Summering: Simpelt och plastigt men samtidigt härligt obekymrat och anspråkslöst äventyr i den amerikanska vildmarken. 

Det är inte frågan om något episkt eller revolutionerande filmskapande i nyversionen av Jack Londons berättelse från 1903. Istället så är det en anakronistisk och alldaglig film, som med viss romantik i ögonen, ser tillbaka på en era då filmmediet var mer enkelspårigt och utan större pretentioner. Om vi kunde sätta filmen i en DeLorean – modifierad utav Doc Brown, så skulle den här versionen av Call Of The Wild kunna tryckas in i repertoaren hos en amerikansk Nickelodeon biograf från tidigt 1900. 

Den här prestigelösa och obekymrade attityden till filmskapande är svårt att förarga sig över. The Call Of The Wild, årgång 2020, har inga aspirationer att konkurrera mot de allra vassaste och mest påkostade äventyrs – och actionfilmerna, som erbjuds idag. Att berättandet, skådespelet och den allmänna presentationen knappast kan kategoriseras som utomordentligt, blir därmed inte lika förödande då allting verkar tas med klackspark. Med det sagt är denna lättsamma inställning inte problemfri. Sektionerna innan den påhittiga och drivna hunden Buck möter en grubblande Harrison Ford, känns som en slarvig och tramsig blandning av Beethoven och den anskrämliga Snow Dogs. 

Diskmedel i drinken 

Hela inledningen är en plågsam prövning utav publikens tålamod. Här vältrar man sig i ett överflöd av unken slapstick och en rosslig – samt ogenerad, berättarröst, signerad Harrison Ford, som är lika trevlig som diskmedel i en martini drink. Faktumet att vår fyrbenta huvudperson är helt digital, blir också alltför uppenbart många gånger om, där pälsen och anatomin många gånger är skrämmande realistisk, så raseras illusionen så fort det förekommer rörelse. Buck rör sig som en rostig robot, något som skapar ett visst obehag som gärna letar sig fram till den så ökända ’’uncanny valley’’. 

Filmen använder även en stark ljussättning som varken gör specialeffekterna eller scenografin några större tjänster. Även om foto och iscensättningen är fullt godtagbart så är ljuset så pass starkt och avslöjande att miljöerna känns livlösa och platta. Förutom ett par vackra svep över den amerikanska vildmarken, så vilar det något artificiellt och retuscherat över de sekvenser som utspelar sig i stadsmiljö. 

Livlös vildmark  

Denna livlöshet verkar också ha drabbat skådespelet som inte kan kategoriseras som något annat än tamt och pliktskyldigt. Harrison Ford må alltid ha en plats i filmvärldens mest exklusiva stjärnhimmel, även om han – bortsett från ett fåtal produktioner, inte har medverkat i något relevant – eller ens kvalitativt, på över två årtionden. Förutom återkomsten som Han Solo, så har Fords skådespel varit genuint oinspirerat. 

Insatsen i The Call Of The Wild ändrar inte på den trenden, det är ett evigt grymtande och muttrande som ibland bryts av med lite korthuggen dialog, det är inte tal om någon varm eller kärleksfull relation mellan Buck och Ford. Det är också förvånande att en förmåga som Karen Gillan medverkar så pass hastigt att det räcker med en blinkning för mycket för att missa henne. 

Netflix kallar 

Men även The Call Of The Wild är ytlig, plastig och lämnar tittaren oberörd, så är dess lättsamma inställning till äventyrsfilmen aningen uppfriskande. Det är lika simpelt och charmerade som en läsk i solen, det svalkar och smakar gott för stunden, även om näringsinnehållet knappast gör kroppen några större tjänster. Återigen kan man fråga sig varför detta inte går raka vägen till valfri streamingtjänst, något som hade passat filmen ofantligt mycket bättre. 

Betyg 4/10