning till sitt iskalla sätt, men scenerna då man försöker öppna upp någon utav filmens karaktärer hanteras klumpigt och utan finess. 

Immigrant Song 

Istället är det scenerna då släkten är samlad, och bitskt diskuterar kulturskillnader och västerländska kontra österländska prioriteringar, som dröjer sig kvar. Wang har talat om hur hon också ville beröra hur migration och integrationen påverkar ens identitet. Och dessa väldigt svåra frågeställningar presenteras med en oväntad skärpa, vilket inte gäller då man ger sig på att öppna den emotionella tryckkokaren. Spänningen mellan aktörerna ökar avsevärt då kulturerna ställs mot varandra och sättet som Billi blir till en bro mellan de geografiska – och nationella klyftorna, är utan tvekan filmens bästa moment. 

Men de här analyserna får mer än ofta ge plats åt plottriga sekvenser där man försöker hitta en artificiell sentimentalitet som inte alls passar filmens lågmälda och tysta karaktär. För att vara en film om hemlighetsmakeri så är The Farewell oväntat högljudd och gapig, där absolut tystnad och stillsamhet hade varit mer passande, så har Lulu Wang kastat in ett skrikande soundtrack där stråkarna skär som sågklingor i spånskivor. Dessutom så använder man ett multum av stökiga festmontage som helt och hållet bryter mot den gråa och djupa ångest som resten av filmen ramas in utav. 

Begravd under felaktiga kreativa beslut 

Den här personlighetsklyvningen gör det svårt att engagera sig fullt ut. Men mellan de gapiga montagen och det onödiga soundtracket, så finns det scener som berör. Kemin mellan Awkwafina och Shuzhen Zhao är tex förträfflig. Utan tillkrånglad dramaturgi eller bisarr musik, så man skymta en förträfflig film som försvunnit i en rad av olyckliga och onödiga kreativa beslut.                    

Betyg 6/10