Summering: Särklassig action och oförglömliga karaktärer skapar 2021 års hittills bästa film. 

Det börjar bli tjatigt, men det spelar ingen roll… Marvel Studios briljerar igen med spektakulär action, en fantastisk ensemble och sin mest vågade och säregna film hittills. Argumentet och formuleringen må påminna om en robotpapegoja som hakat upp sig. Men vad gäller att bedöma Marvel Studios och deras produktioner så blir det förr eller senare oundvikligt att inte snubbla in på snarlika superlativ. Inte sedan Age Of Ultron har studion stapplat eller levererat något som inte varit bra. Det har aldrig handlat om att favorisera eller slaviskt berömma Marvel – något som flera konspirationsteorier grundar sig på. Som ett annat exempel på kontinuerligt högt kvalitet så kan man se till Pixar. En filmstudio som bibehållit en hög lägsta nivå i över tjugo år. Den tyska sportbilstillverkaren Porsche har inte förändrat mycket gällande designen för sin mest berömda modell – 911, men versionen som idag rullar på vägarna är utan tvekan den allra bästa, Porsche innoverar konstant men behåller också sin essens, detsamma gäller för Marvel och deras filmer. 

Marvel Studios må vara en filmfabrik – precis som vilket kommersiellt filmbolag som helst, men det som kommer ut ifrån rullbandet överträffar alltid studions forna projekt. MCU fundamentet som gjutits i över tio år är idag orubbligt. Men de förflutna glansdagarna är aldrig särskilt relevanta för studion då ny projekt anländer. Istället så tar studion djärva kliv framåt, tidigare galjonsfigurer pensioneras och framtiden är den största lockelsen, inte det förgångna. 

Med Shang-Chi så tar man inte ett steg framåt, istället så skuttar man fram rakt in på obeprövat territorium, men landningen kan jämföras med den bästa av friidrottare. Från första sekunden så demonstrerar man en uppkäftig och självsäker attityd, den ganska bastanta inledningen visar sig nämligen vara helt på mandarin. Med tanke på den eviga myten gällande att den amerikanska publiken avskyr att läsa textremsor, så kan detta vara bland det allra mest vågade jag sett i en storbudget film på länge. Detta kreativa beslut blir än mer kraftfullt och vågat i och med det politiska krisläget i USA, där människor med asiatisk härkomst förföljs och beskylls för att ligga till grund för COVID-pandemin. Likt Black Panther så är Shang-Chi en enda långhyllning till en vitt skild kultur. Den östasiatiska kulturen omfamnas på alla tänkbara vis, samtidigt så är filmen inte skygg vad gäller att närma sig familjeproblematiken som så många asiatiska immigranter mött då de stiger i land. Den asiatiske immigranten har länge ansetts vara en mönsterinvandrare, men denna ide har också inneburit stora komplikationer. De barn som växer upp i ett land som är främmande för föräldrarna tvingas till att anta en dubbelroll. En roll där man försöker hålla fast vid sitt ursprung, trots världen runtom kräver omedelbar assimilering. I ett nyligen utgivet exemplar av tidningen The New Yorker så ger journalisten Jiayang Fan ett mycket drabbande porträtt gällande hennes personliga identitetskris. En kris där hon har försökt att balansera mellan att vara trogen sin mor – som vägrar att lämna fosterlandet Kina bakom sig, både fysiskt och emotionellt. Samtidigt har Fan mött ett amerikanskt samhälle som föraktar henne för sitt ursprung men som kräver anpassning. Denna mycket svåra och komplicerade balansgång spelar en viktig roll i Shang-Chi, och regissören Destin Daniel Cretton förenklar inte denna svåra verklighet som så många invandrare – oavsett nationell bakgrund, möter. I en tid då främlingsfientligheten blir alltmer utbredd så känns Shang-Chi som ett uppvaknande gällande allas lika värde och hur kulturer kan samexistera och även berikas av varandra. 

Även om action och stora explosioner får stort spelrum i Shang-Chi så är Marvel duktiga på att hitta en mänskligt ankare som gör karaktärerna och händelserna betydelsefulla, inte till trista transportsträckor där actionscenerna är det enda av värde. Cretton har tidigare regisserat mindre och intima filmer vars fokus alltid legat på familjedramatiken och hur uppväxten påverkar oss genom hela livet. Familjebanden mellan Simu Liu och Tony Leung är själva hjärtat i Shang-Chi. Det är en både trovärdig och oerhört drabbande relation som såväl belyser både kärleken och antagonismen som kan finnas mellan fäder och deras söner. Ännu en gång så måste man häpna inför vilken ensemble Marvel har samlat. De – som alltid, ’’återhållsamma och insiktsfulla’’ diskussionerna på internet har sedan en tid tillbaka spekulerat i att huvudrollsinnehavaren Simu Liu inte har det som krävs för att leda en film av den här storleken. Trivialt tjafs om hans utseende och andra befängda påståenden har varit så pass högljudda att till och med branschtidningen Variety nämnt kritiken. 

Oavsett vad troll och belackare på nätet tycker så är Liu imponerande, både vad gäller sin fysisk och karisma. Framförallt så har han en magisk kemi med Awkwafina, förhållandet mellan dem två är charmerande, värmande och trovärdigt. Aldrig tidigare har Awkwafina varit såhär energisk, karismatisk eller rolig. Faktum är att Shang-Chi innehåller ett antal av Marvel Studios allra roligaste skämt, varav några av de bästa kommer från munhugget mellan Liu och Awkwafina. Men där denna duo må vara strålande så är det Tony Leung som stjäl showen. Det återhållsamma men ändå känslosamma skådespelet har – tyvärr, blir alltmer sällsynt i en värld där det subtila och diskreta blir alltmer ointressant, till och med inom det allra mest dramatiska och jordnära berättelserna. Men Leung tar det tystlåtna och kraftfulla till sin spets, det finns inte en gest, min eller replik som kan uppfattas som konstlad, överdriven eller kalkylerande. Leung har en makalös pondus som gör varenda scen han förekommer i gastkramande. Oavsett om det enbart handlar om att sitta vid ett skrivbord, eller att leda män in i krig, så är Leungs prestation trollbindande. Efter en relativt klen antagonist i Black Widow så återvänder man nu med en av Marvels absolut bästa skurkar. Precis som Erik Killmonger i Black Panther så är Leungs karaktär Wenwu empatisk och så långt ifrån en endimensionell karikatyr som man kan tänka sig. Att man vågar slå ett slag för Leungs diskreta – men exakta skådespel, i en film som inte är rädd för att höja volymen och överösa tittaren med hisnande action är förundransvärt. Att vi inte heller har fått stifta bekantskap med någon av filmens huvudkaraktärer i tidigare filmer, gör det bara än mer imponerande att vi får ett helt knippe med karaktär som kommer att älskas och minnas för resten av livet. 

Men när Shang-Chi väljer att ignorera hastighetsbegränsningarna så fullkomligt rämnar biosalongen. Vi har sett strider i rymden, intensiva slagsmål – där allt står på spel, samt en tvättbjörn som tömmer tusentals magasin i rymdvarelser. Men aldrig tidigare har en Marvel-film öst på så här mycket. En tidig actionsekvens är så pass rafflande att man måste nypa sig själv i armen – upprepade gånger, för att ens begripa vad som utspelar sig. Det är som att Jackie Chan och Buster Keaton har tagit sina bästa ögonblick och injicerat dem med steroider och matat dem med proteinpulver. Det är en obeskrivlig energi, intensitet och koreografi som visas upp gång på gång. Många actionscener får den klassiska striden mellan Captain America och Winter Soldier – i filmen med samma namn, att framstå som sömnig. Det är som att sitta i en bil som inte har någon maxhastighet, det går så pass snabbt att det gärna hade fått ingå ett par tabletter för att motverka yrsel – positivt sådan. 

Men förutom dessa magiska stunder, som flörtar med både Jackie Chan och Bruce Lees ’’greatest hits’’, så väljer man också att inspireras av modern Hong Kong-action som House Of Flying Daggers och Crouching Tiger, Hidden Dragon. Även för den som blivit mättad på danskoreografin och vajrarna så lyckas Cretton att framhäva ett berättande i dessa scener. Det kan endast beskrivas som Marvels första balett där man låter rörelser tala sitt eget språk. Faktumet att man blandar det brutala med det vackra skapar en behövlig variation som gör att Shang-Chi aldrig blir uttröttande eller ensidig. 

Dessutom så får vi ta del av spektakulära färger, autentiska och trovärdiga miljöer som transporterar publiken till en tid då Zhang Yimou var regissören på allas läppar. Men dessa inspirationskällor tar aldrig överhanden, tillskillnad från det internationella mega fiaskot The Great Wall så blir Shang-Chi aldrig forcerad eller främmande inför det orientaliska, istället så verkar Cretton stortrivas. Några klyschor eller fördomar är det inte tal om, och om det inte vore för ett par kopplingar till tidigare Marvel-filmer så hade man kunnat missta Shang-Chi för att vara en icke västerländsk film, något som enbart kan ses om en triumf.   

Det enda som hindrar Shang-Chi för att nå ett maxbetyg är en aningen medelmåttig final som inte alls når upp till samma höjder vad gäller action eller dramatik. Istället så blir det en tsunami av exhibitionistisk CGI och en segdragen slutkläm som saknar energin och inspirationen från tidigare delar av filmen. Utöver det så förekommer ett inslag – som förvisso är oerhört roligt, men som överdrivs och exploateras aningen för länge. 

Men i slutänden så är det inte denna tama final som man kommer att minnas. Istället så är det humorn och värmen mellan Simu Liu och Awkwafina, Tony Leungs storartade skådespel, de magiska slagsmålen och det pulserande soundtracket. Shang-Chi är en filmupplevelse i världsklass som låter oss bli förhäxade av kampsporten och den östasiatiska kulturen. Det är utan tvekan 2021 års hittills bästa film. 

Betyg 9/10