Summering: Guy Ritchie gör det igen… Ingen annan regissör kan stoltsera med att vara lika desillusionerad och vilsen. The Gentlemen är fullkomligt värdelös från början till slut.  

Att förvandlas till en översittare – som konstant slår ned på en annan människas verk eller gärningar, hör till bland det mest oattraktiva och minst hederliga på vår jord. Att kategoriskt döma ut en människas arbete som helt menlöst, bör därför backas upp med konkreta bevis, som är så pass kraftfulla att en eventuell dom skulle leda till en livstid i filmvärldens fiktiva fängelse – för artister som inte borde ha med filmmediet att göra.  

De flesta skapare, eller människor, känner ett mått av skam eller genans då man ser tillbaka på mindre bra episoder genom ens kreativa karriär. Noel Gallagher dömer gärna ut Oasis skivorna Be Here Now och Standing On The Shoulders Of Giants som fullkomligt usla. Sam Raimi har öppet och ärligt fördömt sin prestation med Spider-Man 3. 

Men Guy Ritchie trotsar alla normer och mönster… Efter filmer som Revolver och King Arthur: Legend Of The Sword, så skulle de flesta av oss dra oss undan från samhället, flytta till en öde ö – som ingen kan nå, och – då vi ändå är igång, ändra för – och efternamn, för att distansera sig från de monstruösa som just haft biopremiär. Guy Ritchie har antingen en vilja av stål, eller ett ego som når ända vägen till närmsta solsystem. 

Kan inte falla mycket längre ned 

Man brukar säga att man inte gå gå längre ned än källaren, att den enda vägen uppåt, är markplanet, eller övervåningen. Men sådana naturlagar gäller inte då Guy Ritchie gör film, efter den obeskrivligt värdelösa King Arthur så fick vi Aladdin, som förvisso blev en finansiell succé, men som för min personliga räkning hör till bland det mest förskräckliga jag sett på en bioduk. Den här enorma framgången har dock lett till en situation som är identisk med faran att mata vilda djur. 

Då rovdjur vänjer sig vid att bli matade så försätts dem i en alltför bekväm situation, som stör deras naturliga instinkter, och då väl komforten med mänsklig matning tas bort ur ekvationen, så väntar ett grymt och ibland dödligt uppvaknande. Då Aladdin spelade in över 1 miljard dollar, så har Guy Ritchie givits en kreativa blank check. Detta gör att alla de negativa tendenserna, de idiotiska impulserna och det värdelösa berättandet, återigen stormar in på vita duken med The Gentlemen. 

Det finns en ironi i att Colin Farrell, vid ett tillfälle, konkluderar att vissa saker inte kan bli osedda. Hela The Gentlemen är en upplevelse som kommer kräva professionell hjälp och stöd från anhöriga, för att man efteråt skall kunna leva ett drägligt liv. 

Dialog från förskolan 

Frågan om Ritchie har ett ego eller en obrytbar vilja, besvaras tidigt i filmens ’’dialog’’ – en mer korrekt beskrivning vore malande nonsens. I två timmar så rullar man ut en bombmatta av repliker och kommentarer som har samma IQ som en barnsko storlek. Om det fanns någon distans eller reflexivitet så hade det kanske kunnat vara en ironisk kommentar kring det banala som vilar över filmer som Lock Stock And Two Smoking Barrels eller Snatch. 

Men Guy Ritchie är dödligt övertygad om att hans prosa är lika slipad och genomtänkt som den hos August Strindberg eller Samuel Beckett. Och den största verbala innovationen Ritchie bjuder på är en ren besatthet av att trycka in ordet ”%/# mellan varje stavelse. Om detta låter barnsligt, pubertalt och rent banalt, så är det ingeting emot vad som väntar då detta blandas upp med skådespelare som framför dialogen med noll inlevelse. 

En katastrof på alla plan 

Där filmens manus och berättelse är lika dömt att gå under som Titanic, så förvärras situationen avsevärt av att ensemblen befinner sig någonstans mellan skrattretande och patetisk. Hugh Grant, Charlie Hunnam och Matthew McConaughey, har alla gjort oåterkallelig skada gentemot skådespelarkonsten och sina egna karriärer. The Clowns vore en mer målande och korrekt titel för hela filmen. 

Men eländet, terrorn och skräcken slutar inte med det apokalyptiskt ruttna skådespelet. Genom de två längsta timmarna som mänskligheten någonsin sett, så passar Guy Ritchie på att dränka – en redan undermålig film, i sinnessjuka inslag där man vänder upp och ned på allting. Här klämmer man in ett par erbarmligt usla försök till att bryta fjärde väggen, självgod humor och – såklart, mängder av slowmotion. Hela upplevelsen fullkomligt osar av desillusionerat vanvett, jag kan inte påminna mig någon annan filmmakare som är så hundraprocentigt övertygad om att det han gör är både innovativt och häftigt. 

Freud skulle skaka i sina skor 

Filmens interna psyke är så förvridet, galet och fasansfullt att självaste Sigmund Freud skulle överväga att byta karriär. Guy Ritchie kan iaf finna tröst i att han tagit ett rekord vad gäller att nå den absoluta nollpunkten på rekordtid. 

Betyg 1/10