Summering: Lysande berättelse får inte det behövliga utrymmet i en film känns ofokuserad och många gånger tunn. 

Todd Haynes är en utomordentligt talangfull dramatiker, personregissör och humanist. Där så många andra kollegor inom filmbranschen aldrig lyckas hitta en bra dramatisk balans, där man lyckas gifta precision, värme, övertygelse och ödmjukhet, så är det just dessa attribut som Haynes alltid lyckas tillföra. Ett drama behöver vara oerhört finkänsligt, exakt och precist, men aldrig känslokallt eller kalkylerande. I Haynes version utav Mildred Pierce så kan man se prov på hur den amerikanske regissören skapar en utsökt slutprodukt som innehåller så mycket känslor och ödesmättade stunder att man i slutänden bara kan gapa av häpnad. 

Haynes senaste projekt haft sina rötter i berättelser som utspelar sig innan socialmedia, mobiltelefoner och många av våra moderna innovationer. Det har tillåtit honom att skapa autentiska och lågmälda versioner av städer som New York City och Los Angeles, men med Dark Waters så ger sig Haynes ut på öppet vatten – ordvits menad. I och med det stundande valet i USA så belyses ett av många amerikanska dilemman. Är det stora landet i väst verkligen byggt på frihetsideal ? Är det en plats där varje människa har lika värde, oavsett sin etnicitet etc ? 

’’Is a dream a lie if it don’t come true ?’’ 

Man kan idag fråga sig om den amerikanska drömmen, någongång, varit något mer än en desillusionerad hägring i efterkrigstiden. Efter tre år med Donald Trumps politik, så ser förenta staterna ut som en fuskbygge utan dess like. En plats där anständighet, moral och allmän lag, har väldigt lite att säga till, en plats där pengar, vanmakt och korruption står högst på agendan. Det är därför inte förvånande att frustrationen, utmattningen och uppgivenheten reflekteras i flertalet filmer. Med Dark Waters så gör Haynes två saker, delvis så gör han en frontalattack gentemot kemijätten DuPont, men samtidigt analyserar och kritiserar han hela det amerikanska samhället och dess uppenbara tillkortakommanden. 

Ambitionerna är med andra ord större än någonsin tidigare, måhända var uppgiften att visa upp Bob Dylans diverse sidor en utmaning, men denna gång så ger sig Haynes i kast med allt vad som är fel i det västerländska samhället. Och dessa stora ambitioner blir också filmens fall. Förutom att visa upp den fruktansvärda förstörelse och död som DuPont efterlämnar sig i de samhällen de verkar i, så vill Haynes också dyka djupt ned i juristen Rob Bilotts arbete och person. 

Dessutom vill Haynes också fokusera på Bilotts advokatbyrå och dess interna dynamik, och – utöver det, studera vad som händer i ett samhälle då den största arbetsgivaren successivt varslar. Det är helt enkelt en övermäktig uppgift att täcka dessa ämnen på ynka två timmar. Med tanke på att Haynes faktiskt har arbetet med serieformatet förut, så är det svårbegripligt varför Dark Waters inte delats upp i ett antal delar och distribuerats via TV eller streaming. 

Skyskrapa på mikroskopiskt utrymme 

På så sätt hade Hayens haft tid –  att på allvar, granska och djupdyka i dessa komplexa frågor och problem. Dark Waters försöker bygga en skyskrapa på en markyta som inte ens en mindre trädkoja kan få plats på. Detta gör att publiken kastas mellan diverse och icke sammanhängande sekvenser, där vi i ena stunden får se den juridiska striden som bäst kan beskrivas som David mot Goliat, och i andra lägen får bekanta oss med de offer som drabbats av DuPonts makabra metoder. 

Detektivarbetet och den byråkratiska djungeln, hade varit mer än tillräcklig att fokusera på, men Haynes vill så gärna göra Rob Bilott till något mer än en endimensionell mirakelarbetare. Tyvärr så är de scener som är menade att visa upp Bilotts sargade familjeliv, tillsammans med Anne Hathaway – i rollen som hustrun Sarah, grovhuggna och rent ofärdiga. De blir istället som långdragna pauser där man varken rör karaktärernas interna känsloliv framåt eller låter publiken komma närmare dem. 

Lyckas provocera mellan varven 

Även om Haynes många gånger känns ofokuserad och aningen yvig i sin vision, så finns det stunder då han lyckas med att provocera genom att visa upp en flagrant korporativ arrogans och lättja, där tusentals människors hälsa och liv står på spel, endast pga manin kring ständigt ökande vinster. Det är då Haynes slår mot girigheten, apatin, korruptionen och negligeringen gentemot samhället, som filmen verkligen får eld i blicken och engagerar sin publik. Och för en som är svag för juridiska strider på film, så finns det ett par lysande sekvenser där Tim Robbins – av alla, får leverera ett dånande brandtal. 

Dark Waters har ambitioner och visioner stora nog att fylla en hel TV-tablå, tyvärr så har den stora potentialen blivit aningen skadeskjuten av ett format som är långt ifrån perfekt för denna berättelse. 

Betyg 6/10