Summering: Pettson och Findus försökte en gång i tiden baka en pannkakstårta, resan dit var inte lätt. Breaking Surface lånar den berättelsens struktur och vändningar, skillnaden är bara att det kaotiska bakandet är betydligt mer underhållande och innovativt än något i Breaking Surface.   

Det krävs inte mycket för att skapa spänning, det har vi sett prov på i 127 Hours och den tragiskt förbisedda Touching The Void. I fallet med Danny Boyles bergklättringsdrama så är det enbart James Franco som, bokstavligt talat, sitter fast mellan sten och ett hårt ställe. Men dessa hör till en minoritet av lyckade exempel inom genren överlevnadsdrama. I filmer som Everest finns det en inneboende problematik, den grundar sig i att det är svårt att, helt och hållet, känna sympati för människor som självmant utsätter sig för en sådan enorm risk, och som i fallet med Everest, dessutom spenderar en smärre förmögenhet för att i slutänden riskera sitt – och andras liv. 

Den problematiken lyckades Danny Boyle komma ifrån, detta då han skapade en otäckt intensiv och spännande film, där man helt glömmer bort det faktum att Aron Ralston begick flera dumdristiga misstag; att inte underrätta någon om utflykten, som i slutänden ledde fram till den ökända själv-amputeringen. 

Breaking Surface har varken ork – eller disciplin, nog att skapa sympati eller engagemang för sina två huvudpersoner. Den dramatiska bakgrunden, som måste finnas tillhands för att skapa dynamik mellan de olycksdrabbade två systrarna, känns som ett ansträngt bihang. Karaktärsdjupet befinner sig som bäst på samma grunda nivå som barnpoolen i närmsta simhall.

Hallmark under vatten 

Sedan följer en kavalkad av Hallmark och dokusåps-klyschor som kastar sig över biopubliken. Man kan beskriva det som att filmen är helt ointresserad av förrätten och det mer näringsrika på menyn, istället är det huvudmålet som är relevant, vilket i det här fallet är själva överlevnadsprocessen. Och även om undervattensfotot utav Eric Börjeson är genomgående kompetent så är filmen helt spänningslös. 

Nagelbitandet, ångesten och oron för filmens huvudpersoner, fullkomligt destrueras utav ett manuskript som är lika osannolikt som valfri John Wick-film. Händelseförloppet och den helt absurda mängd banala tillfälligheter gör Breaking Surface närmast komisk. Det hjälper inte heller att karaktärerna verkar drabbats av tillfällig hjärnblödning och agerar som fullkomliga dårar. Den här artificiella problematiken och krystade spänningen blir tillslut så frustrerande att man önskar att syret skulle ta slut inne i biosalongen för att få ett permanent stopp på eländet. 

’’Till havs !’’ – Jussi Björling 

Filmens struktur är också otäckt lik Sven Nordqvists magnifika Pettson och Findus: Pannkakstårtan, där absurda hinder avlöser det andra och tvingar våra hjältar att komma på galna lösningar. Men där Nordqvist, Pettson och Findus genomför uppdraget, att baka en tårta, med bravur, så faller Breaking Surface platt. Bara den kalabalik som kvarstår då Findus försökt vilseleda den buttra granntjuren, där allting är upp och ned, och Jussi Björling går på högsta volym på grammofonen, summerar vilken katastrof Breaking Surface är.    

Betyg 2/10