Ful,outhärdlig och hemsk

De där orden borde egentligen beskriva de värsta av karaktärerna, men istället är det Suffragette själv som är den största lagbrytaren av alla i det här sammanhanget.

Mulligan enda behållningen 

Jag skall göra det tydligt, jag dyrkar Carey ’’CM’’ Mulligan. Två gånger har jag trotsat sjöar och hav för att se henne live i uppsättningar av Såsom I En Spegel och senast i fjol för David Hares Skylight.

Och nej det är inte ’’CM’s’’ fel att det Suffragette kraschar snabbare än ett flygplan utan motorer, tvärtemot är hon den enda mest ynkliga behållningen av det totalt misslyckade soppa. Så här bra har hon inte varit sedan sitt bästa år 2011 med Drive och spektakulära Shame.

Platt som ett strykjärn

Genom att helt och hållet spela på politiskt korrekthet öppnar Suffragette på ett så platt och förutsägbart maner, att jag faktiskt undrar om det inte är Flash Gordon som smugit sig in.  Allt etableras genom hårda textade meddelanden som skall få med oss på den tvållåda filmen förvirrat står och trampar på.

Som de flesta räknat ut från trailers och bilder är tillvaron för den hårt arbetande Maud (Mulligan) erbarmliga, chefen för hennes tvätteri är ondare än Marvel demonen Mephisto och ungefär lika nyanserad som den onde kejsaren Palpatine från Star Wars-trilogin, detsamma kan sägas för alla manliga karaktärer som filmen verkar känna ett behov till att förvrida till patetiska karikatyrer kontra figurer vi kan avsky på riktigt som tex J.K Simmons sadist Fletcher i Whiplash. Om ändå Suffragette bara vore en oinspirerad film som med handen i bakfickan försöker kapitalisera på aktuella ämnena som diskriminering och könsfrågor, hade vi haft en en plattare film än de strykjärn Mulligan pressar kläder med.

Epilepsi-klippning  

Men tyvärr kan inte regissören Sarah Gavron hålla sig från att vrida och hacka i sin egen film tills det bara finns slamsor kvar. Suffragette kan mycket väl ha den värsta klippningen jag sett sedan Iron Maidens epilepsi-framkallande konsertfilm Death On The Road. För att försöka kompensera för det fullkomligt vulgärt usla tempot – där scener säckar ihop av total avsaknad av nerv eller känslor, väljer Gavron att klippa i sin film som om det vore en puderlocks frisyr från 80-talet. Ynkliga sekunds klipp körs ihop med bilder av väggar, för att sedan klippa till marken, för att slutligen gå tillbaka till något irrelevant.

Det här stressade och obekväma hantverket genomsyrar hela filmen och många gånger är det snudd på omöjligt att uppfatta vad som faktiskt händer. Att filmen sedan är fulare än en engelsk brun flod – med sitt uppenbart digitala foto och ’’det sämsta av SVT’’ produktionsvärden, gör knappast saken bättre.

Fullkomlig utmattning 

Trots filmens längd på knappt två timmar känner jag mig helt mör när jag kommer ut i den nedsmutsade London luften. Där Avengers Age Of Ultron bankade publiken till smulor med sitt slutliga CGI-bombardemang, känner jag mig om möjligt än mer utmattad efter Suffragette. Där Gavron kunde ha gjort en engagerande och stark film med allegorier till dagens hetsiga debatter får vi istället utstå en av årets absolut största plågor.

Betyg en svag 2/10

Bäst: Carey

Sämst: Klippningen,det träiga manuset och de katastrofalt dåliga produktionsvärdena.

Fråga: Vad i helskotta hände ?

Notering: Engelsk bioreklam pågår i över 30 min (!)