Summering: Makalöst uselt då Lisa Joy får carte blanche att göra sin ’’drömfilm’’ 

Att ifrågasätta Lisa Joy och hennes intelligens vore lika skrattretande som de shamaner och vädertrollkarlar som varje dag lever rövare mot vaccin och andra empiriskt effektiva medicinska botmedel. Utbildad till jurist vid Harvard Law School och oerhört framgångsrik i rollen som producent för HBO-serien Westworld så är Joys meriter ingenting att fnysa åt. Men av någon outgrundlig anledning så är Hollywood fullt övertygade om att människor – som aldrig tidigare regisserat eller ens associerats med långfilmer, plötsligt blir lämpade för uppgiften tillföljd av en enda succé, i det här fallet Westworld. Med tanke på att flera mycket kompetenta tv-regissörer har haft svårigheter med att gå från TV till film så känns resan från producent till regissör helt uppåt väggarna. Se bara till The Sopranos och Game Of Thrones-regissören Alan Taylor som fick se sitt goda renommé raseras med Thor: The Dark World och Terminator Genisys.

Taylor kunde i alla fall kunde luta sig tillbaka på års erfaret inom tv-branschen, då vi faktiskt ser till Joys meriter inom mediaindustrin så är de lika magra som minimjölk. I hennes CV finner vi endast ett enda ynkligt avsnitt av Westworld som hon regisserat, men även i rollen som producent så har Joy endast producerat fem projekt. Det finns en uppsjö nyutexaminerade filmstudenter som kan stoltsera med mer yrkeserfarenhet. Dessutom så har manuset till Reminiscence legat nedfryst i över åtta år, något som omedelbart borde innebära kraftiga varningssignaler. Varför Joy plötsligt skulle vara rätt person för att omvandla denna fula ankunge till en svan kan nog ingen svara på. Det här är som att tro att en duktig husbyggare skulle kunna starta en skofabrik utan svårigheter. 

Men inom filmindustrin så är denna typ av resa mellan yrkesroller inte det minsta ovanlig eller ens uppseendeväckande. Medan lärare och andra samhällsarbetare kämpar för behörighet och drägliga löner så kan personer inom Hollywood – utan några vettiga meriter, tilldelas mastodont projekt. Och i de flesta av fallen så slutar denna vansinniga hybris i tragedi. Det kanske mest flagranta och upprörande exemplet är den makabert usla Transcendence som utkom 2014. Signerad Wally Pfister, vars enda merit var att ha fotograferat samtliga av Christopher Nolans filmer upptill The Dark Knight Rises, ett arbete han genomfört med stor bravur, men knappast något som – med automatik, borde leda till ett regissörsjobb och en påstådd budget på 100 miljoner dollar. Resultatet var så pass hemskt att det fortfarande förföljer mig i mina värsta mardrömmar. Efter detta fiasko så har Pfister fått ’’spektakulära hedersuppdrag’’ som att regissera två avsnitt av den nedlagda TV-serien The Tick samt en reklamfilm till snabbmatskedjan Taco Bell…. Endast en mycket grym och känslokall människa skulle önska att Lisa Joy hamlade i samma sits som Pfister.

Olyckligtvis så slår blixten ned på samma ställe. Hela Reminiscence är ett praktfiasko som utan problem platsar bredvid Pfisters groteska kreation. Dessutom så har Lisa Joy också sadlat sin debut med den mest pretentiösa och klumpiga dialog jag hört på år och dagar. Det är inte en fråga om vad som är fel i Reminiscence, utan vad som är rätt, tyvärr så finns ingenting som kan ens kan anses marginellt acceptabelt. Oavsett om det gäller det film-tekniska eller berättarmässiga så väntar något fruktansvärt. Det dränkta och raserade Miami som filmen utspelar sig i kunde ha varit stämningsfullt och atmosfärsikt, för en kort sekund så dras tankarna till författaren H.P Lovecraft och dennes försjunka stad R’lyeh. Med sina Art déco-inredningar så kunde Reminiscence varit en smart och modern tolkning av noir-filmen, det finns ett par mikroskopiska segment som skulle ha fungerat bra som en ren detektivberättelse. Men den ynkliga potentialen blir förbisedd, istället så får publiken utstå en malande och plågsamt överdriven berättarröst – signerad Hugh Jackman, som dumförklarar publiken. Vad som än sker på duken så måste allt förklaras noggrant och ingående. Koncepten och idéerna som presenteras är som bäst banala, i värsta fall imbecilla. Det finns ett fåtal filosofiska aspekter, men givetvis blir dessa så pass pretentiösa och självgoda att man inte kan göra något annat än att skaka på huvudet. Men tortyren slutar inte här, Hugh Jackmans berättarröst bjuder också på en bombmatta av metaforer och aforismer som är importerade från den mest bedrövliga pekoral. Efter ett tag så är den enda hälsosamma reaktionen att leta reda på närmsta livboj och kasta sig överbord, oavsett om det är vatten eller cement som väntar.

Trots sitt efternamn så är Joys regi utan någon som helst glädje eller entusiasm. Istället så  verkar hon vara lika laddad för sin arbetsuppgift som då man tvingas att hand om en extra stor last med smutstvätt. Miamis översvämmade gator och dess oundvikliga undergång blir tillslut bara till en löjlig liten plaskdamm som skådespelarna tvingas vada igenom. Att se Reminiscence är som att besöka ett bårhus, allt är sterilt, dött, hemskt och fasansfullt. Om man önskar att bli än mer deprimerad i dessa pandemi-tider så är det bara att lösa en biljett och känna hur mörkret och eländet slukar ens själ i Reminiscence.

Filmens berättelse är lika innovativ som en kokt korv med bröd och senap. Vändningarna och ’’överraskningarna’’ är lika effektiva som ett ärtrör mot en stridsvagn. Joy verkar ha spenderat majoriteten av produktionen med att snabbläsa ett par böcker i filmvetenskap för att sedan till punkt och pricka följa instruktionerna i den. Det känns konstant amatörmässigt, osäkert och totalt riktningslöst.

Det hade i alla fall varit en mager tröst om Reminiscence hade varit utan någon som helst mänsklig involvering, för att på så sätt förskona alla inblandande. Men till och med Hugh Jackman kommer behöva be om samma läkekrafter som hans X-Men karaktär Wolverine för att kunna återhämta sig efter detta. Jackman – som är en underhållare och scenpersonlighet av rang, tvingas muttra och grymta likt en upprörd sjöman. Hans karisma dränks i osannolikt usel dialog, mördande tråkig exposition och en karaktär som inte ens hade varit godtagbar i de de allra mest testosteron-fyllda actionfilmerna från 80-talet. Rebecca Fergusson fortsätter att slå världsrekord i konsten att vara totalt likgiltig i sitt skådespel. Precis som Jackman så har Fergusson den otacksamma uppgiften att spela en karaktär som är lika spännande som TVs testbild. Romansen och kemin mellan dessa två är inget annat än usel. Med tanke på att hela filmen bygger på denna – påstått, villkorslösa kärlek så faller allting platt. Inte blir det bättre av att Joy – av någon obegriplig anledning, objektifierar Fergusson med beklämmande kameravinklar, överdrivet sexuellt beteende och en uppsjö av karaktärer som flåsar likt hundar i värmen så fort hon stiger in i rummet. 

Att fortsätta med att lista alla felen är lönlöst, hur man än vrider och vänder på eländet så stöter man på något hemskt, det är som ett avsnitt av Arga Snickaren där varenda kvadratcentimeter är byggd utan kompetens eller kunskap. Det kan skrivas evighetslånga rapporter om det erbarmliga slutet, om ett antal karaktärer som endast är rasistiska stereotyper och actionscener som skulle göra Steven Seagal stolt över sitt nuvarande predikament. Lisa Joy må vara briljant som producent, jurist och affärskvinna, men yrkesrollen som regissör bör hon inte tillföra till sitt CV om hon värnar om att uppehålla sitt anseende. 

Betyg 1/10