Summering: Den tragikomiska scenen då Clint Eastwood utförde en förvirrad monolog med en tom stol börjar bli allt mer kvalitativ och intressant, i alla fall då vi jämför med hans senaste filmer. Richard Jewell är ännu ett manifest kring förhoppningarna om ett – än mer, skräckinjagande amerikanskt samhälle.    

Det är lika bra att få eländet överstökat så fort det går. Att säga att min förväntningar var låga inför Richard Jewell vore en intergalaktisk underdrift. Då Clint Eastwood tog emot ett knippe med Oscarsstatyetter för Unforgiven så var det slut med kvalitetsfilmer och den allmänna anständigheten. The Mule – som sades vara Eastwoods sista film  som aktör, var en travesti som var så vilsen och vansinnig att det skulle krävas en mycket, mycket grym människa för att kunna skratta åt vad som blivit av Clint Eastwood. 

Även om Gran Torino och Flags Of Our Fathers har en mist sagt ohälsosam fascination för amerikansk chauvinism, och gärna rör sig i ett politiskt territorium som kan ifrågasättas många gånger om, så är det ingenting mot vad som hände då Clintan fick göra film om prickskytten Chris Kyle i American Sniper. Någonstans där så var allt hopp förlorat. Och sedan dess så har allt som Clint Eastwood satt tänderna i befunnit sig mellan idiotiskt och fullkomligt galet. 

Attackerar allt och alla 

Richard Jewell fortsätter den trenden, och den här gången så samlar Clintan allt han äger och har och går loss i frontal attacker på media, polismyndigheten, Bill Clinton, vapenmotståndare, regeringen… Ja, sådär kan man fortsätta. Clintan skall i alla fall ha beröm för att han inte diskriminerar vad gäller att ärekränka allt och alla, samt förvridna sanningen. Absolut ingen står säker då Eastwood laddar sin stora – och ytterst, imaginära magnum och börjar skjuta efter de han anser bära skulden för allt som är fel i det amerikanska samhället. Att detta är en karl som gick ut och kallade en hel generation för fjollor – för att censurera det en aning, talar för hur fullkomligt tokig Eastwood är i sina politiska och sociala åsikter.  

Men den här gaggiga och bittra inställningen, till allt och alla som inte har ett automatgevär hemma i garderoben, eller uppskattar nitiska och desillusionerade säkerhetsvakter, som slår ned hårt på mikroskopiskt triviala överträdelser, är närmast obetydlig då vi ser till vad Clint Eastwood gjort med sin porträttering av journalisten Kathy Scruggs. Oavsett vad sanningen är, beträffande Scruggs karaktär och person, så är detta porträtt inget annat än motbjudande. 

I ett slag mot media och pressen, så gör Eastwood Scruggs till en opportunistisk sexgalning som gärna säljer sin kropp emot information och som – dessutom, är fullkomligt inkompetent. Det sätt som Olivia Wilde ramas in på är skandalöst, det spelar ingen roll att filmens manusförfattare har försökt att försvara porträttet, det ursäktar ändå inte hela den sexistiska och kvinnoföraktande attityden som filmen visar upp gentemot karaktären. Detta är sexism av värsta sorten och att detta överhuvudtaget fått passera igenom en manusgrupp skrämmer mig. 

Noll empati för dådets offer 

Och med tanke på att bombdådet, som är filmens narrativa språngbräda, orsakade ett antal dödsfall och allvarliga skador, så är Eastwoods sympati gentemot offren helt obefintlig. Traumat, oron och den allmänna sorgen efter dådet inkluderas inte. Det känns både känslokallt och cyniskt då det snart står klart att filmen endast är menad som ett sätt för Eastwood att peka med hela handen och leva rövare över faktumet att man kan ifrågasätta hjältedåd.     

Egentligen kan tiraden mot Eastwood och filmen fortsätta i evigheter. Många visuella element är så skräckinjagande att jag blir kallsvettig, det finns inga reservationer med att klämma in meddelande som förespråkar terrorism före en alltför okontrollerad stat, och då detta ändå håller på, varför inte klämma in Amerikas konfedererade staters flagga, som är en symbol för allt som är fel med det stora landet i väst. Den enda människa som klarar sig levande ur denna mardröm är Sam Rockwell, som gör en både exakt och karismatisk rolltolkning av advokaten Watson Bryant. 

Men förutom den lilla ljuspunkten så är hela Richard Jewell ett svarthål som får mig att tvivla på mänsklighetens fortsatta överlevnad. 

Betyg 1/10