Summering: Ett glödhett ämne blir ytligt och trivialiserat i tafatta försök att skapa satir och sarkasm. 

Man skall aldrig döma boken efter omslaget. Men i fallet med Bombshell så är faktumet att regissören Jay Roach står som avsändare, och som tidigare gjort ’’stordåd’’ med Austin Powers och Meet The Fockers, minst sagt alarmerande. Roach ansats, till att klättra ett par steg på karriärs – och prestigestegen, med filmen om den svartlistade manusförfattaren Dalton Trumbo, var en god idé, men var i praktiken en ytterst tråkig, menlös och framförallt tandlös historia på film. Det finns exempel på hur regissörer som tidigare arbetat inom komedi har tagit steget över till mer seriösa och allvarliga projekt – se Adam McKay. 

Även om jag själv har mer än ett antal invändningar gentemot McKays nuvarande filmer som The Big Short och Vice, så karvade McKay i alla fall ut en fåra där han spelade på egna regler. Det är mix av skrik, snabba klipp och tonvis med impulser. Denna hetsiga form har Roach försöka kopiera med Bombshell. Det finns bara ett problem, sarkasm och mörk komik har väldigt lite gemensamt med det aktuella ämne som filmen berör. 

Monster 

Roger Ailes var för ett par år sedan inte ett namn som gemene man kände till. Hans höger-vinklade och kontroversiella nyhetskanal FOX var, och är, däremot lika ökänd som Ailes själv skulle bli. Efter åratal av systematiska sexuella ofredanden, kränkningar och trakasserier, så tvingades Ailes avgå. Många ser Harvey Weinsteins fall som början på #MeToo-rörelsen, men såhär fyra år senare, så spelar sagan om Roger Ailes en minst lika viktig roll i hur snöbollen kom i rullning. 

Efter Ailes bortgång, har massmedia, och även Hollywood, vågat träda fram och ge oss inblickar i mediagiganten FOX och dess grundare. The Loudest Voice, med Russel Crowe i huvudrollen, var först ut med att visa hur den amerikanska extremhögern fick sin största ledsagare i och med FOX. I Bombshell figurerar Ailes, men filmens fokus ligger på de kvinnor inom företaget som utsattes för Ailes osannolika övergrepp. 

I takt med tiden  

Mer tidsenligt och aktuellt kan det således inte bli. Det finns så mycket att säga, så mycket att förmedla, och förhoppningsvis så är detta bara början för filmer och TV-serier som vågar exponera mediabranschens tystnadskultur. Titeln Bombshell borde indikera att det väntar något explosivt, något omskakande och rejält kraftfullt. Men känslan som lämnar en då eftertexterna rullar, är en frustration över filmens mesiga attityd och rent imbecilla naivitet. 

Det är inte alltid lätt att se på filmer som skriker, gormar och gestikulerar kring samhällets orättvisor och fel. För att göra det effektivt, emotionellt drabbande och medryckande, så krävs det kraft och kunskap. Jag har inga som helst problem med konstuttryck som är fyllda till bredden med ilska och pekar med hela handen. Med tanke på vad hundratals kvinnor behövt genomlida under årens gång tillföljd av monster som Ailes, Weinstein och Jeffrey Epstein, så är det inte fel att ryta till så att fönstren skakar. 

Saknar uthållighet och reflektion 

Olyckligtvis så har Jay Roach inte tillräckligt med uthållighet för att täcka hela Bombshell i något flammande raseri. Scener som borde få publiken att gå ned på alla fyra utav illamående, är för tama och saknar avgrundsdjup svärta. Just begreppet djup är nästan helt frånvarande, där man borde ha fokuserat på antingen Gretchen Carlson eller Megyn Kelly, så kastar man sig mellan filmens tre huvudroller och reducerar flera viktiga segment och beslut till trivialiteter. Många gånger så väljer Roach också att förenkla personerna. Både Carlson och Kelly är långt ifrån några helgon, och deras mer suspekta sidor berörs endast ytligt. Även om tystnadskulturen får sig en känga, så bibehåller filmen en märkligt mild attityd mot Kelly, som utan tvekan var högst delaktig i och med hennes beslut att vända blicken ifrån problemen. 

Margot Robbies karaktär, som är en fiktiv konstruktion, är menad som en metafor för alla unga kvinnor som Ailes utnyttjade och manipulerade till att tro att sexuella tjänster skulle ge framgångar inom företaget. Men de avsnitt där Robbie står i centrum känns  grovhuggna och livlösa. Robbie blir bara till ett trubbigt verktyg som är till för att ge publiken en generell inblick i vad Ailes utsatte så många kvinnor för. Mot slutet så väljer Roach att avsluta det hela med ett fullkomligt banalt sagoboks avslut, där det inte finns många, eller några, långtgående psykologiska konsekvenser tillföljd av åratal av förnedring och övergrepp.     

Stark Theron   

Tursamt nog så har filmen en livboj i Charlize Theron. Ännu en gång sminkad till oigenkännlighet, så gör Theron ett, till sättet, otroligt bra porträtt av Megyn Kelly, dennes röst och kroppshållning iscensätts exceptionellt av Theron. Och även om manuset är lika ihåligt som en fågelholk, så har Theron en sådan pondus och kraft i sitt skådespel, att hon lyckas göra karaktären till så mycket mer än manuset faktiskt är. Nicole Kidman och Margot Robbie har det svårare, Kidman är, osannolikt nog, reducerad till nästan ingenting, det mesta av hennes speltid ägnas åt tama möten och samtal. Och Margot Robbie agerar i sin tur ytligt och ger aldrig något riktigt avtryck, de tillfällen då den perfekta ytan brister och känslorna tar över, drabbar överhuvudtaget inte. 

Ingen bombmatta 

Bombshell är snarare en blindgångare kontra en bombmatta. Tiden är inne för att en gång för alla riva ned ridån och avslöja alla dem som, under så lång tid, utnyttjat sin makt och förstört så många liv, Bombshell lyckas inte ens ta sig fram till ridån. 

Betyg 5/10