Hur skulle det vara att få följande skivor nedhuggna till ved och sammanfogade i ca 300 sekunder ?

Achtung Baby

Abbey Road

Born To Run

(What’s The Story) Morning Glory ?

En dålig liknelse måhända men också det enda som beskriver dagens trailer-klimat. Nej, det var inte bättre för, trailers har alltid varit en ren plåga för den som vill undvika att få en hel film återgiven under två minuters format – den ökända Gudfadern trailern tex.

Idag förekommer liknande otäcka exempel som The Man From UNCLE, vars absolut sista scen gavs iväg i trailern. Jag har inte varit så chockad sedan vår HD-DVD spelare brann ned.

Iron Man (2008) var den sista filmen jag själv-saboterade med hjälp av TV-spots,trailers och uthuggna klipp. Vad som återstod var bara ett fåtal magra trådar som kopplade ihop sekvenserna. Överraskningen spänningen och som U2 sade ’’ the element of surprise’’ var borta. Någonstans där insåg jag att den här filmslakten behövde få ett omedelbart slut.

Sedan dess har följande policy gällt; två trailers och inget mer – helst en. Jag har försökt hålla radioskugga gentemot alla årets stora tältpinnar; Star Wars,Spectre,Terminator,Avengers Age Of Ultron.

Det är numera en skräck att besöka en biograf för risken att få en o-önskad spoiler-bomb i knäet. Nu senast på Suffragette ville tortyren inte sluta i de 30 (!) horribla minuter som engelsk bioreklam är. Allt gick hyfsat fram tills Spectre dundrade upp på duken. Reaktionen blev att krampaktigt ställa sig i någon slags fosterposition och tala i tungor för att undvika ljudet.

Tyvärr hjälpte inte det här bisarra utspelet, nu vet jag att ’’Astonen’’ är vapen bestyckad, Monica Belluccis tal om den illvilliga organisationen, ja till och med bitar av relationen mellan Waltz och Craig. Och således försvann en stor del av nöjet.

För mig är överraskningen och helheten av en film närmast huvudsaklig. Att se om filmen lyckas väva ihop sina beståndsdelar till en jämn helhet, att låta de spektakulära sekvenserna få vara så kraftfulla och överraskande som de borde. Det tillåter också bedömningen att vara mer o-nyanserad där jag inte behöver sitta och finna mig själv tänka ’’då var det bara den där sekvensen kvar då’’.

Så när väl Disneys atombomb släpps iväg i december sitter jag i alla fall tryggt. Då kan jag se den där Millennium Falcon-jakten, när en skvadron av X-Wingar anländer och smeker vattnet, Kylo Rens hemslöjds-ljussabel,attacken mot Star Destroyer-skeppet och sedan de…. åh, satan…….

”You know I love the element of surprise” – U2, Until The End Of The World