Summering: Det finns inga ord för det här… 

Nej, nej och åter nej ! Det går inte längre, jag ber biobesökare och medmänniskor runt om i världen om ursäkt, men Warner Brothers och DC har gått för långt… 

Efter ett bombardemang av unket skräp som Suicide Squad, Aquaman och Batman V Superman, så borde DC och Warner Brothers ha lärt sig en läxa. Även om Joker har hyllats till skyarna och nu står inför möjligheten att vinna multipla Oscars, så står jag fast vid åsikten att filmen är en uppblåst och cynisk smörja som endast hade ihålig prestige som mål. 

Todd Phillips demonstrerade en exceptionell nonchalans då han i intervjuer försökte övertyga omvärlden om att det ”episka mästerverket” hade noll koppling till en av popkulturens mest ikoniska karaktärer. Denna arroganta hybris verkar ha drabbat hela den kreativa avdelningen hos DC. Att ge sig på DC kan tyckas vara lågt, sedan Zack Snyder gav sig i kast med mannen av stål, så har bolaget behövt stå i skuggan av Marvel Studios. Då Justice League försvann i flammor likt Hindenburg så bestämde man att strukturera om och ignorera idén om ett enat universum. Men dessa skandalösa misslyckanden har inte lett till en disciplinerad resning, istället så släppes alla tyglar och koncept, vilket resulterat i ett gäng filmer som har tappat greppet om verkligheten. 

Barndomen har grusats 

Och det är värt att upprepas… Vi har inte en agenda mot DC ! Jag har berättat historien om och om igen, den värld som Bruce Timm skapade i Batman The Animated Series, är lika personlig och relevant för mig som för över tjugo år sedan. DC har gyllene tillgångar och berättelser som utan problem kan duellera mot konkurrensen. Christopher Nolans 

Batman-trilogi var under lång tid den absoluta guldstandarden, inte bara för serietidningsfilmer utan för hela actiongenren. 

Men det var då, numera är Batman, Wonder Woman och de andra färgstarka hjältarna från DCs karaktärsgalleri, hållna som gisslan av ett kreativt team som varken bryr sig eller anstränger sig för att leverera film i toppklass. Birds Of Prey är på så sätt en perfekt reflektion av kaoset som råder bakom kulisserna. Det är – återigen, en film som varken skäms eller bryr sig om att de utför en ren avrättning, både vad beträffar konsten att göra bra film, och att adaptera sitt grundmaterial på ett värdigt sätt. 

David Ayers Suicide Squad är i största allmänhet sedd som ett bottennapp som saknar motstycke. Att ens tänka tillbaka på eländet som var Jared Leto eller Cara Delevingne, orsakar frossa och sömnproblem. Margot Robbies porträtt av den – i ursprungsversion, underbara Harley Quinn, var inte mycket bättre. Med ett stelt skådespel, överdrivna gester och utan någon som helst naturlig charm, så blev Quinn endast en tjattrande toka som fick fungera som en sexistisk reklampelare med sin minimala klädsel. 

Bottnen är inte nådd 

Om det fanns någon som helst logik så borde dessa makabra misslyckande ha inneburit att bottnen var nådd. Någonstans måste man inflektionspunkten nås. Men bortsett från att vi slipper sexismen och Jared Letos pajaskonster, så är det endast en mikroskopisk kvalitetsskillnad som skiljer Birds Of Prey ifrån sin gräsliga släkting. 

Genom att få bort David Ayer från regissörsposten så borde man vara aningen närmare torra land, men på konststycket så har regissören Cathy Yan lyckats skapa helt nya problem, som gör att den eventuella vägen till försoning, snart är förlorad. Den här gången så har man förvisso avfört de mer övernaturliga elementen såsom Cara Delevingnes horribla magdans och hennes CGI lakejer, istället har man ersatt det med ett narrativ som skriker efter att få imitera Quentin Tarantino, och i synnerhet Pulp Fiction. Det är ett uppbrutet och kaotiskt berättande som spretar åt alla håll och kanter. En kaotisk struktur behöver inte innebära en kaotisk film, Memento och det nämnda Tarantino mästerverk, har visat prov på hur en sporadisk klippning kan skapa dramatisk effekt. Men Birds Of Prey glömmer bort en livsviktig regel, då väl bitarna faller på plats – oavsett om de är i rätt ordning eller inte, så måste de passa, och kännas någorlunda logiska eller begripliga. 

Bindgalen tjur 

Genom marknadsföringen så har alltifrån producenter och regissör, talat om fördelen med att göra Harley Quinn till filmens berättare, att dennes instabila psyke tillåter att manipulera berättelsen på olika sätt. Det är med andra ord inte helt frånskilt Ryan Reynolds Deadpool, och hur den galna karaktären vänder upp och ned på det mesta. Skillnaden är bara den att de båda Deadpool-filmerna har kompetent regi och en röd tråd som binder ihop alla bisarra och distraherande inslag. 

Cathy Yan har överhuvudtaget ingen kontroll. Berättelsen är som en bindgalen tjur som Yan desperat försöker få kontroll över, men tillslut så ger hon upp, filmen verkar därefter  ha drabbats av selektiv minnesförlust. Vad detta innebär är att karaktärer – som vi redan mött, introduceras gång på gång, utan att vi får något nytt perspektiv eller insikt. Yan har lånat Tony Scotts överdrivna och övertydliga textmeddelande från Man On Fire och Domino, då Ewan McGregors Roman Sionis/Black Mask introduceras för tredje gången, så kan man undra vad exakt som försiggår. När det också visar sig att själva berättelsen är löjeväckande simpel och enkelspårig, så blir det än mer obegripligt varför Cathy Yan behandlar publiken som en bunt fullkomliga idioter, tilltron till att någon skall kunna hänga med, eller förstå, är densamma som att kollektivtrafiken skall komma i tid. 

En björnsax 

Men vem behöver en berättelse då man kan passa på att massakrera bedårande och älskvärda karaktärer som Huntress och Black Canary. Jag har inget emot då filmskapare stöper om eller förändrar grundmaterialet, Christopher Nolan tog inte mycket i hänsyn, då det kom till serietidningar eller tidigare versioner för sin tripp till Gotham City, men förändringarna som görs måste fungera i sin kontext. I den meningen så är varenda nytillkommen karaktär ett haveri utan dess like. 

Jurnee Smollett-Bell och Rosie Perez duellerar båda om årets utmärkelse vad gäller livlöst skådespeleri, Ella Jay Basco sätts i en björnsax då hennes Cassandra Cain är lika spännande som den kommande skattedeklarationen. Och sedan så har vi stackars Ewan McGregor, vars Roman Sionis befinner sig på samma nivå som Charles Ingvar Jönsson då det kommer hotfullhet. Margot Robbie trycker i sin tur på repeat-knappen och gör en kopia av sin tolkning från Suicide Squad, vilket innebär att Harley Quinn är precis lika charmlös, plastig och enerverande som förut. Mary Elizabeth Winstead har inte heller vunnit det imaginära skådespelarlotteriet, men hennes Huntress är så pass nedtonad och marginaliserad att det är svårt att ifrågasätta själva skådespelet. Den enda minnesvärda karaktären är hyenan Bruce…    

Våld, cynism och usel action 

Där majoriteten av agerandet kan få den mest härdade att bli mörkrädd, så kan det vara dags att utförda klass 3-varning vad gäller filmens ton, attityd och sinnessjuka cynism. Med sin barnförbjudna åldersgräns så tar Birds Of Prey och spär på med allt man kan tänka sig vad beträffar våld, blod och groteska vyer. Det är sällan som jag använder ordet, men det här tangerar många gånger att vara kylig våldspornografi, där man endast testar gränserna för saks skull. Där Deadpool åtminstone genomförde sina massakrer med en spjuveraktig skämtsamhet, så vilar det något riktigt ondskefullt och utstuderat över det våld vi ser i Birds Of Prey. Och då filmen inte har någon som helst humor, intelligens eller skärpa, så blir dessa orgier i våld till smaklösheten personifierad.   

Detta för oss in på filmens actionsekvenser som når så lågt att jag kan känna värmen från jordens kärna. I en kavalkad av överdriven koreografi och medeltida användare av slowmotion så har Cathy Yan skapat några av de mest tröttsamma scenerna jag sett sedan Terrence Malick blev besatt av närbilder på böngroddar och dåligt renderade digitala dinosaurier. Och då allting – tack och lov, tar slut, så kan man fråga sig vad  nästan två timmar har ägnats till. 

Aspirin och tårar 

Genom litervis med blod, bedrövligt berättade och steriliserat skådespel, så återstår en film som liknar ett arkitektoniskt monster som satts ihop med motorsåg och båtlaster med Karlsons klister. Filmen som ville komma som en rovfågel och snabbt ta sitt byte visar sig vara sönderfallen fågelholk som inte ens en desperat gråsparv skulle ta sin tillflykt i. Då jag väl tagit mig hem och svalt ett par aspirin och bäddat ned mig, så sträcker jag mig efter ett antal serietidningar och den mästerliga Batman The Animated Series, och gråter en skvätt över att detta horribla skräp  är vad som blivit av karaktärer och berättelser som hör hemma på den narrativa olympen.      

Betyg 1/10