Rammstein Stockholm Stadion 14-08-2019 Recension

Summering: Mästerlig show och ett genialt framförande gör den tyska sextetten till kungar och härskare över hårdrockens förlovade land. 

Att bjuda på en show utan dess like är idag svårt om inte omöjligt… 

Då U2 revolutionerade scenkonstruktioner med sin Zoo TV-Turné under 90-talet, så skapade man flera ideal och standardiseringar som flera musiker och band anammat sedan dess. 20 år senare så är storbildskärmar, häftiga ljuseffekter och jättelika scenbyggen inget nytt under solen. 

Där Bono, The Edge, Adam Clayton och Larry Mullen Jr fyller sina stora LED-skärmar med vackra bilder och fagra vyer – samt ett stort mått av ömhet, så tar Rammstein fram ett hutlöst bombardemang av konfetti, eld, mer eld och rekvisita som får de mest påkostade Broadway-shower att framstå som skamliga. Om den irländska kvartetten är Bruce Banner, så är Rammstein det gröna alter egot Hulken, stor, stark och beredd att krossa allt i sin väg…  

Rammstein vet inte ens vad ordet subtilt är. Genom konsertens två timmar så är det ett furiöst angrepp med dånande volym, mäktigt scenskådespel och musik så hård att man kan undra om Stadions träbänkar kommer vara intakta dagen efter konserten. 

De tyska hårdrockarna har under åren byggt upp ett renommé som vansinniga våghalsar som inte är rädda för något. Det är inte bara de brutala texterna och djävulskt medryckande riffen som föranlett detta. Ingeting är tabu i Til Lindemanns lyrik, vare sig det gäller perverst sex eller makabra mord. Saker som inte borde vara möjliga – eller tillåtet, blir verklighet i Rammsteins musik och deras visuella eskapader.

Grå och ful kväll 

Just denna gråa och avslagna Onsdagskvällen – som konserten utspelar sig under, är inledningsvis regnig och kylig, knappast något idealt klimat för en utomhuskonsert. Hela Stockholm håller dessutom på att återvända hem efter solsemestrar och utlandsresor, med allt vad det innebär med jetlag och krypande arbetsångest. Stämningen på vägen till arenan är knappast så elektriskt som den skulle kunna vara. 

Men Rammstein kunde inte bry sig mindre om saker och ting som väder, vardagar eller otillåtna ljudnivåer. Konserten inleds med den största explosionen jag sett utanför en Hollywoodfilm. Den allt mer åldrande Stockholm Stadion kränger och bågnar som en risig träkoja i stormens öga då detta ursinne öppnar konserten. 

’’Krasch, bang, boom !’’ 

Smällen är så kraftfull att boenden i området är förlåtna om de misstänker att hemvärnet provskjuter med landets samtliga fältkanoner. Publiken blir helt omtöcknad av detta startskott, men istället för att elda på detta extatiska tillfälle, så framför Rammstein den stillsamma Was Ich Liebe, där bandmedlemmarna sakta men säkert går upp på scenen. Men efter denna lilla välkomstdrink så är det slut med uppvärmningen… 

Links 2 3 4 blir som ett slag i magen, ljudnivån är så kraftig att kroppen närmast vibrerar. Bandet spelar dessutom så tungt och hänsynslöst att de utan problem kan sänka en pansarkryssare. 

Det bindgalna och fokuserade framförandet hade tagit bandet långt, men Rammstein är mer än bara hårda riff och sylvassa syntar. Showen spelar en minst lika central del i bandets konserter som deras musik. Och i och med denna turné så har bandet lyckats överträffa sig själva. Visuellt är konserten fulländad, man lyckas inkludera allt som gett gruppen sitt renommé som ett rockband utan dess like.  

Starkare än någonsin på de största arenorna 

Tidigare har man hållit sig till medelstora arenor, det är först nu som man tar steget till de helt gigantiska spelplatserna. Ett antal artister misslyckas kapital med att anpassa sig till de större utrymmena, showen kan helt plötsligt eka ihåligt och scennärvaron försvinner ut i tomma luften – se Håkan Hellström på just Stockholm Stadion 2017. 

Rammstein bygger sina spelningar på tight koreografi och noga repeterade manövrar. Klivet till de riktigt stora arenorna är därför inget problem, inramningen och den mäktiga scenen förstärker bara det osannolika som publiken får bevittna. Det är en blandning av alltifrån cirkus, teater, opera samt väckelsemöte. De världskända pyroeffekterna brinner som helveteseldar, varenda explosion får publiken att rycka till. Många band låter sina effekter bli till en kakafoni, Rammsteins samtliga påhitt är däremot genomtänkta, vackra och gastkramande. Här finns inte en gnista som inte har regisserats minutiöst. För att dram fram fördomarna så är showen ett tyskt precisionsinstrument som är fullkomligt ofelbart.  

I och med denna perfekta regi så får vi ett spektakel som inte kan upplevas någon annanstans. Flera av gruppens mest kända episoder finns givetvis beskådas på YouTube. Men ingen film eller ljudupptagning kan återge den genuint fysiska påfrestningen som är en Rammstein konsert, elden flamberar arenan och dess besökare, fyrverkeriet bländar och de tokiga upptågen på scen förtrollar. 

Perfekt setlist 

Hårdrockskonserter kan ibland bli monotona. Metallicas besök på Ullevi i år innehöll exempelvis  ett par inslag som orsakade flera stillastående sektioner. Att spela nytt material är inte heller problemfritt. Men Rammsteins senaste – och namnlösa, album blir till showens ankare, det är inte tal om några pliktskyldigheter, allting flyter samman till en fantastisk helhet. Några döda eller utdragna partier finns inte att hitta. Även de avskalade balladerna blir strålande andningstillfällen istället för rastlösa stoppklossar.   

Spår som Puppe, kunde ha blivit problematiska – med sin utdragna och svåra struktur. Men detta undviks i stunden då Til Lindemann vandrar upp på scenen med en gigantisk barnvagn som sedan börjar brinna – samtidigt dränks arenan i kolsvart konfetti. 

Att bevittna detta är inget annat än obeskrivligt. Den helt bisarra inramningen är både vacker och vansinnig. Och dessa galna inslag överträffas gång på gång under kvällens gång. Deutschland hör till det bästa som hårdrocken gett världen de senaste åren. Videon till detta mästerverk är minst lika utsökt, framförandet på scen tar med sig de illröda laserstrålarna och det episka soundet. Radio och Mein Teil är adrenalinruscher som blandas ihop med pop-syntar respektive gigantiska eldkastare. 

Rekord i höjdhopp 

Gränsen mellan det löjliga och dramatiska blir snart svåra att fånga i ord, vad bandet än hittar på så fungerar det. Och då Christian Lorenz börjar hamra introt till Du Hast så blir det än bättre…  Stockholmspubliken är inte lätt att tas med – synnerligen inte på en vardag, men nere på planen så verkar alla vara som förhäxade. Stadion må vara en plats för atletiska prestationer, och publiken i de främre leden slår de flesta svenska rekord i höjdhoppning. 

Efter superhiten så sprutar man in raketbränsle i den tjutande och våldsamma motorn som driver konserten. Sonne håller på bränna ned hela Östermalm, elden spurtar och får varenda åskådare att svettas. Här så börjar jag spekulera i om Rammstein kan agera som potentiellt substitut för vår egen sol då denna slocknar. Men sedan så dämpar man hastigt denna eufori. 

Popmonster 

Snabbt och problemfritt så ger sig bandet ut i publikhavet och promenerar till en plattform placerad i arenans mitt. Där framförs en öm och försynt version av Engel med hjälp av pianoduon Jatekok. Efteråt så görs det omöjliga – att varva upp publiken ytterligare efter att ha sänkt tempot. Ausländer förvandlas till ett popmonster som får arenan att vibrera utav hysterisk dans. Du Riechst So Gut attackerar huvudstaden – volymen verkar – mot alla odds, bli än högre. 

Förutom den helt menlösa Pussy, så är konsertens sista två nummer fullkomligt enastående. Självbetitlade Rammstein lyser upp hela Svealand, trycket och styrkan i det monotona riffet kan krossa cement. Ich Will är bortom alla ord, det går så snabbt att det känns som att vara fastspänd på motorhuven till en bil – vars förare har tappat förståendet, och kör i fullfart nedför autobahn, publiken kan inte sluta hoppa och även på läktarna är det full kalabalik. 

Über allen

När allting väl är slut så hungrar jag redan efter mer. Så här mäktig, gripande och vacker har hårdrocken nog aldrig varit, konkurrenter som AC/DC och även Metallica framstår som klena ursäkter i jämförelse med denna perfekta tyska rockmaskin. För att parafrasera – ’’Rammstein, Rammstein über allen’’. 

Betyg 10/10    

Bäst: Du Hast, Deutschland, Ich Will, Sonne, Mein Herz Brennt, Rammstein, Du Riechst So Gut.

Sämst: Pussy. 

Fråga: Hur många samtal fick larmcentralen egentligen under kvällens gång ? 

Betyg på samtliga låtar 

Was Ich Liebe – 8/10 

Tung, atmosfärisk och elektrisk öppning. 

Links 2 3 4 – 9/10 

Stamp och tramp, nu är det slut med lugnet. 

Tattoo – 8/10 

Solitt spår från gruppens senaste album med en tillhörande bombastisk refräng. 

Sehnsucht – 7/10 

Fartfylld gammal goding som är en aningen felplacerad. 

Zeig Dich – 8/10 

Gregorianska körer och stenhårt riff gör detta till en grandios stund. 

Mein Herz Brennt – 10/10 

Rammstein möter Led Zeppelins Kashmir, så mäktig att man tappar andan, publikens allsång är guld värd. 

Puppe – 9/10 

Svårmodig och lynnig historia som bärs upp av ett skådespel som inkluderar ett magiskt konfettiregn, monsterbebisar och Til Lindemann med handhållen kamera. 

Heirate Mich 6/10 

Aningen blek efter briljansen i föregående spår. 

Diamant – 7/10  

Fin och tyst liten brandfilt. 

Deutschland – 10/10 

Bland det mäktigaste och mest storslagna som hårdrocken någonsin levererat. Inleds med galen dans och Christian Lorenz spelandes på sin synt uppe i en hiss (!). Styrkan i framförandet är oförglömlig. 

Radio – 9/10 

Än mer guld från senaste skivan, ett industriellt popmonster. 

Mein Teil – 8/10 

Galen uppvisning som inkluderar eldkastare, kanoner och slaktknivar. 

Du Hast – 10/10 

Går knappt att beskriva detta i ord… Frågan är bara om pyroeffektenra eller publiken är bäst ? 

Sonne – 10/10

Sundsvall brann ned för över hundra år sedan, om detta pågått aningen längre så hade nog Stockholm mött samma öde. Såhär mycket eld trodde jag bara fanns i vår egen sol. 

Engel – 7/10

Bandet strosar ut mitt i publikhavet och ställer sig på en mindre scen. Vad som följer är ett tyst och diskret framförande av publikfavoriten. 

Ausländer – 9/10   

Efter att ha åkt gummibåt tillbaka på publikhavets armar, så avlossas ännu ett djävulskt medryckande spår från det självbetitlade albumet.  

Du Rieschst So Gut 10/10 

Brinnande pilbågar och ett minst lika eldfängt riff, nere på plan så börjar golvet rämna. 

Pussy – 4/10

Pubertalt tjafs. 

Rammstein – 10/10 

Publiken längst fram är förhoppningsvis brandsäkra, det ensidiga och mullrande riffet vänder upp och ned på precis allting. 

Ich Will – 10/10    

’’Händerna i luften’’ – beordrar Lindemann, med tanke på hysterin så hade han lika gärna kunnat be hela publiken flyga, det hade nog inte varit helt omöjligt heller med tanke på euforin… 

Patti Smith Stockholm Waterfront 19-06-2019 Recension

Det är en lokal som huvudsakligen är menad för långa föredrag om alltifrån kompostering till redovisningar av diagram och staplar. Men denna kväll är konferenslokalen Stockholm Waterfront  en svettig, personlig liten pub – eller klubb, där ett övertänt och självsäkert band – där bara de mest essentiella medlemmarna deltar, får lokalen att skaka av jubel och dånande applåder. 

2013 så publicerade musiktidningen Rolling Stone en lista över de absolut bästa live artisterna för tillfället. De vanliga misstänkta – Bruce Springsteen, The Rolling Stones och U2, krönte såklart de ärofyllda topplatserna, men på plats nummer 28 så fann vi Patti Smith. 

Smiths karriär spänner över fyrtio år, från att ha börjat i punkens tuffa tecken, så har Smith byggt upp ett rykte som aktivist inom ett antal samhällsfrågor. Men utöver sin status som politisk förkämpe, så är hon inskriven i musikhistorien som en av de allra största och mest inflytelserika artisterna i modern tid. 

Ikon med dolda skatter 

Smith har – enligt sig själv, bara haft en enda riktig hit – Because The Night, som Bruce Springsteen gav henne, stora delar av hennes eget författade material, är långt ifrån igenkännbart för de stora massorna. Likt många andra geniala liveakter, så kan Smiths livekonserter inte verka mycket för världen – rent visuellt, på scen blandar hon poesi, rock och berättelser, det låter sannerligen inte som något recept för en euforisk live upplevelse, snarare ett fängslande seminarium.

Därmed kan man fråga sig hur detta skall funka i en konferenslokal, som dessutom är fylld med några av de mest svårflirtade åskådarna på denna jord – Stockholmspublik. Och för att göra oddsen värre så inträffar konserten mitt i veckan på en ganska såsig onsdag kväll. 

Direkt från New York 

Scenen som sådan är inte bara spartansk, den är i det närmaste obefintlig. När Patti Smith äntrar  är det på det mest alldagliga sätt, plötsligt dyker hon upp bakom ett par tunna svarta draperier. Gruppen på totalt fyra man – Smith inkluderat, ser ut att vara influgna från något minimalt gig på en bar i New Yorks mest bohemiska regioner. 

Men bra artistskap behöver inte konfetti, lasershow eller ens någon större ljudanläggning för att skapa magi på scen. Setet må bara bestå av femton låtar, men från första ackordet så gör Patti Smith sitt material till öppna skattkistor för lyssnaren. Vartenda ord, varje gest förstärker ett låtmaterial som gör sig helt ypperligt i detta intima format. 

Rockpoet och profet

Smith är numera minst lika mycket författare som rockmusiker, lyriken och den ogenerade rösten ligger stark i ljudmixen, Smith leker shaman och framkallar otäckt gripande monologer där hon förkastar ett samhälle som styrs av storföretag och bindgalna politiker. 

Tappningarna av Neil Youngs After The Gold Rush och Midnight Oils Beds Are Burning, är helt oförglömliga med ett komp som är långt ifrån tekniskt perfekt, men helt i unison med Smiths musikaliska stil. 

Flera tillfällen förvandlas spelningen till långa diktläsningar – som dessutom är improviserade, men detta hanteras med sådan bravur att det inte går att slita sig från den spektakulära uppvisningen som Smith bjuder på. Denna kväll är artisten från Chicago också på sitt – välkänt, glada humör och skämtar och drar lokala anekdoter om Sverige, Stockholm och Greta Thunberg. 

Episk avslutning 

Allt som framförs är av högsta kvalitet, men det är på slutet av det korta setet som denna finstämda kväll blir till en rasande rockkonsert, av högsta dignitet. Because The Night får hela lokalen på fötter, Smith manar fram så många hon kan att ta sig allra längst fram till scenkanten, och därmed är folkfesten ett faktum. Gloria – som avlöser Smith och Springsteens mästerverk, låter precis lika intensiva som på 70-talet. Precis som de bästa av artister, så har Patti Smith utvecklat sitt artistskap under de gångna årtiondena, den ungdomliga energin må vara något reducerad, men istället så har en mer världsvan, poetisk och karismatisk artist framträtt. 

Smith anpassar hela showen efter sin ålder och kunskap, och där artister som Kiss och Bon Jovi kämpar med att försöka uppehålla sin image som unga hungriga rockare – och misslyckas kapitalt, så skäms inte Smith för att hennes hår blivit grått och att hon numera också är mer beläst och vis än tidigare. I avslutningen People Have The Power tas extasen och masspsykosen till sin absoluta höjd, blandningen av hoppfullhet och ilsken protestsång, kunde inte vara mer passande med tanke på den värld vi idag lever i. 

I det ögonblicket så briljerar Patti Smith till den mildra grad, att jag blir fullkomligt övertygad om att bästa rockmusiker har en sak gemensamt med himmelskt vin, det blir bara bättre med åren… 

Betyg 8/10 

Bäst: Because The Night, Gloria, After The Gold Rush, People Have The Power och Beds Are Burning.

Sämst: Hade gärna fåt vara ett par låtar längre.

Fråga: Hur kan en sjuttioårig dam med en nackskada, vara mer energisk och fängslande än hela den samlade moderna popindustrin ?  

Årets Bästa Konsert 2018

Vi gör processen kort… Pearl Jam, i den tyska huvudstaden Berlin, på den vackra amfiteatern Waldbühne, slår det mesta, inte bara i år utan överlag. Rockbandet från Seattle är välkända för sina otroliga livekonserter, där de utmanar giganter som U2 och Bruce Springsteen. Och just den här kvällen sken rockgudarnas strålar rakt ned mot scenen i den tyska lummigas skogen. 

Symbiosen mellan publik och band var så tight att en enda handrörelse från sångaren Eddie Vedder, var tillräcklig för att försätta 20 000 människor i total masspsykos. Jag önskar fortfarande att jag kunde skriva minst tre ytterligare recensioner kring den här spelningen, trots evinnerliga försök att vända och vrida på det, samt summera allt som skedde under 150 minuter, så känner jag fortfarande att inga ord eller videofilmer kan göra rättvisa åt detta perfekta konsertmonster. 

Versionen av Porch, då hela arenan tappar förståndet och börjar kasta pappersbrickor, samtidigt som halva publiken crowdsurfar och dras över den främre barriären, är en syn som är så vacker att jag nästan kreverar på golvet då jag tänker tillbaka på det. 

Tiger Film utser därmed Pearl Jam på Waldbühne den 5 juli i Berlin till 2018 års bästa konsert   

Collateral (Netflix/BBC) Recension 

p05vtvbf

All images courtesy and copyright of BBC/Netflix 2018

Summering: Bitvis underhållning räcker inte för att kompensera för en övertydlig och förutsägbar sekvens utav händelser, det är som mest underhållande då den – mellan varven, superba dialogen får stå i centrum. 

David Hare anses skriva den sortens dialog som flera av oss drömmer om att kunna använda sig av i ett argument eller debatt. Hastigheten och sättet han verbalt dräper motståndaren på är alltid lika underhållande att lyssna till. Bästa exemplet på Hares författarskap kan ses i hans pjäs Skylight, en modern teaterklassiker. Skylight år ett kammardrama som enbart kretsar kring att verbalt tillintetgöra sin motståndare. Den senaste versionen av Skylight hade Carey Mulligan i huvudrollen. Jag hade turen nog att få sen en av de föreställningarna i London, Mulligan må vara känd runt om i världen, men i hennes hemland Storbritannien är hon en legend som attraherar publik som ingen annan.

carey-mulligan-in-collateral-netflix

Jungleland

Bruce Springsteen skall ses på östkusten i USA, U2 i Dublin och Carey Mulligan i London. Extasen, publiktrycket och den närmast heliga stämningen utanför sceningången är en upplevelse man sent kommer glömma. Så att Hare skulle inleda ett nytt samarbete – som denna gång inte är  oåtkomligt bakom dyra teaterbiljetter, kan tyckas vara ett genidrag med både Hares och Mulligans popularitet i England. Och självfallet står BBC bakom produktionen.

I länder utanför det numera minimala brittiska imperiet, så serveras hela serien på ett bräde genom Netflix. Att två så stora talanger nu gör en serie som kan ses direkt i mobiltelefonen, är vid en snabb eftertanke ganska makalöst. Britterna har under alla årtionden av Morse och mord i byn Midsomer utvecklat en given fallenhet för torra och bitska kriminalinspektörer.

Och då vi ser till resurserna och kompetensen är det något tråkigt att Collateral aldrig höjer sig över att vara en glorifierad version av vår egen Beck eller Wallander. Mikael Persbrandts Gunvald Larsson har nu blivit till Mulligans vassa och trötta Kip Glaspie, en nyligen befordrad och driven utredare som är nästan lika ful i mun. Den här gången brinner David Hare för sin kritik mot det nuvarande brittiska samhället och främlingsfientligheten, han introducerar flera karaktärer med  invandrarbakgrund – specifikt mellanöstern, då Brexit just tagit plats kunde detta ha blivit lika träffsäkert som Karl Gerhards häcklande av Axelmakterna i sin sång om hästan från Troja.

I Skylight har berättelsen mer gemensamt med en epilog, de riktigt dramatiska händelserna har skett långt innan och karaktärerna reder egentligen bara ut vad som egentligen gick fel. Collateral verkar också sakna den första och andra akten, vi kastas direkt in i händelserna och karaktärernas vardag, detta gör att intrigen kan klaras av väldigt snabbt, och för att vara ett så pass ’’intellektuellt’ projekt så använder man sig av ett väldigt högt tempo där man forcerar och skär bort all form av dötid.

810f3e7c-d505-4fd5-9d63-d6324d5da6f9

State Trooper 

Komplikationerna av detta direkta sätt leder till att vi förlorar flera delar som hade varit intressanta att se mer av. Carey Mulligan är flera gånger för ansträngd för att kunna kännas helt klockren i rollen som lagens stenhårda väktare. Trots att man har Mulligan till sitt förfogande får hon förvånansvärt lite utrymme fram till seriens upplösning. Trots detta fel så har Mulligan äntligen lyckats hamla rätt efter ett par förlorade år med The Great Gatsby och Suffragette. Att se henne i något såhär annorlunda är uppfriskande och jag grämer mig att vi inte kan få en andra säsong.

Överlag är skådespelet kvalitativ rakt igenom, nästan alla roller fyllas av brittiska karaktärsskådespelare som lyckas göra soppa på en spik med tanke på den begränsade speltiden.

Det är tydligt att Hare inte är intresserad av att uteslutande fokusera på en specifik person den här gången. Collateral beskrivs som ett spindelnät där samtliga karaktärer i serien berörs av en specifik händelse. En bättre liknelse skulle vara en skål med spaghetti. Ett par stickspår känns meningsfulla och ger berättelsen mer än bara sin mordgåta, andra delar är helt onödiga och utan någon som helst betydelse. När dessa utsvävningar väl skall avslutas så sker det med att hela serien gör en vurpa och sedan lommar där ifrån skamset.

It’s Hard To Be A Saint In The City 

Den brinnande aktuella kritiken kring främlingsfientlighet och vardaglig rasism, hanteras inte heller på ett vidare elegant manér. Så fort det finns möjlighet till fördjupning  så tar man den enkla vägen. Alla de politiska inläggen känns som rabiata reklamutskick som man genast skickar vidare till papperskorgen. Allting måste förtydligas och överdrivas, efter ett tag blir det som en tråkig lektion i söndagsskolan. S.J. Clarkson regisserar också allting med en frånstötande kyla, samtliga människor är inte direkt några jag skulle uppskatta att bjuda in för en bit mat. Alla är kantstötta, fulla utav lögner, manipulation och vårdslöshet. Realistiskt absolut, men också utmattande och onyanserat.

Snedstegen blir tillslut för många och Collateral verkar nästan tro att tittaren är helt utan förmåga att sätta ihop ett och ett.

Ljuspunkterna finns, Carey Mulligan är som sagt utmärkt för det mesta, det vana hantverket och de solida skådespelarna gör att det aldrig känns alltför menlöst och det korta formatet på fyra avsnitt och fyra timmar är perfekt för en såhär kompakt berättelse.

En andra säsong skulle i det här fallet nästan bara kunna bli något positivt, tyvärr så verkar chanserna för en sådan nästan vara obefintliga. Således känns det som lite av ett slöseri med både tid och resurser för en slutprodukt som ofta bara är acceptabel.

Betyg 6/10 

 

     

The Cloverfield Paradox Recension 

the_cloverfield_paradox_ship_interior_3840-0

Images copyright and courtesy of Netflix 2018

En ofärdig, platt och tillrörd soppa. Den enda ursäkten är att alla med ett Netflix abonnemang får detta som en dålig accessoar, inte helt olikt från det skräp som följer med månatliga tidningar.  

Dagens mediala klimat har gjort det svårt at verkligen överraska. Långt innan en film kommer ut så finns det mängder av teorier, läckt information och spionbilder som inte är menade att ses av allmänheten. För tio år sedan så var ’’viral marketing’’ ovanligt vid  marknadsföring av produkter eller event.

Den första filmen i Cloverfield-serien, lyckades skapa en mystik och förundran genom sin bisarra och excentriska marknadsföring. Egentligen hade spelutvecklaren Bungie rdan hunnit före då man satte igång reklamkampanjen för Halo 2. Där var det alltifrån hakade webbsidor tillhörande biodlare som ingick i en maskerad reklamkampanj. Diverse små ledtrådar ledde – efter ett tag, fram till trailers eller annan mer matnyttig information kring spelet.

Mystiken kring Cloverfield var betydligt mer spännande än den slutliga filmen. Filmen var som bäst ointressant, flera gånger definierade man den moderna skräckfilm på sämsta sätt; trista skådepelare, dåliga karaktärer och plagiat.

Att försöka sig på en liknande marknadsföring idag vore nästan möjligt, socialmedia skulle förmodligen knäcka klurigheterna och gåtorna på rekordtid. Och för att behålla det oväntade som Cloverfield innebar, så valde man att släppa den spirituella uppföljaren 10 Cloverfield Lane bara några veckor efter att filmen hade tillkännagivits. Det var en – till hantverket sett, betydligt bättre film än sin föregångare, dock så tycktes personalen på Paramount Studios ha tappat kontrollen över sin topphemliga marknadsföring. Mot slutet lanserades flera tveksamma affischer som saboterade allt hårt arbete med att hemlighålla filmens innehåll.

GOD PARTICLE

Shock Me All Night Long 

När det nu blivit dags för den tredje delens lansering så återstår inte många knep för att överaska. Om man nu tyckte att ett par veckor var för lång väntetid så har lösningen anlänt, dagen efter den stora NFL finalen – Super Bowl, så kunde vi hitta den tredje episoden i serien – The Cloverfield Paradox upplagd på Netlflix.

Den här gången tar man helt enkelt efter rockbandet U2 då de gjorde ett chockartat släpp av sin skiva Songs On Innocence, där laddades automatiskt albumet ned till alla iTunes användare.

Om bakslaget blir detsamma som med den lansering vet vi inte än. Säkerligen så kommer en stor mängd människor påpeka på att deras heliga och perfekt kurerade Netflix-kö blivit nedsmutsad och kränkt av The Cloverfield Paradox.

Hur man skall lansera den hypotetiska fyran återstår att se. Kanske blir det till att söva människor i biografkön och flyga dem till en salong på andra sidan jorden. Men bara några minuter in i The Cloverfield Paradox blir det ganska uppenbart varför man smugit in den bland ett multum av andra dussinfilmer på Netflix… Den är nämligen genomusel…

Half The World Away 

Problemen är ganska tydliga då man måste sälja hela sin film genom en gimmick som direktlansering. Det fungerar en gång, kanske två men nyhetens behag är numera kortvarigt. Idag släpps mängder av kvalitativa filmer direkt till Netflix. Att stora  premiärer sker direkt i vardagsrummet är idag lika självklart som att det skall finns mer än två TV-kanaler att välja mellan. Både Paradox och 10 Cloverfield Lane påstås ha varit filmer som inte alls var menade att vävas in i vad som nu kan kallas Cloverfield-universumet.

Allting ifrån story till existensberättigande är mer ansträngt än någonsin i The Cloverfield Paradox. Uppläget är nästan identiskt med Event Horizon eller Daniel Espinosas Life som kom ut förra året, skillnaden är att nämnda är betydligt bättre. Det här är ett manus som borde ha legat kvar på en dammig hylla, någon originalitet finns det inte tillstymmelse till. I den scenen där man skall försöka hylla Alien så måste lägga sitt ansikte i händerna över genansen. Tankarna dras till kalkonen Passengers då karaktärerna bara irrar runt i cirklar trots att hela helvetet håller på att knacka på dörren.

För att vara en film som helt och hållet bygger på mysterium och tvära vändningar, så verkar The Cloverfield Paradox vara oroad över att publiken inte skall hänga med, det löser man genom att indikera och ge riktlinjer, det är så klumpiga att hela filmen blir patetiskt förutsägbar.

Half Full 

Det finns också ett mått av helt bortkommen humor som enbart får tittaren att rulla med ögonen. Bakom kulisserna sägs det att Paramount övergav filmen och lät Netflix få ta över. Det är inte  bara en överlämning som verkar ha skett, det är snarare en dumpning av en totalt ofärdig film. Vid en första anblick ser det påkostat ut, med bra scenografi och kostymdesign av Oscarsbelönade Colleen Atwood. Men ju längre det pågår så blir effekterna billigare och billigare, viktiga detaljer i berättelsen försvinner och allt slängs ihop till ett tragiskt dåligt slut. Knappt någonting verkar överhuvudtaget färdigt. Bara scenerna som inte tar sin plats ute i rymden kan kategorisera som kompletta.

Ingen av filmens skådespelare verkar vara särskilt inspirerade. De har ett omfång som sträcker sig från frustrerade till deprimerade. Den arma stackaren Elizabeth Debicki ser så bedrövad ut att behöva medverka att jag nästan – nästan, känner någon sorts sympati för hennes livlösa karkatär.

Om The Cloverfield Paradox hade fått gå upp på bio hade det förmodligen blivit betydligt större skriverier om dess uselhet, främst då folk faktiskt hade behövt betala för sig. Nu kan vi istället avmarkera skräpet och dränka bort den i de otaligt antal bättre filmer på Netflix.

Betyg 2/10 

Årskrönikan 2017 

nws-st-siberian-tiger-close

Ännu ett år har passerat och det är på många sätt mörka tider. Världen ser ogästvänligare och hotfullare ut än jag någonsin sett den under min tid i livet. Men ljuspunkter har förekommit. Där det politiska läget i USA förvandlats till en cirkus av korruption och bottenlös inkompetens så visar amerikansk film fortfarande att det finns gott om kreativ energi, vare sig det gäller miljonproduktioner eller små diskreta projekt.

Disney dominerade återigen alla våra nyhetsflöden genom sina tre (två om man bortser från Spider-Man Homecoming som juridiskt står hos Sony Pictures) gigantiska Marvel filmer. Samtliga var lysande men Guardians Of the Galaxy Vol. 2 och Spider-Man: Homecoming var absoluta toppkandidater. Åskguden Thor fick äntligen en riktigt bra film att hänga sin hammare på. Taika Waititi ignorerade helt och hållet tankesättet att storfilmer inte kan ta risker. Thor Ragnarok är en helt vild åktur som i första hand bör kategoriseras som en komedi, ett stilval som enbart det är värt att lyfta på kepsen för.

016

Copyright Of Disney/Marvel Studios 2017

Rocket Raccoon, Peter Quill, Groot, Drax och Gamora återvände med oväntat stort drama och några av årets finaste scener. Karen Gillan och Zoe Saldana fick båda två stå för en av årets mest minnesvärda dialoger om syskonkärlek och avund. Och vem kan glömma scenen med Taserface ?

Men den mest triumferande återkomsten skedde då Spider-Man reste sig ur graven som Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man grävt åt serien. Vad vi fick se i Captain America: Civil War var bara förrätten, Homecoming kan stå på helt egna ben utan sina stora specialeffekter och kontext i detta stora Marvel universumet. Det är en suverän karaktärsstudie och en lika genial skildring av livet i ett amerikanskt gymnasium. Filmen tilldelades vårt högsta betyg och såg ut att stå som ensam vinnare som den enda filmen från år 2017 som belönats med tvåsiffrigt betyg.

021

Copyright Of Sony Pictures/Marvel Studios 2017

Star Wars: The Last Jedi blev en oväntad kontrovers, om man enbart gör en snabbtitt på internet verkar det nästan som om regissören Rian Johnson och Lucasfilm skapat en film i ondskans tecken – i samma härrad som Leni Riefenstahl Viljans Triumf. Som vanligt vill jag inte göra detta till något angrepp mot de människor som genuint har invändningar mot filmen, men reaktionen är för mig bitvis obegriplig. Då man vill kategorisera detta som den sämsta Star Wars-filmen någonsin rekommenderar jag att man ser scenen mellan Natalie Portman och Hayden Christensen i vardagsrummet på Naboo, om möblerna eller aktörerna är mest träiga måste man nog vara expert för att avgöra.

056

Copyright Of Disney/Lucasfilm 2017

The Last Jedi spelar inte lika mycket på nostalgin som The Force Awakens eller Rogue One: A Star Wars Story. Rian Johnson struntar blankt i tidigare kutymer som följt med serien och skapar på så sätt en spänning både i scenerna och strukturen. Sättet filmen vänder och vrider på sin handling är mästerligt. Och då The Last Jedi vill krossa våra hjärtan (på rätt sätt) är den närmast ostoppbar. När jag tänker tillbaka på första visningen kan jag inte låta bli att rysa av välbehag. Således var det omöjligt att inte dela ut absolut högsta betyg och utnämna den till årets bästa film.

1280-dark-phoenix-1493070961013-1280w-1499398641308_1280w

Copyright Marvel Comics 2017

Och självfallet räckte det inte för Disney att enbart stå som årets – ekonomiskt, mest framgångsrika studio, bara för några veckor sedan klargjorde man ett köp av 20th Century Fox, något som innebär att Marvel nu har tillgång till hela sitt karaktärsgalleri med X-Men och Fantastic Four. Affären kommer ta tid och precis som med Spider-Man kommer man nog behöva gå försiktigt fram då man – förmodligen, startar om och börjar integrera sina egna versioner av karaktärer som Wolverine och Storm.

emma_stone_-__61st_bfi_london_film_festival__battle_of_the_sexes__premiere_on_october_7-14

De lite mindre filmerna fick också se sig väl representerade i år. Emma Stone gjorde en grand slam med sin insats i Battle Of The Sexes. Istället för att trycka in pekpinnen i folks ögon så är Battle Of The Sexes en rolig och varm film om ett ämne som inte kunna vara mer passande i dessa tider. Martin McDonagh slog också på stort och gjorde en Fargo-liknande thriller i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri där den amerikanska småstaden slukar upp moral och sanning.

SAMSUNG CSC

Att utse årets person är något för ytligt och fånigt med tanke alla fantastiska personer som verkar i det tysta. Men om vi bara ser till publika människor och kändisar så skall självklart Cobie Smulders och the ’’heavy weight champion herself’’ Emma Stone stå högst upp. Smulders gjorde en otrolig insats på Stockholm Comic Con med sitt fantastiska humor och lyfte en annars ganska platt tillställning.

SAMSUNG CSC

Och Emma Stone gav allt hon hade till sina fans då hon – på sitt patenterade energisk och glada vis, frälste fansen som väntat på henne vid London Film Festival.

2017 år markerade också första gången Tiger Film officiellt utförde ett resereportage. Resan till London och dess filmfestival blev genast en klassiker och vi kan inte vänta platt ge er mer av denna typ av inslag.

Någonstans mellan det lilla och det stora såg vi Christopher Nolans Dunkirk. En otrolig uppvisning i perfekt hantverk och teknik. Nolan fortsätter att töja på gränserna för vad som är möjligt med sina otroliga ambitioner, som denna gång innebar riktiga stridsflygplan och mängder av statister som skapar en fantastisk närvaro i filmen. Trots skalan så handlar Dunkirk om människorna bakom det storslagna. Samtliga berättelser i filmen är om anonyma soldater eller civila  som var villiga att offra allt antingen för sitt land eller bara för att komma hem.

014

Copyright Of Warner Brothers 2017

Och så till det som var mindre roligt inom filmvärlden. Man kan nästan inte skriva en summering av året utan att nämna skandalen med producenten Harvey Weinstein. Vad jag ansett om Weinsteins vidriga sätt att arbeta – där han enbart letat efter bekräftelse inom branschen, blev inte bara bekräftat utan ökade till något som inte ens en cyniker som jag själv kunde tro.

Weinsteins uppblåsta skurkimperium fick under slutet av 2017 se sig krossat av en flodvåg av skandaler som både chockade och äcklade hela världen. Hela utrensningen mot övertramp och förföljelse mot kvinnor inom samtliga yrkesgrupper är utan tvekan en av årtiondets viktigaste skiften. I dessa situationer så inser man hur trivialt saker som nöje och underhållning är i jämförelse med förtrycket som sker i skuggorna.

Även om Tiger Film knappt kan beskrivas som en mikroaktör i periferin så blev chocknyheterna om Bryan Singer och Kevin Spacey precis lika motbjudande, man känner både skam och sorg över att man inte på något sätt kunde sätta stopp för dessa monstruösa uppvisningar, där unga män och kvinnor fått sina liv förstörda av monster som enbart prioriterat sin egen patetiska hedonism.

Hur svårt det än må vara att tala om något så trivialt som musik efter detta så vill jag ändå nämna ett par tillfällen under året då konserter och musiker fick lysa.

u2-berlin-olympiastadion-2017-30-jahre-joshua-tree-182996

U2 spelningen i Berlin är självfallet det starkaste minnet, en både våt och lite sval kväll – sett ur ett klimatperspektiv, blev närmast oförglömlig genom en fantastiskt entusiastisk publik och ett U2 som nu anlände med en av sina absolut bästa setlists någonsin. Kasten mellan eufori och sorg var enorma, från tårarna i Miss Sarajevo till den helt vansinniga dansen i Elevation ledde denna kväll fram till min egen historiebok. Sedan knöt man ihop säcken då man släppte albumet Songs Of Experience, ett oväntat strakt album med ett par fantastiska spår som Love Is Bigger Than Anything In It’s Way och The Little Things That Give You Away.

rs-john-mayer-8764aea4-9a74-44ed-ac5e-8c6ad3d97205

Copyright Of Rolling Stone Magazine 2017

På hemmaplan (Stockholm) så skedde två riktigt bra spelningar, ironiskt nog var de så skilda åt som man kunde tänka sig. John Mayer som fått utstå kritik för att vara mesig och blek som musiker, bjöd på en fantastisk kväll där han precis som på sina album blandade allt från lätt pop till hård blues som fick mig att tro att Led Zeppelin med John Bonham återuppstått. Öppningen med Waiting On The World To Change blev också obeskrivligt bra då den drämde ned bara några minuter efter att Emmanuel Macron hade besegrat Marie Le Pen i det franska presidentvalet.

Kompositören Hans Zimmer skulle också inta Globen med ett enormt ackompanjemang med monstermusiker som Tina Guo på cello. Jag har haft turen nog att se ett par olika filmmusik konserter, ofta går de i den klassiska musikens fotspår, det är formellt och rakt. Zimmer ville riva ned de här föreställningarna om hur filmmusik skulle framföras, istället för att dirigera musikerna intog han scenens mitt och emulerade snarare ett rockband än en symfoniorkester. Spelningen blev en stor och intensiv upplevelse där stycken som Wonder Woman-temat närmast fick hela arenan att vibrera.

Ghost på Gröna Lund fick mig också att förstå att de var mer än bara gotisk yta. Det svenska metalbandet känns redo att invadera de riktigt stora spelutrymmena som Globen och kanske till och med Ullevi om ett par år ?

Sämre gick det för Håkan Hellström som gav sig ut på något som verkade vara en turné som enbart hade hybris som sin kärna. Genom uselt väder och en helt odräglig publik på Stockholm Stadion blev det som tidigare varit varma och intima tillställningar till en ren plåga. Att ljudet gjorde det mer eller mindre omöjligt att höra något annat än ett vasst brus hjälpte inte.

pic2-large.png

Copyright Electronic Arts 2017

När det kommer till interaktivmedia så blev ett begrepp ökänt – Loot Box. Detta påfund som började tillkomma i allt fler spel sedan de enorma framgångarna med så kallade ’’Free to Play’’ spel på den mobila marknaden, blev i år ett otyg som mer eller mindre fick hela Electronic Arts supersatsning Star Wars Battlefront 2 att kapsejsa. Vad som i grund och botten är ett riktigt bra spel förvandlades till en så stor kontrovers av hat och grova svordomar från delar av allmänheten att spelet just nu känns radioaktivt. Det blir en stor sorg att ett spel med så goda förutsättningar helt och hållet kan undermineras av ett riktigt uselt beslut.

destiny-2-1

Copyright Activision 2017

Bungie såg ut att ha en säker succé med Destiny 2. Den helt geniala formulan för spelarbelöningar i form av vapen och utrustning hade förfinats till sin spets i uppföljaren. Enspelarläget var äntligen spelbart och flera små problem hade tagit bort. Tyvärr så stagnerar spelet alldeles för hastigt efter att man nått maximal nivå på sin spelfigur. Vad som sedan återstår är en ganska hjärndöd repetition som knappt skulle gå att godkänna utan sällskap av vänner och bekanta. Den sociala asketen av Destiny kommer förmodligen alltid att vara seriens mest omtyckta signum. I och med detta föddes även vår egna – minimala, klan Tiger Film Team. För alla er som är intresserade att spela med oss får gärna kontakta oss på vår mailadress.

brb08

Copyright XM Studios 2017

Vårt fortsatta intresse för statysamlande fortsatte att belöna sig med några helt otroliga pjäser såsom Beta Ray Bill. Singapore baserade XM Studios fullkomligt körde över sina konkurrenter med produkter som helt och hållet utklassar det mesta i branschen. 2018 ser ut att bli ännu en fantastisk år för både XM Studios och Sideshow Collectibles med mycket spännande projekt som Scarlet Witch och Yoda Legendary Scale.

Avslutningsvis så kommer ett par reflektioner kring Tiger Film. 2017 blev intensivare än någonsin, med fler recensioner och mer innehåll. Publiceringsfrekvensen har ökat och vi hoppas såklart att även kvalitén på texterna förbättrats med tiden. Men absolut mest tillfredställande har varit de olika utställningarna vi gjort tillsammans med vår lokala biograf – Filmstaden Täby. Vi avlade vår sista utställning för året för bara några veckor sedan med Star Wars: The Last Jedi. Det blev en helt fantastisk avrundning där alla glada ansikten – stora som små, är en fröjd att få se.

shutterstock_434372086.jpg

Och som avslutning vill vi bara tacka alla som går vår verksamhet möjlig. Vi framför våra största tack till:

Dennis, Elliot och Gustav samt resten av den fantastiska personalen på Filmstaden Täby 

Paul och Cynthia på Lost In Collectibles 

Helena Stenhammar på UMG 

Madeleine Käck på 20th Century Fox Sverige 

Mattias Vestin och Miriam Bonassi på Disney Sverige 

Terese Ruud och Marianne Djudic på Taste PR 

Jesper Nordgren på Universal Sony Pictures Home Entertainment AB

Sofia Dahlén på NonStop Entertainment

Mona Holmquist på Scanbox Entertainment 

Linn Stjernlöf på MI5 Communications 

Alla på Playstation Press service 

Samt alla er andra som gör den här cirkusen möjlig 

Slutligen så skickar vi våra varmaste tack till er läsare. Tack för ett fantastisk år och god fortsättning så hoppas vi på ett fantastiskt 2018.

Gott Nytt År ! 

Alla på Tiger Film Blog 

U2 Diskografi 

636036833835589644176333592_u2

Efter U2s fantastiska konsert på Olympiastadion i Berlin och nyheten att ett nytt album snart är redo att släppas, så kör vi en hyllning kring allt som har att göra med ett av världens största band. Här följer en diskografi av samtliga skivor, vi har ej tagit med live inspelningar som tex Live From Mexico.

u2-boy

Boy (1980) 

En fullt duglig debut med ett par riktiga diamanter som I Will Follow och Out Of Control. Den mycket unga gruppen hoppfulla musiker bestående av Paul Hewson (Bono), David Evans (The Edge), Adam Clayton och Larry Mullen Jr, tog inspiration från punkmusikens energi, i synnerhet The Ramones. Förmodligen har Claytons bas aldrig varit såhär framträdande, ljudmixen är definitivt åt det tyngre hållet och de nuvarande versionerna som U2 spelar på sina spektakulära scenbyggen är lättare och lite lösare, mer i linje med deras moderna sound som påbörjades med The Unforgettable Fire.

’’Gömda’’ höjdpunkter är bland annat An Cat Dubh som har ett av de mest hotfulla U2 riffen någonsin, den stillsamma Into The Heart. The Electric Co har också blivit till en fantastisk upplevelse live, den låter som en melodisk vinkelslip som skär sig igenom publiken med kirurgisk precision.

Övrigt material känns dock utdraget och något trött, det pågår för länge, saknar substans och känns mest som utfyllnad.

Betyg 6/10 

Bästa spår     

I Will Follow 

Out Of Control 

Into The Heart 

The Electric Co 

An Cat Dubh 

388557e0bc1408ebaf218dca63466b2f-1000x991x1

October (1981)

Efter att ha klarat av startsträckan utan större problem så springer bandet nu rakt in i väggen. October är ett album som U2 själva helst vill glömma bort. Mycket av texterna och idéerna sägs ha förlorats då en resväska innehållandes förarbetet försvann.

October är så tråkigt att lyssna till att jag kan känna hur sömnen tar över. Arrangemangen är slarviga och helt utan liv. Omslaget säger väl egentligen det mesta med några av tidernas fulaste frisyrer, dock inte sämre än den den blonda frisyren Bono körde med år 2015.

Gloria och titelspåret October har fått en viss resning i och med liveframträdanden, dock är versionen av October så usel på albumet att jag undrar vad producenten Steve Lillywhite sysslat med, basgången är så ur fas att Lars Ulrich trumspel verkar precist.

Betyg 2/10 

Bästa spår 

Gloria

October

b6a649093fc22eaba7061075a0895c0d-1000x999x1

War (1983)

Efter October var U2 fast beslutna om att inte låta inspelningsprocessen spåra ut ännu en gång. Där det föregående albumet befann sig i djup kris från början i och med bristen på material, så var War raka motsatsen. Sunday Bloody Sunday som öppnar skivan slår an tonen direkt. Larry Mullen Jr lånar takten och intensiteten från sin tidigare roll som trumslagare i ett marschband.

Sunday Bloody Sunday är en arg men sorgsen attack som aldrig blivit irrelevant  ’’how long must we sing this song ?’’ är en av rockmusikens mest drabbande lyriska stunder.

Resten av skivan är en ilsken och kompromisslös historia där U2 tar första steget i att diskutera politik och samhälle. Jag kan tycka att spår som Sunday Bloody Sunday och New Year’s Day är vida överlägsna övrigt material som låter som försiktiga förlängningar av det vi fann på debutskivan Boy.

Men War är punkten då U2 satte ned foten och visade att de var här för att stanna.

Betyg 7/10 

Bästa spår 

Sunday Bloody Sunday

New Year’s Day 

40

u2-the-unforgettable-fire-vinyl-record-w-booklet_1024x1024 

The Unforgettable Fire (1984)

Nu börjar det ta sig ! The Edge går tillbaka till sitt växande bord av gitarreffekter. Melodierna har fått en tydligare karaktär. Daniel Lanois steg in som producent tillsammans med Brian Eno och gjorde musiken tätare och mer intensiv. Spelrummet är större än tidigare, det förekommer en liten hymn i MLK, dedikerad Martin Luther King Jr, Bad är en enorm stund av U2s helt unika gitarrljud och förmåga att leka med sångers strukturer.

The Unforgettable Fire är ständigt energiskt, spännande och varierat. Och så har vi Pride (In The Name Of Love) som blivit ett signum för bandet. Den stora hyllningen till doktor King har fått anta flera olika skepnader genom åren, men kärnan som uttrycker desperation och en odödlig vilja att strida för sina ideal talar sitt tydliga språk än idag.

Detta är början på en av U2s bästa kreativa perioder.

Bästa spår  

Pride In The Name Of Love 

Bad 

Wire 

The Unforgettable Fire 

MLK 

u2_joshua-1488996977

The Joshua Tree (1987)

Detta är stunden då man som skribent darrar. Vi övervägde länge om vi skulle göra en individuell artikel enbart om detta mästerverk. Man kan kan antingen skriva oändliga rader text om denna milstolpe eller bara peka på skivans innehåll.

Hur kan man ens rangordna Where The Streets Have No Name, I Still Haven’t Found What I’m Looking For, With Or Without You, Running To Stand Still etc ?

Det går faktiskt överhuvudtaget inte att försöka avgöra vad som är bättre eller sämre på The Joshua Tree. U2 hade vid den här perioden gjort sig kända som ett liveband i toppklass. Nu var den unga gruppen rutinerad och redo att ta in nya influenser. Temat för skivan blev ett USA under Ronald Reagan som låtit stora delar av sin befolkning förlora sitt sociala skyddsnät och där klyftorna mellan rikedom och misär ökat.

Bono besökte även Afrika och Sydamerika där fattigdomen slagit sönder familjer och vänner, men där folkets vilja fortfarande var stark.

Samtidigt ville The Edge fortsätta experimentera med sitt redan unika sound. Gitarristen har en filosofi som utgår från principen att reducera antalet noter i ackord och slingor. Genom att nyttja delay och ekoeffekter så kan Edge simulera ytterligare ett lager av ljud. Where The Streets Have No Name sägs ha varit en av skivans svåraste produktioner. Den både mäktiga men intima monsterlåten går likt en vals. Ljudbilden är öppen, filmisk och suggestiv.

Jag har lyssnat till Where The Streets Have No Name så många gånger att jag närmast har tryckimpregnerat allt som har men låten att göra i mig. Mina fingrar har ärr efter min vilja att lära mig spela låten på gitarr.

With Or Without You är öm, intensiv och fylld med enorma känslor. Den första halvan av skivan är som en dröm för stora arenor där publiken förflyttas till en annan värld med melodiska ballader och explosioner i den snabbare sångerna.

Men som jag skrev i Berlin recensionen, så är del två av ett annat slag. Detta är skivans själ, från och med att Bullet The Blue Sky rört om i grytan, så tystas allt ned och vi promenerar in i Red Hill Mining Town. En plats som inte längre besitter något riktigt liv.

U2 tog precis som Bruce Springsteen för Darkness On The Edge Of Town stor inspiration från countrymusik och Hank Williams. Bono menar att The Joshua Tree är den första gången hans lyrik fick en genuin mening. Hela bandet förflyttade sin essäns till gospel och mogna observationer.

Running To Stand Still transporterar mig till ett regnigt landskap där jag kan se den förstörda flickan försöka fly från skräcken och isoleringen.  Motsägelsen i textraderna:

’’You got to cry without weeping

Talk without speaking

Scream without raising your voice’’

Får mig fortfarande att rysa.

På den officiella inspelningen från Vertigo turnén i Chicago år 2005 återfinns en obeskrivlig version av detta spår. Här har allt växt till någon slags musikalisk fantasivärld.

Trots att The Joshua Tree utgjort grunden till U2s spellistor i över trettio år, så går det inte att tröttna på att höra dramat i With Or Without You, friheten och lyckan i Where The Streets Have No Name och ilskan i Bullet The Blu Sky. Hur man än vrider och vänder på det hela så är det alltid perfekt.  Detta är en av musikens största stunder någonsin, i detta fallet behövs ingen bästa spår-lista.

Betyg 10/10 

0cb1feea847e8ef7d7225047d996865e-1000x991x1

Rattle And Hum (1988)

Menad som en dokumentation över bandets otroligt framgångsrika The Joshua Tree-turné spelningar, blev istället en konstig hybrid av nytt material och bortkomna men bra coverversioner av Helter Skelter och All Along The Watchtower.

Och visst finns det höjdpunkter, till och med fantastiska sådana. Versionen av Pride In The Name Of Love är så bra att enbart den motiverar att lyssna igenom hela albumet. Detsamma kan sägas om den helt enorma versionen av I Still Haven’t Found What I’m Looking For med en helt sakral gospelkör.

Men sedan följer all den där utfyllnaden, tråkiga och splittrade låtar som Hawkmoon 269 och Love Rescue Me borde legat som ett komplement till en singel och inte som huvudattraktioner på ett nytt album.

Av det nyskrivna materialet är det definitivt Desire och den underbara Angel Of Harlem som står som det verkliga guldet från skivan.

Åsikterna om Rattle And Hum delar fortfarande på fans och kritiker. Vissa slår fast att det är en riktigt vågad utflykt i olika amerikanska musikstilar, andra menar att den är ett bombastisk sömnpiller. Jag nöjer mig med att kalla den ljummen.

Betyg 5/10    

Bästa Spår

Pride In The Name Of Love (Live)

Desire

I Still Haven’t Found What I’m Looking For 

Angel Of Harlem 

u2-achtung-baby-album-art-billboard-1240

Achtung Baby (1991)

Det finns fantastiska skivor, sedan finns det mästerverk, klassiker och så Achtung Baby. Här talar vi om konst som går utanpå det traditionella analyserande språket. The Joshua Tree må liknas med The Beatles Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band, som den skiva som alltid kommer dominera diskussionen kring respektive band. Men Achtung Baby är min personliga favorit.

Där The Joshua Tree var stor och öppen, är Achtung Baby ett mörker som kritiserar allt i vårt moderna samhälle. I en tid då kabel-TV regerade och MTV inledde sin indoktrinering av en hel generation, tog U2 och gjorde om sig själva till en parodi av den typiska bilden för rockstjärnor.

Ljudbilden har flyttats från blues och country till techno. Samtliga spår på Achtung Baby är lika pulserande som ett elektriskt dansgolv på en sömnlös nattklubb. Här stängs alla galna ljudeffekter inne och tar hånskrattande lyssnarens hand och slutar inte den förföriska dansen som går från extas till sorg.

De stunderna representeras bäst av Mysterious Ways och Even Better Than The Real Thing. Men Achtung Baby har en allvarligare sida, One är förmodligen en av världens vackraste kreationer. Vartenda ord öppnar upp gamla sår som påminner om våra mest utsatta stunder. Hur den vi älskar kan få oss att kräla i förtvivlan.

Balladerna som Tryin’ To Throw Your Arms Around The World och Who’s Gonna Ride Your Wild Horses försätter mig i någon sorts trans. Jag vet inte vad The Edge har gjort med gitarren, men detta låter som ett instrument som inte existerar på denna planet.

Zoo TV turnén som följde anses också ha byggt om hela landskapet för hur en konsert faktiskt kunde utföras.

Betyg 10/10 

82356f6f0d3452f415cfe6541ee30371-1000x1000x1

Zooropa (1993)

U2 inledde med denna klena uppföljare till Achtung Baby en obehaglig fas där turnerandet fick gå före musiken. Skivan skrevs i mitten av den historiska Zoo TV turnén som passerade all rim och reson kring vad en konsert kunde vara för sorts upplevelse. Man tog med sig flygande Trabant bilar, satellit TV, dansare, telefoner och allt mellan himmel och jord. Bandet ville expandera på  satiren kring media och världens fascination med ytligheter som kändisskap.

Goda idéer absolut, men där slutar detta hafsverk vara intressant. Zooropa är stendöd, allting låter som urvattnade remixar av Achtung Baby spår. Detta kan vara bandets mest ointressanta stund sedan October.

Balladen Stay (Faraway, So Close) som delvis skrevs här i Sverige är det enda vettiga att ta med sig härifrån, skivan borde annars nyttjas som grytunderlägg.

Betyg 2/10 

Bästa spår 

Stay (Faraway, So Close)

u2-1997-pop-album-cover-1488380434

Pop (1997) 

Från obestridda musikungar till en samling förvirrade gubbar i medelålderskris.

U2 försöker blåsa upp sig själva denna gång. Men nu blir parodin från Achtung Baby snarare en tragedi. Pop hör till bland det sämsta jag någonsin lyssnat till. Från de helt pinsamma koncepten som låten The Playboy Mansion och ljudtortyren Miami.

Skivan blev ett mindre kaos då bandet ville ge sig ut på turné ännu en gång, trötta och slitna efter Zoo TV. Den här gången tog de med sig en gigantisk McDonalds båge och en gul citron (!?) som bandet skulle åka i, men som för det mesta slutade fungera och istället blev ett tillfälligt fängelse.

Lyriken har gått från storslagen till att bli mer eller mindre helt blåst. Melodierna är obefintliga och de låtar som inte låter som en tinnitus simulation är definitionen av katastrof. Det här representerar U2 när de är som absolut sämst. Såvida man inte gillar hälsofara bör detta monster hållas inlåst på Kumlas högsäkerhetsavdelning.

Bästa spår 

Last Night On Earth 

Betyg 1/10 

1280x1280

All That You Can’t Leave Behind (2000)

Efter Pop kunde det bara gå uppåt. U2 insåg plötsligt att de inte längre var en kvartett av pojkar, utan män som vid den här tiden hade gott om personliga historier att förmedla. Man gick ifrån techno inriktningen och försökte hitta ny sätt att implementera sina musikaliska utsvävningar.

Resultatet blev en delvis fantastisk skiva som gav bandet nytt liv. Kite är förmodligen en av de mest nakna stunderna, där Bono tar farväl från sin döende far. Walk On är en renande explosion med en hjärtskärande vacker melodi.

In A Little While blev en dedikation till Joey Ramone som också låg på sin dödsbädd.  Och Beautiful Day och Elevation skulle visa bli gigantiska upplevelser på den mycket framgångsrika Elevation turnén.

Stuck in a Moment You Can’t Get Out Of borde blivit en klassiker, men har pga sin låga frekvens utanför Elevation turnén aldrig fått chansen att växa till den superhit som den är ämnad att vara. Mycket trist då detta är en makalös stund av musik och lyrik.

Skivans final är något utdragen och tenderar att falla i samma fälla Pop. Peace On Earth är löjligt naiv och New York ger tyvärr otäcka vibbar från Pop.

Men som helhet en fantastisk återkomst och nu en grundsten i repertoaren för konserter.

Bästa spår 

Beautiful Day 

Walk On 

Kite 

Stuck in a Moment You Can’t Get Out Of

Elevation 

In A Little While 

Betyg 8/10 

71gydhr6gwl-_sl1200_

How To Dismantle An Atomic Bomb (2004)

Jag vet inte om U2 försökte komma på världens krångligaste album titlar med denna och All That You Can’t Leave Behind, men med titeln ut vägen så väntar ett ofta helt eminent album. Flera spår känns som uppföljare till historier som äntligen är redo att avslutas. Sometimes You Can’t Make It On Your Own är en av de starkaste emotionella stunderna bandet någonsin visat upp. Sången som är en djupdykning i det struliga förhållandet mellan Bono och hans far, är inget annat än mästerligt.

City Of Blinding Lights är också en anledning till att jag kan kalla bandet för ett av världens bästa. Detta monumentala spår med slidegitarr och en himmel som täcks av stjärnor är så stort att jag nöjer med att säga, genialt. Vertigo som öppnar härligheten har blivit till en ren masspsykos på nuvarande konserter då Bono räknar in på spanska.

Miracle Drug är en optimistisk stund laddad med stora känslor. Original Of The Species kan nog vara en av gruppens mest underskattade pärlor, och jag kommer aldrig sluta nämna den som ett självklart tillägg i setlistorna.

Precis som tidigare skiva hade helheten blivit bättre om gruppen vågat skära ned på skivans längd. Love And Peace or Else har ingeting att göra på denna sida av livet.

Men allt som allt ännu en fantastisk skiva.

Betyg 8/10 

Bästa spår 

Vertigo 

City Of Blinding Lights 

Miracle Drug 

Original Of The Species

Sometimes You Can’t Make It On Your Own

e1976130caa4052a75f0c3a46425bac4-1000x1000x1

No Line On The Horizon (2009)

Den ackompanjerande turnén är historisk, skivan duglig. U2 ville återvända med stora melodier som skulle göra sig perfekt på superarenor där publiksiffrorna skulle slå alla tidigare rekord. Med sig hade de ett scenbygge som fick Zoo TV och Pop att likna sömniga generalrepitioner. Ingen kan nog glömma synen då vi fick bevittna det fyrbenta odjuret sluka hela planen på Ullevi.

Tekniken var i toppklass, med en skärm som levde ett eget liv och ljusshowen måste ha orsakat både en och annan kortslutning på närliggande elverk.

Men det var turnén inte skivan. Det finns stora, till och med enorma stunder på No Line On The Horizon som Moment Of Surrender, en låt som Bono hyllade som en gudagåva, men som vi inte sett sedan 2011.

Magnificent är mäktig men slog aldrig rot ute i publikhavet. I’ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight blev en helt knäpp dunka-dunka upplevelse där skärmen spelade upp en ännu galnare video med samtliga medlemmars gungande huvuden. Unknown Caller är också helt tokig. Singeln  Get On Your Boots hör hemma i en bur, ett genomuselt spår som vägrade försvinna från setlistorna. Men idag är allt material från skivan lagt i malpåse, i slutändan var det turnén som stal hela showen.

Betyg 6/10 

Bästa spår 

Moment Of Surrender 

I’ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight

Magnificent 

528104205bba58533c061cf27550d84c-1000x1000x1

Songs Of Innocence (2015)

Återigen ville U2 återvända starkt och man hyrde in hippa och unga producenter, målet var att återskapa energin från de första skivorna. Allt avtäcktes år 2014 då Apple presenterade iPhone 6.

Vad som följde var ett obeskrivligt predikament. U2 tillsammans med Apple skickade ut albumet på samtliga enheter, och responsen var illröd av ilska. Och det som skulle vara en storslagen återkomst blev en kontroversiell gröt. Ovanpå allt så cyklade Bono omkull i New York något som resulterade i att turnén fick skjutas upp.

Skivan sablades ned av gemensam press inklusive mig själv. Inspelningarna känns som demos och Volcano är bland det sämsta bandet någonsin gjort .

När vi tillslut fick turnén ett år senare så fick flera låtar ny energi. Iris (Hold Me Close), Song For Someone och Every Breaking Wave lät fantastiska.

Men återigen så har vi en U2 skiva som förmodligen aldrig kommer framträda på framtida spelningar.

Betyg 4/10 

Bästa spår 

Song For Someone 

Iris (Hold Me Close)

Every Breaking Wave 

U2 Olympiastadion Berlin 12-07-2017 Recension

u2-berlin-olympiastadion-2017-in-182995

Det finns bra kvällar ibland till och med suveräna, men så finns det sådana som den 12 juli i Berlin 2017. Genom att vara traditionella men aldrig tråkigt nostalgiska, så skapar den irländska supergruppen en afton som ingen i publiken vill se slutet på. Flera gånger kan jag enbart stå i chock och gapa, det här är en personlig klassiker och det bästa jag någonsin sett med U2. 

När ett band blir så stort som U2 skapas läger, i en fålla står de frälsta som kan varje ackordbyte och textrad. I det lite mer fientliga området står personer som avskyr allt som har med bandet att göra. I en nyligen publicerad artikel från The Guardian spyr flera människor från bandets hemland Irland gala över allt från Bonos glasögon till deras enorma finansiella framgångar. Samma människor hävdar delvis att The Edge inte kan spela gitarr och att musiken är platt och kommersiell. Inte ens bandets stora gärningar inom välgörenhet verkar kunna ändra de ofta hatiska åsikterna.

En mindre kris 

Alla har såklart rätt till sin åsikt, men jag känner en viss sorg för alla som inte får uppleva den här kvällen. Men vägen hit har sannerligen inte varit i första klass eller ens SAS Economy Plus.

Den föregående Songs Of Innocence turnén blev lidande av flera anledningar. Skivan som skulle bära upp konserterna blev en smärre skandal i och med bandets val att distribuera den fritt till alla användare av musikprogrammet iTunes. Den aggressiva reaktionen från allmänheten får lov att diskuteras i ett annat inlägg, men faktum kvarstår att materialet var långt ifrån det bäst bandet gett oss.

En annan avgörande faktor i konserternas något lägre kvalité var Bono själv. Efter den mycket allvarliga cykelolyckan i Central Park på Manhattan, så skadades frontmannen så till den grad att han än idag inte kan spela gitarr. Rörelserna var stela och en viss försiktighet återfanns i varje steg.

Planerna var enorma inför turnén. Man utlovade att setlisten skulle blir mer levande och ändras radikalt från kväll till kväll, man återgick också till ’’lite’’ mindre arenor. Bandet hade inte heller turnerat på fyra år och den föregående 360° turnén är fortfarande en av historiens mest framgångsrika med över 7 miljoner besökare. Den gången bestämde sig U2 för att skapa ett monster som skulle få folk att svimma, resultat blev ett av musikhistoriens galnaste upptåg, med en scen som var större än flera arenor som den byggdes upp i.

Det enda sättet att följa upp detta var att minska på storleken och göra spelningarna mer dynamiska. Tyvärr skrotades alla dessa ambitioner i och med Bonos skador och en skiva som aldrig gav utslag på termometern.

Personligen har jag lärt mig att uppskatta flera spår från Innocence albumet efter att ha hört dem live. Iris (Hold Me Close) och Every Breaking Wave är mer eller mindre perfekta syskon till sånger som Sometimes You Can’t Make It On Your Own och Kite. Showen var som alltid helt enastående  med den nästintill svävande superskärmen.

Och det fanns flera höjdpunkter, Achtung Baby spåren har aldrig varit så stilfulla. Och de självklara klassikerna som Pride (In The Name Of Love) kan aldrig misslyckas. Men i efterhand så är turnén ganska långt ifrån en guldstjärna i U2s enorma katalog av klassiska turnéer.

Lösningen på problemet ? 

Så efter dessa bakslag behövde U2 resa sig igen och visa varför de är värda att tituleras som ett av världens bästa band. Lösningen ? Att dra ut med den numera trettio år gamla skivan The Joshua Tree och bygga spelningarna kring detta musikaliska mästerverk.

Fler skeptiker kan kalla konceptet för fegt. Att det enbart är en enkel tillflykt som spelar på nostalgi. Men U2 gör aldrig något utan eftertanke. The Joshua Tree är ett album som många gånger är obeskrivligt. Det är suggestivt, lyckligt, fyllt med gospel och Americana influenser. De inledande spåren är stora öppna landskap där man blandar tung dramatik och eufori, utforskar frihet och sökandet efter något större, samt kärlek som inte går att sätta ord på. Allting avrundas med ett besök i blues och hårdrock med kolossen Bullet The Blue Sky.

Den andra delen är något helt annat. Här skalar man bort det öppna och besöker istället platser där man som lyssnare kan föreställa sig en ensam gestalt tyst som sakta rör sig igenom städer som förlorat sin själ, landskap som reflekterar en suddig bild av ens inre och ett allvarligt funderande.

Del två av The Joshua Tree är inte alltid helt lätt att lyssna igenom, den är fylld av enorma musikaliska utsvävningar, en tät stämning och ett sound som närmast är hypnotiskt. Man bör stänga sina ögon och se bilderna som målas upp.

Den här regniga kvällen i Berlin får – precis som tidigare spelningar på denna turné, albumet framfört i sin helhet. Jag har ställt mig undrande till hur skivans andra hälft skall fungera på kolossalt stora arenor som Berlins Olympiastadion. Spår som Mothers Of The Disappeared och Red Hill Mining Town passar lika bra i en såhär stor kontext som kraftigt supande i en kyrka.

Men U2 har förberett sig. Samtliga mer ’’sällsynta låtar’’ har genomgått en förändring under dessa tre decennium. Bono berättar under konserten en kort historia om hur skivan har växt och förändrats. Detta är inga pliktskyldiga floskler utan ett faktum som bandet visar upp i sitt helt fantastiska framförande. Men låt oss ta allt från början…

En explosiv start 

Öppningen är en stor explosion där Larry Mullen Jr slår två starka slag i sitt trumset för att ett sekunder senare veva igång Sunday Bloody Sunday. Att välja ett så pass välkänt spår i inledningen får hela publiken att jubla. Det finns finna inga omvägar ikväll, alla skall med och det på momangen.

Introduktionen fortsätter att värma upp folkmassan genom en otroligt laddad New Year’s Day som aldrig låtit så dynamisk. Och sedan kommer Bad, spåret som flera fanatiker håller som större än  sina egna drömmar och förhoppningar. Detta magiska stycke är ikväll bortom ord och tungomål. Versionen fortsätter i evigheter med inslag av David Bowie och ett par andra tokiga – men passande improvisationer. Detta är en psalm som gör mig knäsvag knappt tio minuter in i spelningen.

Berlin – en stad av hopp och mod 

TV-kocken Tina Nordström beskrev Berlin som en kufstad, en slags frizon där man kan göra vad man vill, men där invånarna har ett stort och varmt hjärta. Så är även publiken denna afton. En hel del bufflighet blir det, den tyska pilsnern flödar genom en stor del av folksamlingens ådror. Men överallt känns det familjärt och inbjudande. Folk är lyckliga, glada och tacksamma att befinna sig på en arena som en gång byggdes av en regim som byggde på hat och intolerans, men som nu förvandlats till en plats för mångfald och gemenskap.

Att spelningen också tar sin plats i den tyska huvudstaden förändrar också inbörden för flera av kvällens spår. Berlin är i en fas där staden tagit en form som vad många liknar med New York på 70-talet. Ärren från det andra världskriget och den ryska förföljelsemaskinen DDR finns kvar i vartenda hörn av staden. Men folket har rest sig och byggt en plats som avgudas av konstnärer men även entreprenörer. U2 själva valde en gång i tiden att följa i David Bowies fotspår och spela in Achtung Baby i Berlin.

Det albumet blev det moderna U2, en skiva som tog in industriella och postmoderna influenser. Låtarna är yviga och aggressiva, men på insidan ruvar en stor sorg och hjälplöshet för ett samhälle som är på väg att springa in i ytligheter och ihålighet.

För varje gång jag återvänt till Berlin har staden växt, tagit ett litet steg vidare mot en förhoppningsvis bättre framtid som formas av invånarnas vilja att gå vidare, en plats där lärdomen från de mörka tiderna nyttjas som en karta för den kommande resan.

Så när Pride (In The Name Of Love) exploderar i den grå himmelen, och alla dessa faktorer samverkar i bakgrunden – samt vetskapen om att Europa idag står i första ledet för terror och intolerans, är det svårt att inte bli rörd.

Scenbygget är gigantiskt, med en skärm så stor att den inte får plats på flera stora arenor. Men extravaganser finns inte att hitta, inget konfetti, ingen överdriven ljusshow, bara snygga inramningar för musiken med hjälp av bilder och text. Där Coldplay öste på med explosioner och badbollar för att kompensera för det faktum att de inte gjort en bra skiva på nästan ett decennium, så är denna scen ett fordon för att förstärka låtarnas identitet.

Efter denna urladdning väntar sedan hela framförandet av The Joshua Tree. Och det korta introt till Where The Streets Have No Name – där den enorma skärmen blir röd och bandet vandrar tillbaka till stora scenen, är tillfället då alla i publiken delar samma underbara tanke ”nu kör vi…”

Jag skrev i min recension för två år sedan att Where The Streets Have No Name knappt går att recensera, låten är för stor för ord och superlativ. Det är ett perfekt arrangemang med en dramaturgi som höjs till himmelens portar med sin lyrik och The Edges gitarrspel. Ikväll är den större än någonsin. U2 har redan fått tretton rätt på tipset genom denna enorma uppvisning. Men ikväll gäller TV-Shop sloganen – ’’inte nog med det.’’

I Still Haven’t Found What I’m Looking For gör om hela arenan till den gospelkör som Rattle & Hum versionen välsignades med. With Or Without You saknar olyckligtvis fortfarande det förlängda outrot, men när Bono ber hela publiken sjunga från hjärtat så känns det som om det snygga taket över läktarna är på väg att rasa ned.

Den första halvan av The Joshua Tree är som sagt gjord för att få folkmassor att svära evig lojalitet till den irländska kvartetten. Men när Red Hill Mining Town inleds, blir det tydligt att detta är den mest välarbetade sektionen. Samtliga arrangemang är stora, vackra och dynamiska, de omges av fantastiska bilder där bland annat en stor blåsorkester visas upp.

Trip Through You Wires är som hämtat från en mycket hotfull bluesshow från den amerikanska södern. Det är ett aggressivt arrangemang där U2 helt suddar bort sin – ibland, oförtjänta stämpel som ett glättigt popband. One Tree Hill har aldrig låtit bättre och visar upp än mer gospel som blandas med The Edges melodiska gitarrslingor.

Och slutet på The Joshua Tree sektionen är inget annat än förkrossande. Exit startas med en video som ger en hård känga åt ”president” Donald Trump. Framförandet är som en sten rakt in i själen. Jag kan aldrig påminna mig om att U2 låtit såhär arga och intensiva. Publiken får andas lite i avslutningen med Mothers Of The Disappeared, en tystlåten och suggestiv version som känns som en psalm för alla de som inte länge är med oss.

Extranummer från en annan dimension 

Och nu väntar de riktiga höjdpunkterna. De vanliga materialet för extranummer har redan spelats, så i praktiken krävs det en enorm ansats för att kunna ro hem en perfekt konsert.  Efter att ha lugnat ned superextasen, så spelas en helt förödande version av Miss Sarajevo. Precis som under 2015 turnén så blir bakgrunden kriget i Syrien. Enbart ett par enkla frågor ställs, ”finns det tid till att klippa hår ?”, ”finns tiden till att springa efter skydd”. Någonstans i mitten av framträdandet då en enorm bild av en syrisk flicka vid namn Omaima bärs fram utav en av läktarna, passerar man alla möjliga gränser för vad en konsert kan betyda för själen och hjärtat.

Efter denna grandiosa stund så drar man igång konsertens starkaste motor och kör rakt ut i natten. Elevation och Vertigo skapar en masspsykos som gör att alla i publiken släpper sina mentalaspärrar och börjar dansa som om det var den sista natten på denna jord. Elevation i synnerhet är ett monster som faktiskt får oss att känna oss redo att lyfta från marken. Vertigo som senare följer piskar bara upp än mer vansinne.

Här någonstans slutar jag försöka summera spelningen. Regler och lagar sprängs åt fanders. Bono drar upp en dansare under en Mysterious Ways som får hela arenan att gunga. Kvinnan får senare springa runt och filma bandet, på ståplatser rusar enbart tiden iväg, det är en sorts trans som satts igång där alla omfamnar sina granne och bidrar till en kollektivt hysteri av glädje och dans.

Det är så pass explosivt att jag inte vet vart jag befinner mig under avslutningen som innehåller den fantastiska Ultra Violet (Light My Way) och världens vackraste sång om krossad kärlek – One.

På vägen ut från arenan springer jag och mitt sällskap på en överlycklig dansk herre som utbrister ”det var fantastiskt !” samtidigt som han klappar oss på axeln. Ikväll finns inga barriär som nationalitet eller språk.

Ibland finna det kvällar som är perfekta från början, andra blir det. Jag kan inte svara på vad exakt som skedde på Berlins Olympiastadion den 12 juli 2017. Jag vet bara att det är en av de största stunderna jag upplevt under mitt liv som musikälskare. Det är så pass bra att jag faktiskt vågar ta till beskrivningar som att det är nära en Springsteen kväll, ett omdöme jag aldrig nyttjat i en konsertrecension.

Men ikväll krävs det speciella ord och meningar för att summera allt. Det är helt enkelt en obeskrivlig upplevelse.

Betyg 10/10

Bäst: Det går inte ens att lista allt, men Miss Sarajevo, Where The Streets Have No Name, Bad, publiken osv.

Sämst: Vi ville ju ha minst en timme till !

Fråga: Vad i hela fridens namn är hemligheten till dessa magiska kvällar ? Jag vill gärna ha lite till frukost varje dag.

Betyg på alla låtar 

Sunday Bloody Sunday 9/10 

Vilken start !  14 00 00 armar och händer flyger upp i luften och allsången ekar över arenan.

New Year’s Day 9/10 

Låter bättre än någonsin, häpnadsväckande dynamisk och djup.

Bad 10/10 

Högsta betyg, egentligen borde det vara nog som formulering. Men detta är en av de mest magiska stunder jag upplevt på en konsert, Bono förlänger och improviserar hela vägen till en perfekt upplevelse.

Pride (In The Name Of Love) 10/10 

’’They could not take your pride ! ’’ Allt från introduktionen till allsången mot slutet är fylld av så mycket extas att jag får svårt att hitta tillräckligt laddade ord.

Where The Streets Have No Name 10/10 

Herregud…

I Still Haven’t Found What I’m Looking For 9/10 

Kyrkan har öppnat och alla sjunger med i gospeln.

With Or Without You 9/10 

Denna trio av låtar är egentligen menade som extatiska extranummer, men ikväll får de istället inleda. The Edge är lite vilsen i början och jag saknar den förlängda avslutningen, men illvrålet på slutet kompenserar för alla eventuella brister.

Bullet The Blue Sky 9/10 

Blir bara bättre och bättre för varje gång.

Running To Stand Still 7/10 

Okej, detta kunde inte bli annat än ett antiklimax. Efter att ha väntat i tio år på att få höra en av världens finaste melodier, men en sagolik text, så tar förväntningarna luften ur numret. Bono slarvar med texten och publiken är inte helt redo att dra ned på tempot.

Red Hill Mining Town 8/10 

En sång som aldrig spelats live innan 2017. Ett fantastisk arrangemang som ger helt ny energi till ett spår som agerar som brygga till The Joshua Trees tystare sektion

In God’s Country 8/10 

Strålande framförande, publiken är dock lite otålig för dessa mer krävande spår.

Trip Through Your Wires 9/10 

En perfekt inramning med en cowgirl som dansar loss till med lasso på den enorma skärmen. En bluesbomb som mullrar fram som ett åskväder.

One Tree Hill 9/10 

’’Spread the gospel !’’ Stora känslor och stor gemenskap producerar mer musikalsikt guld.

Exit 10/10  

Hur kan ett band som spelat tillsammans i nästan fyrtio år låta såhär inspirerade och ungdomliga ? Detta är starkt nog att spränga Berlinmuren, den lilla filmen innan är också genial.

Mothers Of The Disappeared 9/10   

Spöklik version där skärmen fylls av personer hållandes ett par stearinljus. Det blir ren magi i refrängen.

Miss Sarajevo 10/10 

Nu ger jag nästan upp, detta är så bra att jag tappar bort mig.

Beautiful Day 9/10 

Det spelar ingen roll att det regnar, detta är en vacker dag. Ett något omgjort arrangemang för bandets moderna klassiker.

Elevation 10/10 

Vi besvärar inte med något så tramsigt som ett betyg.

Vertigo 10/10 

Vad händer !?

Mysterious Ways 10/10 

Solot på slutet är enbart det värt MVG i betyg.

Ultra Violet (Light My Way) 9/10 

Ett lite undangömt spår från bandets bästa album som ikväll är suveränt, men efter föregående explosioner kan jag knappt uppfatta någonting i ruset av endorfiner.

One 9/10 

Samma sak här, fenomenal men jag är fortfarande vimmelkantig. Nu har vi nått slutet på en av världens bästa kvällar. Kunde vi inte fått I Will Follow som en liten bonus ?

Coldplay på Ullevi 26-06-2017 Recension

coldplay-performs-in-sydney-dec-2016-billboard-1548

Bilden är ej konserten den 26 juni

Coldplay drar inte runt med sitt bäst material för tillfället. A Head Full Of Dreams och Ghost Stories är båda bleka och skurna från en popmall som gör vissa spår mer eller mindre outhärdliga. Arbetet i studion har ofta beskrivits som problematiskt av samtliga medlemmar. X&Y har bandet inga varma känslor kring.

Viva La Vida var en suverän uppdatering av bandets sound samt en revolt för Chris Martin och hans samling av musiker, där de jobbade under mer homogena omständigheter. Titelspåret är som byggt för att spelas för extatiska människor på en jättelik arena och den anslutande turnén som följde 2008 och 2009 är fortfarande det som bäst representerar Coldplays styrkor.

Börjar i uppförsbacke 

Så ikväll börjar man i uppförsbacke, med en turné som redan nådde Sverige förra året i Stockholm, och skivan A Head Full Of Dreams som inte direkt gör mig inspirerad till en två timmars uppvisning. Och starten är på pappret mycket bättre än i praktiken. Vårt svenska ’’sommarmörker’’ förstör mycket av den helt eminenta showen. Det fullkomliga bombardemang av fyrverkerier och konfetti ser lite klent ut i fullt dagsljus. Publiken är inte heller riktigt med så mycket som de borde vara i allsångsfavoriter som Every Teardrop Is A Waterfall och bandets signaturlåt Yellow.

Men efter balladen The Scientist så kommer hela Ullevi i gungning. Sångaren och frontmannen Chris Martin verkar genuint upprymd efter att Göteborgspubliken förvandlat publikens vågiga armrörelser till något närmast religiöst. Härifrån känns både bandet och Ullevi mer samspelta.

Och så följer några enorma explosioner som kör över mig. Violet Hill har gjorts om till en lite tuffare och mer aggressiv version där gitarristen Jonny Buckland får dominera. Och God Put A Smile Upon Your Face är rafflande och fräck. Här spelar Coldplay med en förvånande skärpa och proffessionalitet; det är vasst och häpnadsväckande.

Litet betyder inte bättre 

Sedan vandrar de fyra herrarna ut på en mindre scen. Idén är god men materielet urholkar de goda intentionerna – att få den enorma arenan att krympa. Magic är ungefär lika förtrollande som trollerilådan jag fick i julklapp för ett par decennium sedan. Ljudet som inte varit helt medgörligt gör det mycket svårt att urskilja dessa avskalade akustiska versioner. Det är inte något haveri, men utan tvekan konsertens svagaste parti.

Men sedan tar man sats i en helt förträfflig version av Clocks. Den känns som en jordbävning och spelas ikväll med en enorm inlevelse och intensitet. Det mycket avancerade kamerasystemet gör det ännu bättre med hårda klipp och en rödtonad bild.

Och därefter rullar allt på. Charlie Brown får en enormt mäktig inramning där Martin ber publiken starta om den vansinniga dansen på golvet, då han för första gången på ett bra tag faktiskt kan se de hysteriska hoppandet. Iden med att utrusta hela publiken med blinkande armband får läktarna att se ut som en regnbåge med kortslutning. Här blir allt en galen fest i dans och extas som bara fantastiska konserters masspsykos kan orsaka.

Stor kraft 

Kraften i Fix You, Viva La Vida och Adventure Of A Lifetime får åskådaren att falla på knä. De är som gjorda för det här formatet, omgiven av en varm och entusiastisk publik. Alla på golvet visar upp en stor avslappnad och villighet att låta sig dras med barnsliga lekar där man ombedes huka på sig för att sedan explodera i ett jättelikt hopp. Det är extra värmande att se publiken så generös och omtänksam efter den där groteska Håkan Hellström-upplevelsen på Stockholm Stadion för ett par veckor sedan.

Och på tal om Hellström så är Martin så exalterad att han drar igång en publikfriande liten allsång för Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg. Ett kort men fantastiskt ögonblick i svensk konserthistoria.

En makalöst snygg show 

Showen är bland det galnaste jag sett sedan U2 tog med sig sitt utomjordiska monster år 2009. De lysande banden i kombination med otroliga fyrverkerier och eldkastare gör att jag ibland inte vet vart jag skall titta. till en början avfyrar man så många fyrverkeripjäser att Ullevi täcks i en dimma i bästa Lützen stil. I ena tillfället dras blickarna åt läktarna där ett skådespel i ljus tar sin plats, sedan kommer er stor ström badbollar, sedan…

Ja, detta börjar kanske förklara varför det blev en så lyckad kväll. Men kampen om att bli nästa generations arenaband kan bli något för oöverkomlig då de senaste skivorna indikerar ett band som musikaliskt tagit slut.

En dag kommer inte showen räcka till för att kompensera för genuint oinspirerad musik.

Men nu kan jag inte göra någonting annat än att känna mig nöjd.

Betyg 8/10

Bäst: Fix You, Clocks, God Put Smile Upon Your Face, Charlie Brown, A Sky Full Of Stars

Sämst: Magic och det bitvis skakiga ljudet.

Betyg på alla låtar

A Head Full Of Dreams 7/10

Suverän start med explosioner och konfetti. Men det svenska sommarljuset förtar den verkliga extasen.

Yellow 7/10

Slängs in lite för tidigt och publiken är inte riktigt varm i kläderna.

Every Teardrop Is A Waterfall 7/10

En helt makalös låt som börjar dra igång maskinen. Ännu mer makalösa explosioner.

The Scientist 8/10

Nu äntligen tar det form. Hela Ullevi gungar med i den melodiska balladen. Chris Martin verkar hela överväldigad.

Violet Hill 8/10

Coldplay har gjort om den till något speciellt. Jonny Buckland får stå i centrum med mycket aggressivt gitarrspel.

God Put A Smile On Your Face 8/10

Hur kan detta ganska malande spår bli så häpnadsväckande? En attack av kraftiga trummor och vassa gitarrer.

Paradise 8/10

Nu är alla på fötterna. En helt förförisk version som sluter publiken samman.

Always In My Head 6/10

Bandet går ut på scenen som befinner sig mitt i publikhavet. Godkänd men en klar svacka i jämförelse med den euforiska stämningen från tidigare nummer.

Magic 4/10 

Otroligt seg och anonym, inte ett dyft förtrollande. Ett spår som förtjänat namnet badrumspaus.

Everglow 7/10

Äntligen något av substans. Mjuk och härlig melodi och Martin återigen på piano.

Clocks 8/10 

En total rush av blod till huvudet. Blodröd på alla sätt och vis, känns som en total jordbävning. Ett såhär sönderspelad spår skall inte kunna vara så vitalt.

Charlie Brown 8/10

Nu är dansgolvet igång. Bandet startar till och med om introt för att få oss att hoppa lite till.

Hymn For The Weekend 6/10

Snygga eldkastare. Och mer än så var det väl inte.

Fix You 10/10

Coldplays vackraste ballad. Ett par unga tjejer gråter vid kravallstaketet. Finalen kan man bara ta av sig hatten för.

Viva La Vida 10/10

Allsången mot slutet räcker för maxbetyget.

Adventure Of A Lifetime 9/10

Vansinnet fortsätter, badbollar studsar ut i publiken och allt förvandlas till en hysterisk volleybollmatch.

In My Place 5/10

Tillbaka en ännu mindre scen. Detta akustiska arrangemang faller platt då en stor del av publiken verkar ha mer kul med de kvarvarande färgglada bollarna.

Don’t Panic 4/10

Batteristen Will Champion sätter sig vid pianot och tar denna tidiga pärla till en dålig karaokebar.

Something Just Like This 6/10

Det lilla Håkan Hellström som spelas är klart intressantare än den här menlösa låten, med vansinnigt dålig lyrik.

A Sky Full Of Stars 8/10

Här tar den fantastiska showen över totalt, mer konfetti och än mer fyrverkerier. Hela golvet är inne i någon slags masspsykos.

Up&Up 8/10

Fin liten avslutning där de sista fyrverkerierna får lysa upp den äntligen mörka natten.

Håkan Hellström på Stockholm Stadion 10-06-2017 – Recension

HÅKAN-12-6I4A2549-.jpg

Copyright Popmani 2017

Det är inte mycket som står rätt till den här kvällen. Vädret är det värsta jag upplevt på en utomhuskonsert och publiken består (åtminstone där jag befinner mig) av en samling otrevliga bufflar som verkar vara mer intresserad av att fylla sitt Twitter-flöde än att uppleva den delade extas som konserter kan erbjuda. Men Håkan Hellström själv väger upp dessa kraftiga invändningar genom en stor mängd energi och ödmjukhet.  

Att diskutera Håkan Hellström verkar ha blivit ett lika hett debattämne som skattepolitik eller välfärdsbudget. Antingen avskyr eller avgudar man poeten och sångaren från Göteborg. Jag kan inte säga att jag följt Hellström sedan starten för snart tjugo år sedan, men det är nästan tio år sedan jag såg min första konsert på lilla Cirkus på Djurgården i Stockholm. Där stod det klart att Håkan Hellströms publikkontakt var en lika självklar sak som julafton och midsommar. I en lokal som är så liten att de sämsta sittplatser kändes som en lyxig loge är det svårt att misslyckas, men Hellströms poesi och energi skapade en unik känsla, som bara de bästa liveartister kan stoltsera med.

24 månader senare hade spelutrymmet expanderat till Hovet, en ful och nedsliten lokal där jag hade dragit nitlotten att hamna längst bak på läktaren. Men den kvällen i november blev det starkaste Hellström-minnet hittils. Genom en varm och entusiastisk publik och att den mästerliga 2 Steg Från Paradise fick utgöra ryggraden för låtvalen, blev det en oförglömlig kväll.

Sista gången jag såg Göteborgs mest eftertraktade artist var återigen på Cirkus, en afton där vi bjöds på mer rariteter som Gråsparven När Hon Sjunger och Uppsnärjd I Det Blå. Samtliga av dessa spelningar genomsyrades av gemenskap och publikkontakt.

Det stora rummet funkar inte

Men nu har spelrummet flyttats till Stockholm Stadion, en arena som jag misstänker bär en förbannelse över sig. Bruce Springsteens tre spelningar, för åtta år sedan, hör till de sämsta jag sett med världens bästa liveartist. Ett helt obeskrivligt klimat med regn och vinterkyla härjade, och Springsteens övernaturliga trumslagare Max Weinberg satt fast hos Talk Show-värden Conan O’ Brien. Ett år senare bevittnade jag Kiss göra sig själva till åtlöje på samma arena, allt inramat av ett pissigt vårregn.

Sedan ett par månader tillbaka har jag skämtat om att Hellström skulle råka ut för ett “Springsteen 2009-väder”. Men med facit i hand, blev det faktiskt inte så.

Det blev värre.

’’I detta pissiga vårregn’’

Jag har stått i regnet utanför Ullevi så länge att jag börjat krympa, tvingats vänta i timmar för att låta ett åskväder dra förbi Giants (Metlife) Stadium i New Jersey, men ingenting kan jämföras med det oväder som drar in över Stadion efter ett par låtar. När väl åskan mullrar högre än musiken tvingas Hellström och bandet lämna scenen för sin egen säkerhet.

Det spelar ingen som helst roll hur mycket Håkan tar i, ingenting kan få mig att glömma monsunen och desperationen då jag inser att spelningen just omvandlats till ett överlevnadstest. Väldigt få artister kan rädda sig ur en sådan situation, och en kväll där så mycket annat inte stämmer får spelningen kämpa i konstant uppförsbacke.

Att klaga på konsertljud verkar ha blivit den moderna normen hos kritiker, men jag kan nästintill svära på mitt liv att jag aldrig har hört något sämre än det här. Vartenda spår framstår som ett grymtande mullrande; det tar lång tid innan jag ens kan uppfatta att det faktiskt är Shelly som spelas. LaGaylia Frazer som bör fungera som extra bränsle med sin gospelröst  kan knappt höras. Bara hennes entusiastiska rörelser kan uppfattas, allt annat dränks i en totalt gröt. Och stråkarna i Nu Kan Du Få Mig Så Lätt  låter som den bandats på en uselt komprimerad MP3-fil.

Tyvärr blir det också tydligt att Håkan inte helt klarat av övergången till dessa mer svårflörtade spelplatser. Där Cirkus och Hovet blev som en familj känns Stadion som ett stort monster som aldrig tämjs. Det har inte att göra med någon elitism att det var bättre för då bara en bråkdel såg konserterna. En artist som Adele har i sin senaste turné hittat en form som gör att hennes intima musik funkar strålande i ett större sammanhang.

När First Aid Kit gör sitt inhopp blir det en rörig soppa där Hellström rusar runt och rapp-artisten Silvana Imam bräker ur sig några av de falskaste toner jag någonsin hört. Små och stillsamma låtar som Rocknroll och Blåa Ögon – Igen är tragiskt malplacerade i ett set som inte alls tillåter dessa mer obskyra nummer. Allt centreras kring de största hitsen.

Publiken vill inte växa upp

Tillskillnad från sina engelskspråkiga motparter i U2, Pearl Jam och såklart Bruce Springsteen, så har Håkan Hellström inte lyckats utveckla sitt gamla eller nya material med en publik som nu är nästan tjugo år äldre sedan debutskivan Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg kom ut. Mycket beror tyvärr på publiken, som vägrar släppa taget om den gamla dramaturgin.

Att vi fortfarande gallskriker i emotionellt förödande spår som den fantastiska För Sent För Edelweiss gör det plågsamt tydligt att Hellström är inklämd i ett hörn där han inte kan överge strukturer eller tradition, som i sin tur nu måste uppdateras för dessa större arenor.  

Att likt U2 göra om Sunday Bloody Sunday till en gripande ballad, går helt enkelt inte för Hellström i detta forum.

Har inte betalt för varken Erik Lundin eller Silvana Imam

Och jag ställer mig frågan igen: “Varför  insisterar Håkan på denna mängd Hip Hop-artister?” Det är som att mitt i Sven Bertil Taubes kommande konsert på Gröna Lund plötsligt annonsera att dödsmetallgruppen Slayer skall avlägga tre nummer. Reaktionen hade förmodligen orsakat stora rubriker i kvällstidningarna.     

Både Erik Lundin och Silvana Imam må ha framgångar inom sina egna genres, men jag har inte betalat för att behöva lyssna på musik jag enbart kan klassa som outhärdlig. Att jag får svälja att plåga mig igen Mustasch med Ralf Gyllenhammar i och med Kiss, eller att Avenged Sevenfold står som förband till Iron Maiden är helt rimligt, då det är snarlikt i genre. Men att Lundin skall fungera som en faktiskt del av konsertens introduktion känns helt uppåt väggarna. Att Imam deltagit i en remix av Du Fria motiverar inte detta helt malplacerade inhopp. Och som Håkan själv sjöng, ‘’bandet spelar vår låt och det låter bedrövligt kasst’’.   

En oförskämd och respektlös publik  

Tillsist kommer vi till publiken. I de tidigare mötena har jag känt att varje individ förstått musiken och texterna. Allsången har varit unison, både emotionellt och musikaliskt. Men om det är det dåliga vädret eller att den ökända Stockholmspubliken slår till igen, kan jag inte avgöra. Klart är tyvärr att folkmassan förvandlats från familjär till odräglig. Längst fram i fållan där jag upplevde konserten trycker folk sig igenom som bufflar, ett par kan knappt minnas om Valborg spelats eller inte, och för att göra det hela ännu bättre så bestämmer sig ett par andra för att genomföra ett FaceTime-samtal med video, mitt under konserten.

De lyckligaste momenten förstörs av denna horribla inställning. När Håkan står på scenen och öppnar upp sitt hjärta för saker som tolerans och respekt, samtidigt som tre stökiga personer knuffar sig igenom folkhopen som att övriga besökare var ogräs som täcker vägen, blir jag så bestört att jag faktiskt tappar bort mig i explosioner som Klubbland.

Det är en stor skillnad mellan explosiv passion och att bara tanklöst skrika med utan att förstå innebörden, att utföra glädjeskutten utan att känna hur man lyfter från marken med hjälp av likasinnade. Det mest furiösa numren liknar snarare ett hjärndött rave party med en anonym DJ, där man utan både passion eller intresse flyger runt. Glöm den där himmelska extasen som gör konserter till världens största lyckopiller, det här är ett stökigt pass hos Friskis och Svettis.  Jag tvivlar inte för en sekund på att de mest inbitna fansen, som står i den U2 Elevation-inspirerade fållan är precis så generösa och respektfulla som publiken för ett par år sedan. Men tyvärr har massmedias kompletta hysteri kring att göra Håkan till nästa Mozart orsakat att spelningarna blivit en statussak där enbart hashtagen spelar roll.  

Och det är inte med något behag jag tangerar in på områden som utpekning och att enkelspårigt bunta ihop folk. Men när mitt sällskap motar den femte armbågen i ansiktet, utan varken en efterföljande ursäkt eller ens notis, behövs tyvärr detta hårda artilleri. Jag har befunnit mig på konserter som i teorin är hårdare och stökigare, såsom AC/DC eller Iron Maiden, men detta är ett par helvetesresor värre. 

Hellströms energi räddar

Så med allt detta ur vägen så kan vi börja tala om vad som faktiskt gör den här kvällen bitvis suverän. Introduktionen går på autopilot och vi får bara en liten ändring i låtlistan från förra kvällen i Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din. Men när den eminenta Det Tog Så Lång Tid Att Bli Ung börjar nå sin mitt exploderar himmelen, och trots att Håkan vägrar gå av scenen, så måste konserten stanna upp för att låta åskan passera. Under pausen byggs en god stämning upp på planen, med allsång och förhoppningar om att vi skall kunna få en snabb omstart.

Och när Jag Har Varit I Alla Städer fortsätter konserten, är publiken mer på tå än någonsin. Hoppet tänds inom mig att vi måhända kan få en sådan där härlig afton där publiken känns som en stor familj. Energin blir enorm i den hysteriska Ramlar och rumpor skakas loss för kung och fosterland.

Tyvärr så kan ingenting få energin att stanna kvar när regnet vägrar försvinna. Och den där explosionen blir snart bara en knallpuff. Efter någon halvtimme är soppan slut. Det återgår till ett icke tålmodigt knappande på telefoner och lite Snapchat-lekar.

Finalen är stark och framförallt Du Är Snart Där, som genom ett fantastiskt fyrverkeri ger låten en ny aura. Stor magi sker även i Valborg, denna allsångsvänliga serenad om spårvagnar och idioter. Hellström gör allt han kan för att aktivera konserten. Han glider runt i vattnet, lägger sig ned, hoppar upp och ned. Håkan har fortfarande kvar sin sympatiska framtoning, som gör att hans enkla historier blir oerhört värmande.

Men arenan är för stor och berget går inte att bestiga.

Mycket av spelningen blir ett “om bara”. Om vi bara hade sluppit regnet, om vi bara sluppit den otrevliga publiken. Och betyget jag sätter är enbart för Hellström och det eminenta bandets insats. Resten tror jag att vi alla är väl medvetna om vilken dy det hör hemma i.

Betyg 7/10

Bäst: Håkan, Valborg, Du Är Snart Där.

Sämst: Ljudet, den odrägliga och respektlösa publiken, det katastrofala vädret och Jag Utan Dig.

Fråga: Skulle någon som nyttjar FaceTime under en konsert för att ringa bekanta kunna kontakta mig och förklara varför?

Betyg på alla låtar  

Dom Där Jag Kommer Ifrån 7/10

Något ojämn start där Erik Lundin skall veva igång publiken.

Tro Och Tvivel 7/10

Jodå, den är superb, men något saknas.

Jag Vet Inte Vem Jag Är Men Jag Vet Att Jag Är Din 8/10

Den slängs in tidigt ikväll och drar igång massorna.

Jag Utan Dig 4/10

Hellströms kanske mest banala text. Genomusel poesi och ytterst tråkig.

Du Kan Gå Din Egen Väg 7/10

Regnet börjar falla och en viss tumult uppstår då folk försöker klä på sig ponchos och jackor. Håkan ändrar den inledande texten till “jag är din regnrock”.

Mitt Gullberg Kaj Paradis 8/10

Den första riktiga urladdningen, och regnet som bara vräker ned gör publiken tokig.

Det Tog Så Lång Tid Att Bli Ung ?/10

Omöjligt att sätta ett betyg på, då regnet nu har blivit till en monsun. Plötsligt springer en okänd figur upp på scen och bryter konserten då åskan slagit till. Håkan vägrar gå av scenen och ber om att få göra en låt till.

Jag Har Varit I Alla Städer 8/10

Otroligt lycklig och förlösande efter en minimal paus där en viss oro återfanns om ens konserten kunde genomföras.

2 Steg Från Paradise 8/10

Det sämsta spåret från den mästerliga skivan har äntligen hittat en perfekt form. Regnextasen fortsätter.

Ramlar 8/10

Helt galen, så pass vild att den bränner ut allt bränsle.

Valborg 10/10

Helt perfekt placerad efter explosionen i Ramlar, och i kombination med en mycket charmig berättelse om Hellströms son, blir den utsökt.

Shelly 7/10

Alla referenser till regn är suveräna, men ljudet är nu så dåligt att det knappt går att uppfatta vad som spelas.

När Lyktorna Tänds 7/10

Nu börjar det spåra ut, och inte på rätt sätt. Folk börjar tjurrusa genom den trånga inre fållan. Det blir så pass otrevligt att jag helt tappar bort mig.

Klubbland 6/10

En fantastisk energibomb, men som helt mördas av den nu odrägliga publiken. Silvana Imam sjunger ett par gräsliga rader ur Förhoppningar och Regnbågar.

Du Fria 6/10

Kaoset fortsätter, men återigen  inte av rätt anledning. Det verkar som det är rusningstrafik och folk tacklar sig igenom publiken.

13 6/10

First Aid Kit kommer upp på scenen. En alldeles för liten och finstämd cover som känns helt bortkommen. Att ljudet nu enbart är mullrande distorsion hjälper inte.

En Midsommarnattsdröm 6/10

Fortfarande kan jag inte komma in i extasen på grund av den omgivande skaran som beter sig som tyranner. Det är en smula bökigt på scen och Klara Söderberg ramlar på väg uppför trappen.

Din Tid Kommer 7/10

Suverän arenarock, men den där riktiga elden saknas .

För Sent För Edelweiss 7/10

Fantastiskt vacker, men fylleallsången passar inte helt in, trots texten om vin och sprit.

Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg 7/10

Vädret har slagit ur den riktiga energin ur de flesta. En duglig version, men inte ens nära den explosion den kan vara.

Det Kommer Aldrig Vara Över För Mig 8/10

Ljudet är återigen förkastligt, men denna vätebomb går inte att motstå.

Hela Huset 7/10

Jag har absolut noll intresse för Veronica Maggio och hennes musik. Men publiken verkar gilla det. Och tillskillnad mot Ullevi 2014 så minns Maggio texten. Ett plus i alla fall.

Kom Igen Lena 7/10

Maggio stannar kvar och Erik Lundin kommer tillbaka. Bra men har varit klart bättre.

Du Är Snart Där 10/10

Den är sju år gammal nu, men är fortfarande magnifik i sin sorgsna reflektion. Ett helt fantastisk fyrverkeri får vi också.

Nu Kan Du Få Mig Så Lätt 6/10

God avslutning med ett nytt arrangemang med stråkar. Dock låter hela kompet som om det bandats på en kass MP3 fil.