Widows Recension 

008

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: Steve McQueen har gjort sin första riktigt tandlösa film, även om ensemblen ser ut att lova något riktigt bra, så får vi bara en parentes som försvinner i mängden i genren kriminalthrillers.  

När man etablerat sig så kraftfullt och tydligt som regissören Steve McQueen, så är förväntningarna därefter höga. Inte nog med att regissören bär samma namn som den legendariska skådespelaren, McQueen (regissören) gör tuffa och svåra filmer som aldrig kompromissar, ämnen som sexmissbruk och slaveri är varken uppmuntrande eller särskilt bekväma att behöva uppleva, ens på film. Att hantera dem är än svårare, det är som att möta en ilsken tjur med bara händerna som verktyg. McQueen har aldrig varit rädd eller tvekande att åta sig dessa svåra uppgifter. Då han möter faror såsom kontrovers och medial uppståndelse så ryggar han inte tillbaka, han tar istället tag i den imaginära tjurens horn och brottar ned på marken. 

Filmerna utmärker sig på så sätt att de besitter en gudalik råstyrka, scenen i 12 Years A Slave där Lupita Nyong’o piskas av Michael Fassbenders djävulska plantageägare, är så ruskig och plågsam att bevittna att den är omöjlig att glömma bort. Skådespelerskan Carey Mulligan – som arbetat med McQueen, beskriver hur regissören motiverar sina skådespelare likt en sportcoach, med eldfängda och inspirerande tal. 

Denna laddade och tända inspiration förmedlas även till publiken. Michael Fassbender har ett imponerande CV, men hos McQueen har han nått sin fulla potential som skådespelare. Det handlar om otroligt vågad och exakt personregi . 

011

Great Expectations 

Efter att ha dominerat Oscarsgalan 2013, och samma års topplistor över årets bästa filmer, så är ”hypen” större än någonsin då Widows nu lanseras. Jag har använt denna liknelse förut, men den tåls att användas ytterligare en gång, en atlet i toppklass kan ha bra, mediokra – till och med usla dagar. Att på något sätt associera Widows med begreppet uselt vore nästan ett brottsligt övertramp, men att resultatet är så omärkvärdigt är bisarrt nog det mest märkvärdiga med filmen. 

I en post-Martin Scorsese era, så har filmer som involverar kriminalitet och så kallade kuppförsök, sökt efter en identitet. Den amerikanska författaren Dennis Lehane har gjort brottslighet i förenta staterna till någon form av kompott som blandar hårdhudade noir detektiver med vardagliga kriminella handlingar som kidnappningar eller utpressning. Även om antalet filmatiseringar av Lehanes böcker fortfarande kan räknas på fingrarna, så har hans stil influerat den moderna amerikanska kriminalthrillern. 

Ett antal filmer som velat positionera sig i denna zon har alla mött samma öde, att falla i glömska… Vem kan egentligen ihåg Sidney Lumets Before The Devil Knows You’re Dead ? En helt meningslös historia som är svår att erinra även om man så hade sett den dagen innan. Andra försök till moderna gangstersagor kan ses i bortglömda reliker som Street Kings eller We Own The Night. 

010

Utan identitet

Widows gör inte ens ett försöka med att sticka ut från denna gråa och identitetslösa skara. Ensemblen som McQueen har rekryterat är sannerligen imponerande, en snabb titt på rollistan får det att se ut som en späckad kavalkad utav superstjärnor. Mixen av stora Hollywood  celebriteter – Viola Davis, och fantastiska karaktärsskådespelare – Carrie Coon, får det att vattnas i munnen. Tyvärr så är denna glamourösa marknadsföring lika missvisande som valfri reklamfilm från TV-shop. Jon Bernthal och Liam Neeson kan mer eller mindre avskrivas som cameos. 

Davis och Coon kan i vanliga fall lyfta betongblock med sitt skådespel, ingen av rolltolkningarna är bristande eller slarvigt genomförda, däremot är materialet som står till deras hand, besinningslöst tunt och anonymt. Trots dessa starka skådespelare så känns ingen av filmens personligheter intressanta. Robert Duvall – som med allt rätt kallas för en legend inom filmbranschen, får också ett klent underlag som en av filmens mest manipulativa karaktärer, när inte ens en klippa som Duvall får fart på saker och ting är det minst sagt oroväckande. Den enda som verkligen gör något som helst intryck är Daniel Kaluuya, häri rollen som en mardrömslik  fixare som definierar brutalitet och hänsynslöshet.

Widows är baserad på en roman som jag tyvärr inte läst, flera av dessa problem kan härstamma ifrån novellen, med en regissör som Steve McQueen bör man kunna uppgradera och förstärka den mest bedrövliga novell.

0131

A Tale Of Two Cities  

Filmen fokuserar på ett par olika historier som alla rör sig kring ett kommunalval i Chicago. Vävnaden som skall få allt detta att hålla ihop är lika hållbart som papperslim. I ett hörn får Colin Farrell sitta – återigen kostymklädd och lömsk, och på andra sidan har vi Viola Davis änka som dras in i en värld av smutsiga mord och utpressning. Vid ett par tillfällen så överlappar  berättelserna med varandra och då dessa två historier möts så blir det uppenbart att vi har att göra med två vitt skilda filmer, som inte alls mår särskilt bra av att svetsas ihop. 

Vid ett par tillfällen får jag känslan att McQueen regisserar en sämre och plattare version av den fantastiska HBO serien The Wire, omfånget är det samma där man följer flera olika grupper som befinner sig på olika trappsteg på den sociala stegen, men där The Wire är ett tidlöst mästerverk så är det här bara en blek imitation som knappt kan besvära sig med att komma över målsträcket. McQueen är inte ens särskilt inspirerad då det kommer till filmens utseende. Det kyliga och vassa fotot från Shame är nu ersatt av en grötig presentation som både är färglös och utan identitet.

Det är som mest intressant då filmen enbart fokuserar på Viola Davis, Elizabeth Debicki och Michelle Rodriguez – förvisso kan den sistnämnda inte agera, men här finner McQueen någon sorts kärna som borde fått mer omsorg och kärlek. Flera scener är snyggt och suggestivt uppbyggda, då antar jag att McQueen enbart är ute efter att göra ren och skär underhållning. Men detta leder inte till någonting, och slutet är både hastigt och oinspirerat, vilket lämnar publiken med en känsla av ofullständighet. 

009

Menlös parentes 

Ibland vill artister enbart ha roligt eller genomföra ett projekt för att tillfredsställa någon inneboende passion. Det kan kulminera i flera olika slutresultat, Christopher Nolan skapade sin bästa film då han fullbordade sitt drömprojekt med Inception. För McQueens del känns detta som en bagatell som varken inspirerar regissören eller publiken. Det är inget kapitalt misslyckande, bara en stor meningslös parentes. 

Betyg 5/10 

Mute Recension 

002

Images copyright and courtesy of Netflix 2018

Summering: Netflix fortsätter att agera som en slags filmisk soptipp som tar in det ingen annan vill röra vid. En från början smärtsamt usel upplevelse som aldrig borde ha producerats.

Netflix må idag vara en av filmvärldens största aktörer inom produktion och distribution. De har uppfyllt drömmen som AOL och Time Warner drömde om för tjugo år sedan – vilket ledde till ett av affärsvärldens sämsta uppköp i världshistorien.

När man nu har detta övertag kunde man tro att Netflix borde anstränga sig för att representera kvalitet kontra kvantitet. Att bygga upp ett märke kräver mer än en enskild framgångsrik produkt – House Of Cards, Orange Is The New Black, det behövs en garanti till kunden om att framtiden kommer vara säkrad då det kommer till högkvalitet på produkterna. Netflix är idag en stor förvaltare av independent-filmer, i vintras distribuerade de den helt fantastiska filmen Mudbound med Carey Mulligan.

Mängden filmer, TV-serier, dokumentärer som idag får sin premiär på Netflix är av sällan skådat slag. Det verkar knappt gå en vecka innan det rasar in produktioner med både kända och okända filmskapare och skådespelare. Många har satt stort hopp till Mute och regissören Duncan Jones, det var menat att bli ett dragplåster som skulle attrahera än fler att starta upp en månatlig prenumeration för tjänsten.

003

”Utan mening utan mål” 

Diskussionen om hur korporativa viljor påverkar det – i grunden, artistiska filmskapandet, har pågått längre än det funnits kabel TV. Nu när så många icke traditionella bolag har äntrat marknaden så kan filmskapare ställa andra krav på budget och kreativ frihet. TV har de senaste åren setts som den outforskade delen av nöjesindustrin, där man inte behöver förhålla sig till alltför stora restriktioner. Amazon, Netflix och även Apple bjuder nu över varandra med miljardbelopp för att säkra talanger och manus. Det är fritt fram att uppfylla sina drömmar om man är rätt positionerad.

Mute är den gången där någon borde ha satt stopp för inspelningen, vad som skulle varit ett lysande exempel på vad man kan realisera då man inte är bunden till något, blir nu en varningssignal för hur fel det kan gå då barnen lämnas ensamma i huset med olåsta dörrar.

Duncan Jones har av många kallats för en framtida superstjärna, Moon blev en kultfilm och Source Code var en fullt godkänd thriller. Jones har aldrig varit en lysande auteur i mina ögon, snarare en godkänd filmskapare som vet vart gränserna bör dras. Jones filmatisering av succéspel-serien Warcraft sjönk som en sten i västvärlden. Filmen hade definitiva kvalitéer och goda intentioner, det kan inte sägas om Mute. 

Får leta med förstoringsglas efter antal rätt 

I de bästa av filmer så tvingas man till att använda förstoringsglas för att hitta felen, den här gången får man snarare försöka hitta antalet rätt, och slutsummeringen är att de inte finns några.

Det mest flagranta felet är berättelsen – eller rättare sagt bristen på berättelse. Mute är från början tillslut helt obegriplig, den kan liknas med då skolbarn tvingas till att skriva eller efterlikna författare och texter de inte helt greppar. Pretentionerna och mängden uppfunna meningar är många.

Allting i Mute är rappakalja, karaktärer introduceras och försvinner sedan för att dyka upp mot slutet och har då ändrat både motiv och personlighet. Berättartekniken är helt obefintlig, Jones strider mot alla regler för att göra en godkänd film. Den röda tråden försvinner redan i ett helt bisarrt intro, sedan så skiftar filmen mellan att vara något sensuellt snuskdrama i ’’bästa’’ Fifty Shades anda och en förfärlig kopia av den redan usla Det Femte Elementet. 

001

Mardröm i neon  

Och om nu sinnet kommer få både migrän och illamående av manuset, så behöver nog ögonen  också bli synade av en duktig optiker efter att filmens eftertexter tagit vid. Tanken att låta filmen ta sin plats i ett futuristiskt Berlin är intressant, det är en stad som blivit omåttligt populär och älskad av artister och uppsöks nu av båda unga och äldre.

Staden bär på en enorm historia, det kunde blivit unikt och säreget, men förutom att vi får en katastrofal vinkning till Rainer Werner Fassbinders Berlin Alexanderplatz så kunde detta gräsliga metropolis lika gärna ha varit ett futuristiskt Gränna. Jones stjäl helt ogenerat den numera förutsägbara Blade Runner-visionen av framtiden, där neonljus och sjaskiga bakgator svalt allting.

Men inte ens den stulna estetiken hjälper, där Ridley Scott perfekt balanserade smaklösheten och det utomjordiska i sitt mästerverk, så har Jones verkat valt att iscensätta filmen i samma vansinne som Joel Schumacher genomförde sina historiskt usla Batman-filmer. Det dröjer inte länge innan  jag blir fullkomligt kräkfärdig av de övermättade färgerna. Extra salt på såren blir det också då den usla rekvisitan verkar ha följt med från Warcrafts Azeroth, Jones kan inte ens få en bardisk att ser trovärdig ut.

I denna soppa tvingas också samtliga medverkande skådespelare förstöra upp sina CVn. I filmens inledande faser så fanns det planer på att skapa en animerad film där man skulle använda sig utav performance capture. Och då vi tvingas till att se Alexander Skarsgård ointresserat kämpa sig igenom det helvetiska manuset, så är jag övertygad av att vad som helst hade varit bättre än det vi just blivit serverade. Skarsgård tvingas i alla fall inte till att behöva kämpa med den gräsliga dialogen. Där får Paul Rudd istället förnedra sig själv med en mustasch som är än sämre än den Kenneth Branagh hade i Mordet På Orientexpressen. Rudd spelar över likt en pajas. Hans antagonist blir snarare ett levande skämt än den obehagliga psykopat filmen vill framställa honom som.

004.jpg

Chocktillstånd

Inte ens filmens mest intressanta del – som presenteras i form av en frågeställning om teknologisk utveckling mot religös tro, utvecklas till något av betydelse.

Duncan Jones verkar fortfarande befinna sig i ett chocktillstånd efter bakslaget med Warcraft. Hela Mute känns som baksmällan dagen efter då det stod klart att jättesatsningen blivit till en ekonomisk flopp. Allting har dränkts i buteljerat mod där ingen verkar reflekterat kring vad det är för filmiskt monster de kommer att släppa loss.

Den slutliga spiken i kistan kommer då en helt gräslig twist slängs in från ingenstans. Då står det klart att Duncan Jones är på väg att följa M. Night Shyamalan ned i kalkonträsket, ett öde ingen förtjänar.

Betyg 1/10 

God’s Own Country Recension 

0015

All images copyright and courtesy of Nonstop Entertainment 2017

Istället för att trollbinda med spartanska men vackra landskap eller med en intim och sorgsen relation mellan två slitna själar så förvandlas God’s Own Country till en obönhörligt tråkig och emotionellt kaputt film. 

Det är en gammal klyscha, men att recensera en film som God’s Own Country är som att försöka gå över ett minfält. Genom att åta sig att skildra en homosexuell relation så sätter sig filmskaparna i en position där man som kritiker kan åtalas för både homofobi och fördomar vid minsta antydningen till kritik för själva filmen.

Vi har försökt hålla Tiger Film ifrån olika politiska ställningstagande, men i den här situationen klargör att vi att vi inte på hyser agg eller motvilja mot några sexuella relationer – homosexuella eller heterosexuella. Så med denna ’’bekännelse’’ så kan vi vända oss till det faktum att God’s Own Country är en oengagerande och trist film som ramas in av groteskt fula miljöer och ett provokativt tillvägagångssätt.

Francis Lee som långfilmsdebuterar har uttalat sig om hur han vill skildra en rå och verklighetstrogen relation, det är klassisk brittisk diskbänksrealismen som han åsyftar och detta kan vara otroligt effektivt i en såhär lågmäld historia. Att vi inte får bildsköna platser är en sak, men Lee tar den gråa realismen ett steg för långt.

0033

”I ain’t gonna work on Maggie’s farm no more”

I tron om att skapa en kompromisslös film så har Lee valt att göra allt så smutsigt och ogästvänligt som möjligt. Vi får närbilder på allt från toalettbesök, spyor och så mycket avföring att det snart känns som en provokation. Allting framställs i ett smutsigt och hemskt ljus, till och med berättande är askgrått.

Att göra en film om svåra situationer är fullt möjligt. Steve McQueen (regissören) genomförde det på ett fantastiskt sätt i sin starka men svårsmälta Shame. Trots att hela filmen centrerar kring ett allvarligt sexberoende så kopplar McQueen ett hårt grepp kring publiken genom otroligt starka skådespelarprestationer från Michael Fassbender och Carey Mulligan. Shame blev aldrig exploaterande eller sensationslysten, allt som fanns på plats var till för att berätta en oförglömlig historia.

God’s Own Country är i praktiken inte en film som behöver uppseendeväckande delar. Tvärtemot hade det varit vuxnare att skildra den här relationen på ett neutralt vis – som Todd Haynes i Carol, utan pretentiösa fäblesser för debatt. Lee verkar ha bestämt sig för att göra precis allting i filmen omöjligt att närma sig, det som kunde blivit en brittisk Brokeback Mountain blir istället osmakliga utsvävningar i smuts och allmän fascination för kroppsvätskor, det är som att bevittna David Cronenbergs mest makabra arbete.

0024

”Muck and mire” 

Man tappar helt och hållet bort sin berättelse i det här ständiga behovet att provocera. Jag ursäktar för språket, men jag har aldrig sett såhär mycket avföring och smuts i hela mitt liv, och då räknar jag med en allmän bajamaja i New York City. Det lilla skjulet i Motorsågsmassakern kan konkurrera med hotellkedjan Ritz i jämförelse med den här mardröms farmen, det får mig att tänka på de där riktigt förfärliga bilderna på vanskötsel av boskap.

Den enkla livsstilen och det manuella arbetet på gården kunde ha skildrats ganska finstämt, där man inte är i behov av våra moderna vanor och där människan är ett med naturen. Men Francis Lee verkar nästan ha en avsmak för öppna vidder och människor som inte velat anamma storstaden.

I den scen som skall presentera kompromisslös kärlek så rullar karaktärerna runt i smuts och gyttja, men känslomässigt är det dött och utan något större intresse. Allt ramas in av ett närgånget foto som blir påträngande utan att för den delen förmedla intimitet.

Comatose

Det hjälper inte heller att alla karaktärer är apatiska och enigmatiska. Josh O’Connor förmedlar ingen som helst empati.  Det finns ingen orsak till att en distanserad karaktär skall bli odräglig, genom ett bra berättande kan man få publiken med sig även i det svåraste av filmer. Men O’Connors karaktär förblir en egoist som ständigt går runt i någon slags självömkan.

Alec Secareanu som får utgöra den andra halvan av huvudrollsduon gör en klart mer tredimensionell karaktär, men den iskalla regin och vägran att låta publiken komma nära gör även denna person till en stor gåta.

Så vad vi har att göra är ett relationsdrama utan trovärdiga relationer eller bra dramatik. Speltiden som känns som två livstider fylls med ’’fantastiska’’ bilder på otroliga ting som hönor som går och förtär en snigel…

Isolering

Det finns bara två ynkliga scener som faktiskt degler lite emotionellt engagemang, men dessa är begravda under ett bokstavligt berg av skit och egoism. I en sekvens visas också ett intressant sidospår upp, för ett kort litet ögonblick så skildrar man isoleringen och de krossade drömmarna som behövts användas som betalning för att hålla familjen och verksamheten vid liv.

Att första scenen är en kräksekvens känns representativt för min egen reaktionen efter filmens slut.

Betyg 2/10  

Geostorm Recension 

014

All Images Copyright Warner Brothers 2017

En katastrofalt usel film som verkar tro att nyckeln till framgång är att idiotförklara hela publiken. 

Det är så patetisk lamt och platt att man nästan känner dåligt samvete att duktiga skådespelare som Ed Harris måste bära det här på sitt CV. Geostorm är genomusel men absolut inte sämre än några av årets riktiga fiaskon som King Arthur: Legend Of The Sword eller Mother. Däremot är den närmast ypperlig att använda som ett bevis på hur otroligt tragiskt Hollywood kan vara då det inte finns några som helst idéer kvar.

Hela Geostorm genomsyras av en känsla av andrahands varor. Hela ensemblen (med Ed Harris som undantag) består av lea och urvattnade skådespelare som aldrig slagit igenom på allvar. Gerard Butler och Jim Sturgess bidrar nog inte till många upphetsade reaktioner ute i stugorna. Men även dessa två surmulna herrar kan stoltsera med att de i alla fall inte heter Abbie Cornish.

Cornish som för ett par år sedan delade omslag med superstjärnor som Emma Stone  och Carey Mulligan står idag som representant för några av de mest döda och färglösa insatser man kan hitta på film. Och hennes insats här är inget undantag, med en sömnig framtoning och uppgiven hållning gör Cornish en av årets sämsta insatser.

Uppgiven

Just sorg är ett genomgående tema, i en scen där Andy Garcia tittar rakt in i kameran kan publiken mer fler mindre se en hjärtskärande tragisk desperation i blicken som skriker – ’’Ta mig härifrån !’’

Bakom kameran har man inte heller anlitat det bästa filmvärlden har att erbjuda. Dean Devlin som stått som producent och manusförfattare till filmiska ’’milstolpar’’ som Godzilla (1998) och Independence Day fortsätter på samma förolämpande manér som i sina tidigare filmer med att förklara hela publiken som ett gäng idioter. Som alltid har logiken åkt på semester.

007

Definitionen av skräp 

Hans tidigare kumpan Roland Emmerich har på de senaste åren tillsammans med Michael Bay blivit symbolen för det sämsta av västerländsk film. Devlin gör inga som helst försök till att skämta med klichéerna eller det urusla manuskriptet, vändningarna och dialogen är så avskyvärt kassa att man måste fråga sig om detta inte är menat som en satir.

I linje med Emmerichs The Day After Tomorrow så försöker man klämma in lite pekpinnar i diskussionen om planetens hälsa, det är ungefär lika lyckade som Staffan Hildebrands filmer om ungdomslivet i Stockholm, den filmiska kvalitén är också i paritet med tex G För Gemenskap.

Inte ens de enorma scenerna med massförstörelse inspirerar till någon som helst underhållande känsla, istället är det som de borttagna scenerna till The Core eller Deep Impact.  Och trots en budget på över 100 miljoner dollar så känns filmen snål på alla sätt och vis, tempot är som den där EM-finalen där allt behövde avgörs på straffar.

004

En bunt idioter  

Hela intrigen tar evigheter att komma igång och karaktärerna som presenteras är  löjliga och erbarmliga, så till den grad att jag faktiskt inte bryr mig om hela persongalleriet fryser till is och vittrar bort.

Precis som Daniel Espinosas Life – som hade premiär i början av året, så är den här samlingen av astronauter och forskare dummare än tåget, det är högljudda, intelligens befriade och totalt inkompetenta. De duktiga männen och kvinnorna på den internationella rymdstationen skriker nog i fasa om de skulle få se hur de porträtteras här.

Så för att sammanfatta, hemska karaktärer, en banal story och massförstörelse som inte ens får oss att reagera, det är som att beställa in det lägsta betyget kryddat med lite extra syrlighet.

Betyg 1/10 

De Bedragna Recension 

003

Copyright UIP 2017

Fram tills sin avslutning är De Bedragna en utdragen, död och provocerande långsam historia som enbart bekräftar faktumet att Sofia Coppola är helt vilse i Hollywood. 

Sofia Coppola, engångsundret som tog filmvärlden med storm efter Lost In Translation och som spåddes bli en urkraft bland moderna filmskapare. Men sagan tog slut då Bill Murray och Scarlett Johansson fick sin sista kyss och de båda vandrade tillbaka till sin osäkra framtid.

Efter den makalösa urladdningen som var fylld med humor, insikt och underfundighet så irrade Sofia Coppola bort sig, inte helt olikt sin far Francis efter hans mardrömslika inspelning av Apocalypse Now.

Marie Antoinette var så upphaussad inför sin premiär att det inte kunde bli något annat än en besvikelse. Allt som gjorde Lost In Translation makalös hade ersatts av en prålig yta som enbart lämnade mig kall inombords.

Och efter det bakslaget var det som att Sofia Coppola gick in i väggen. Hennes senaste film The Bling Ring från 2013 med den som alltid helt erbarmligt usla Emma Watson, är en uppblåst och dryg åktur som inte kunde bestämma sig för om man skulle applådera eller bespotta filmens karaktärer.

001

Seg

De Bedragna är definitivt mer uthärdlig än att se ett gäng bortskämda och odrägliga småtjuvar härja omkring, men problemen som ointressanta karaktärer och alldeles för lågt tempo kvarstår. Coppola gör stillsamma filmer, det greppet har hon nyttjat sedan debuten The Virgin Suicides, där allting har fått ske i ett makligt tempo.

Men här tas denna egenskap till sin spets och resultatet blir närmast provokativt. I någon förvriden version av Sergio Leones värsta stunder i Once Upon A time In America, visar Coppola upp något sjukligt beroende kring att visa upp närbilder på rengöring och urvattnande av en tvättsvamp.

Om Sofia Coppolas tidsbild skulle överföras till verkligheten skulle ett dygn vara minst 70 timmar långt.

004

Gräsligt fult foto 

När vi ändå diskuterar det visuella och i synnerhet fotot, så har man valt ytterligare en väg som skapar stor ilska. 1800-talets Amerika var en emotionellt dämpad plats, där känslorna fick stängas inne. Men för att kunna göra en film där karaktärerna stramar emot och döljer sitt innersta, krävs det en intimitet. Man måste ha de bästa av skådespelare som kan förmedla stora känslor genom små gester.

Tyvärr så är detta omöjligt pga två skäl, det första är ett foto som är så murrigt och fult att det knappt går att urskilja om det är Nicole Kidman eller Kirsten Dunst som står i förgrunden. Allting belyses nästan bara av stearinljus, det är lättare att navigera inne på den Madame Tussauds nedsläckta skräckkabinett.

Just de nämnda skådespelarna är också helt askgrå – på alla fronter. Inte nog med att hela färgpaletten är som en bild av Tjernobyl efter härdsmältan, sminkningen får samtliga aktörer att se ut som något som hör hemma i The Walking Dead.

Ätit spik

Elle Fanning, Kidman och Dunst ser alla ut att ha fått spik serverat till sig av cateringfirman. Till och med de fnissiga skoleleverna verkar ha bevittnat Sundsvall brinna ned. Trots att bakgrunden är det omåttligt brutala inbördeskriget mellan syd och väst, så verkar denna lilla skola vara en oas som inte alls blir påverkade av utsvultna soldater och massmord på slagfälten, trots att hela regementen marscherar förbi.

Så med sitt provocerande låga tempo och skådespelare som enbart inspirerar till sorg, så är De Bedragna en ren ångestbomb, som inte på något sätt får mig att se fram emot att behöva spendera nittio minuter med denna manodepressiva domedag.

När till och med Suffragette med Carey Mulligan i huvudrollen framstår som Die Hard vet man att något är fel.   

sub-buzz-9584-1497641705-2

En tryckande final

Men så helt plötsligt händer något, i en hastig tredje akt så vaknar Coppola till liv och verkar inse att hon faktiskt regisserar en film som allmänheten skall se. Då drar hon fram sin skarpaste dramatik och skapar en tryckande stämning. Då lyser plötsligt Nicole Kidman upp och får mig att intressera mig för hennes blottade elever.

Det ser fortfarande bedrövligt ut och Kristen Dunst verkar ha lika mycket intresse av sin instats   som för sin årsgamla skattedeklaration. Men tillslut så får jag lite mer förståelse för berättelsens styrka. Det tillkommer ett djup som vi inte sett skymten av tidigare.

Genom denna försenade uppryckning räddas filmen från ett totalt bottenbetyg. De negativa faktorerna är dock så stora att det inte kan benämnas som något annat än ett totalt slöseri med tid och energi.

Betyg 4/10 

Suffragette Recension

Ful,outhärdlig och hemsk

De där orden borde egentligen beskriva de värsta av karaktärerna, men istället är det Suffragette själv som är den största lagbrytaren av alla i det här sammanhanget.

Mulligan enda behållningen 

Jag skall göra det tydligt, jag dyrkar Carey ’’CM’’ Mulligan. Två gånger har jag trotsat sjöar och hav för att se henne live i uppsättningar av Såsom I En Spegel och senast i fjol för David Hares Skylight.

Och nej det är inte ’’CM’s’’ fel att det Suffragette kraschar snabbare än ett flygplan utan motorer, tvärtemot är hon den enda mest ynkliga behållningen av det totalt misslyckade soppa. Så här bra har hon inte varit sedan sitt bästa år 2011 med Drive och spektakulära Shame.

Platt som ett strykjärn

Genom att helt och hållet spela på politiskt korrekthet öppnar Suffragette på ett så platt och förutsägbart maner, att jag faktiskt undrar om det inte är Flash Gordon som smugit sig in.  Allt etableras genom hårda textade meddelanden som skall få med oss på den tvållåda filmen förvirrat står och trampar på.

Som de flesta räknat ut från trailers och bilder är tillvaron för den hårt arbetande Maud (Mulligan) erbarmliga, chefen för hennes tvätteri är ondare än Marvel demonen Mephisto och ungefär lika nyanserad som den onde kejsaren Palpatine från Star Wars-trilogin, detsamma kan sägas för alla manliga karaktärer som filmen verkar känna ett behov till att förvrida till patetiska karikatyrer kontra figurer vi kan avsky på riktigt som tex J.K Simmons sadist Fletcher i Whiplash. Om ändå Suffragette bara vore en oinspirerad film som med handen i bakfickan försöker kapitalisera på aktuella ämnena som diskriminering och könsfrågor, hade vi haft en en plattare film än de strykjärn Mulligan pressar kläder med.

Epilepsi-klippning  

Men tyvärr kan inte regissören Sarah Gavron hålla sig från att vrida och hacka i sin egen film tills det bara finns slamsor kvar. Suffragette kan mycket väl ha den värsta klippningen jag sett sedan Iron Maidens epilepsi-framkallande konsertfilm Death On The Road. För att försöka kompensera för det fullkomligt vulgärt usla tempot – där scener säckar ihop av total avsaknad av nerv eller känslor, väljer Gavron att klippa i sin film som om det vore en puderlocks frisyr från 80-talet. Ynkliga sekunds klipp körs ihop med bilder av väggar, för att sedan klippa till marken, för att slutligen gå tillbaka till något irrelevant.

Det här stressade och obekväma hantverket genomsyrar hela filmen och många gånger är det snudd på omöjligt att uppfatta vad som faktiskt händer. Att filmen sedan är fulare än en engelsk brun flod – med sitt uppenbart digitala foto och ’’det sämsta av SVT’’ produktionsvärden, gör knappast saken bättre.

Fullkomlig utmattning 

Trots filmens längd på knappt två timmar känner jag mig helt mör när jag kommer ut i den nedsmutsade London luften. Där Avengers Age Of Ultron bankade publiken till smulor med sitt slutliga CGI-bombardemang, känner jag mig om möjligt än mer utmattad efter Suffragette. Där Gavron kunde ha gjort en engagerande och stark film med allegorier till dagens hetsiga debatter får vi istället utstå en av årets absolut största plågor.

Betyg en svag 2/10

Bäst: Carey

Sämst: Klippningen,det träiga manuset och de katastrofalt dåliga produktionsvärdena.

Fråga: Vad i helskotta hände ?

Notering: Engelsk bioreklam pågår i över 30 min (!)