All images courtesy and copyright of BBC/Netflix 2018

Summering: Bitvis underhållning räcker inte för att kompensera för en övertydlig och förutsägbar sekvens utav händelser, det är som mest underhållande då den – mellan varven, superba dialogen får stå i centrum. 

David Hare anses skriva den sortens dialog som flera av oss drömmer om att kunna använda sig av i ett argument eller debatt. Hastigheten och sättet han verbalt dräper motståndaren på är alltid lika underhållande att lyssna till. Bästa exemplet på Hares författarskap kan ses i hans pjäs Skylight, en modern teaterklassiker. Skylight år ett kammardrama som enbart kretsar kring att verbalt tillintetgöra sin motståndare. Den senaste versionen av Skylight hade Carey Mulligan i huvudrollen. Jag hade turen nog att få sen en av de föreställningarna i London, Mulligan må vara känd runt om i världen, men i hennes hemland Storbritannien är hon en legend som attraherar publik som ingen annan.

Jungleland

Bruce Springsteen skall ses på östkusten i USA, U2 i Dublin och Carey Mulligan i London. Extasen, publiktrycket och den närmast heliga stämningen utanför sceningången är en upplevelse man sent kommer glömma. Så att Hare skulle inleda ett nytt samarbete – som denna gång inte är  oåtkomligt bakom dyra teaterbiljetter, kan tyckas vara ett genidrag med både Hares och Mulligans popularitet i England. Och självfallet står BBC bakom produktionen.

I länder utanför det numera minimala brittiska imperiet, så serveras hela serien på ett bräde genom Netflix. Att två så stora talanger nu gör en serie som kan ses direkt i mobiltelefonen, är vid en snabb eftertanke ganska makalöst. Britterna har under alla årtionden av Morse och mord i byn Midsomer utvecklat en given fallenhet för torra och bitska kriminalinspektörer.

Och då vi ser till resurserna och kompetensen är det något tråkigt att Collateral aldrig höjer sig över att vara en glorifierad version av vår egen Beck eller Wallander. Mikael Persbrandts Gunvald Larsson har nu blivit till Mulligans vassa och trötta Kip Glaspie, en nyligen befordrad och driven utredare som är nästan lika ful i mun. Den här gången brinner David Hare för sin kritik mot det nuvarande brittiska samhället och främlingsfientligheten, han introducerar flera karaktärer med  invandrarbakgrund – specifikt mellanöstern, då Brexit just tagit plats kunde detta ha blivit lika träffsäkert som Karl Gerhards häcklande av Axelmakterna i sin sång om hästan från Troja.

I Skylight har berättelsen mer gemensamt med en epilog, de riktigt dramatiska händelserna har skett långt innan och karaktärerna reder egentligen bara ut vad som egentligen gick fel. Collateral verkar också sakna den första och andra akten, vi kastas direkt in i händelserna och karaktärernas vardag, detta gör att intrigen kan klaras av väldigt snabbt, och för att vara ett så pass ’’intellektuellt’ projekt så använder man sig av ett väldigt högt tempo där man forcerar och skär bort all form av dötid.

State Trooper 

Komplikationerna av detta direkta sätt leder till att vi förlorar flera delar som hade varit intressanta att se mer av. Carey Mulligan är flera gånger för ansträngd för att kunna kännas helt klockren i rollen som lagens stenhårda väktare. Trots att man har Mulligan till sitt förfogande får hon förvånansvärt lite utrymme fram till seriens upplösning. Trots detta fel så har Mulligan äntligen lyckats hamla rätt efter ett par förlorade år med The Great Gatsby och Suffragette. Att se henne i något såhär annorlunda är uppfriskande och jag grämer mig att vi inte kan få en andra säsong.

Överlag är skådespelet kvalitativ rakt igenom, nästan alla roller fyllas av brittiska karaktärsskådespelare som lyckas göra soppa på en spik med tanke på den begränsade speltiden.

Det är tydligt att Hare inte är intresserad av att uteslutande fokusera på en specifik person den här gången. Collateral beskrivs som ett spindelnät där samtliga karaktärer i serien berörs av en specifik händelse. En bättre liknelse skulle vara en skål med spaghetti. Ett par stickspår känns meningsfulla och ger berättelsen mer än bara sin mordgåta, andra delar är helt onödiga och utan någon som helst betydelse. När dessa utsvävningar väl skall avslutas så sker det med att hela serien gör en vurpa och sedan lommar där ifrån skamset.

It’s Hard To Be A Saint In The City 

Den brinnande aktuella kritiken kring främlingsfientlighet och vardaglig rasism, hanteras inte heller på ett vidare elegant manér. Så fort det finns möjlighet till fördjupning  så tar man den enkla vägen. Alla de politiska inläggen känns som rabiata reklamutskick som man genast skickar vidare till papperskorgen. Allting måste förtydligas och överdrivas, efter ett tag blir det som en tråkig lektion i söndagsskolan. S.J. Clarkson regisserar också allting med en frånstötande kyla, samtliga människor är inte direkt några jag skulle uppskatta att bjuda in för en bit mat. Alla är kantstötta, fulla utav lögner, manipulation och vårdslöshet. Realistiskt absolut, men också utmattande och onyanserat.

Snedstegen blir tillslut för många och Collateral verkar nästan tro att tittaren är helt utan förmåga att sätta ihop ett och ett.

Ljuspunkterna finns, Carey Mulligan är som sagt utmärkt för det mesta, det vana hantverket och de solida skådespelarna gör att det aldrig känns alltför menlöst och det korta formatet på fyra avsnitt och fyra timmar är perfekt för en såhär kompakt berättelse.

En andra säsong skulle i det här fallet nästan bara kunna bli något positivt, tyvärr så verkar chanserna för en sådan nästan vara obefintliga. Således känns det som lite av ett slöseri med både tid och resurser för en slutprodukt som ofta bara är acceptabel.

Betyg 6/10