Aladdin Recension

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019

Summering: Det går inte att summera vilket filmiskt monster Guy Ritchie skapat i och med Aladdin, detta är inte en film, det är… Ja, jag vet faktiskt inte… 

Ja, herregud… Jag var matt efter Avengers: Infinity War, knäckt efter Endgame och i trans efter The Favourite… Men såhär chockad och mållös har jag inte varit sedan jag råkade lyssna på Mikeal Rickfors – fasansfulla, cover version av Bruce Springsteen mästerverket The River… 

När Aladdin tagit slut så känns det som om jag sett det där ökända ljuset i slutet av tunneln på otäckt nära håll. Aladdin borde inte recenseras i text, istället hoppas jag att läkare och biologer kan ta prover från alla som lämnar salongen, för vad som händer med kroppens interna kemi – efter att ha sett vad Guy Ritchie ’’åstadkommit, måste arkiveras och undersökas. 

Aladdin har verkligen inte haft det lätt innan sin premiär, med flera inslag som fick tidiga varningslamporn att tändas. Guy Ritchie hade just gett världen en av historiernas sämsta filmer med King Arthur: Legend Of The Sword då det stor klart att han – trots detta, skulle få möjligheten till att regissera Aladdin. Om det fanns någon rättvisa i denna värld så borde Ritchie inte fått komma nära en spelfilm under det närmsta millenniet efter det stickade skräp som var Legend Of Sword

Men sedan kom bilderna på Will Smiths version av anden… De löjeväckande klippen, med I någon sorts förvriden CGI-terror, spreds som en löpeld över cyberrymden. Just blå figurer har fått publiken att se rött den senaste tiden – Sonic The Hedgehog som exempel två. 

Lägg sedan till filmens plastiga utseende och trailerns hårresande sångnummer, så såg det ut att bli ytterligare två timmar av ren och skär tortyr. Men Guy Ritchie är inte av denna värld, han har gjort något som – nästan, är en lika stor bedrift som att uppfinna det periodiska systemet eller komma på smör och skivat bröd. Aladdin är så usel att den äntrar någon ny zon av bedrövlighet som jag inte kan beskriva… 

Där King Arthur var en hög utav galenskap, så är Aladdin en drogad feberdröm som bryter ny mark – i kalkonens förlovade land. Det är faktiskt svårt att veta vart man skall börja… 

’’Maskeraden från helvetet’’

Till utseendet liknar Aladdin en maskerad som hämtats ur helvetets eldar. Trots att kostymerna är välsydda, så gör den gräsligt övermättade färgpaletten att både kuliss och kläder ser ut att vara inhyrda från Buttericks. Staden Agrabah må vara skapat ur fantasin för det animerade originalet från 1992, men Guy Ritchie har här lyckats skapa en plats som känns lika trovärdig som valfri planet ur Stjärnornas Krig. 

Specialeffekterna som används för att rendera stora delar av Agrabah och andra visuella element, måste ha skapats utifrån datorer som fortfarande har Windows 93 som operativsystem, någon annan förklaring kan inte finnas för hur illa det ser ut. Överlag påminner hela filmen om den värsta sortens lågbudget teater, med allt vad det innebär med skrattretande sminkning och kliande lösskägg.  

Gräsligt skådespel 

Aladdin må inte se ut som någon exotisk kunglighet, men det plastiga och skrikiga utseendet är ingenting då vi tittar närmare på skådespelet vi får serverat. Om vi bortser från den kontrovers som uppstod då Naomi Scott fick rollen – Scott är av indiskt ursprung, något som återigen drog igång en debatt om hur Hollywood förvrider karaktärers etnicitet, så är Scott den enda aktör som verkar anlända till arbetet utan baksmälla och apati. Ritchie må vara lika bra på personregi som Donald Trump är att tala sanning, men Scott ger prinsessan Jasmin ryggrad och identitet. 

Scotts motspelare Mena Massoud – i rollen som Aladdin, blir däremot ännu en skådespelare som Ritchie lyckas placera på sin personliga sopptipp av förstörda skådespelarkarriärer. Massoud visar aldrig upp karisma, någon naturlig charm eller ens något passionerat driv. Kemin – som borde finnas, mellan Massoud och Scott blir snarare till ett gift som sipprar ut i salongen och sakta med säkert oskadliggör publikens mentala tillstånd, det är är ett samspel som klingar falskare än Nick Nolte och Julia Roberts i I Love Trouble

Men denna usla kemi kan förlåtas, detta då vi får stifta bekantskap med Marwan Kenzari som gör den – i ursprungsversionen, mystiske och kraftfulle Jafar, till en endimensionell fåntratt som är lika hotfull som en stubbe. Man kan faktiskt fråga sig om Kenzari ens agerar vid ett enda tillfälle genom filmen. Med tom blick så plågar sig den holländska skådespelaren igenom diverse pajaskonster där Ritchie försöker övertyga oss om att denna version utav Jafar är både fräckare och mörkare än sitt tecknade original. Att säga att det misslyckas vore en underdrift av astronomiska proportioner. 

Sedan har vi Will Smith… Så fort Smiths blåfärgade ansikte dyker upp så tappar Ritchie fullkomligt kontrollen och fattningen. Smith tvingas till att agera hysteriska utbrott samtidigt som duken fylls av allt mellan himmel och jord. Men då Smith inte behöver agera som om hans byxben brann, så får vi en fullt godkänd insats, där Smiths svada får stå i centrum. Smith är också den som får ett fåtal av de – i stort, katastrofala komiska momenten, att fungera. 

Den uteslutande bästa insatsen görs av den animerade tigern Rajah, det kan ha något att göra med att denne inte har några repliker och att jag – såklart, är partisk gentemot randiga katter.     

Allt mellan himmel och jord

På tal om att kasta in allt mellan himmel och jord, så kan Aladdin vara en av de mest överfyllda och spretiga filmerna som gjorts genom filmhistorien. Ritchie kastar sig blint mellan genrer och registilar som får filmen att framstå spritt språngande galen. 

Måhända att sångnummer hade en viktig plats i det animerade originalet, problematiken är att Guy Ritchie inte kan göra film, än mindre musikal – trots sin bakgrund som musikvideoregissör. Vartenda musikaliskt framträdande blir till en skräckupplevelse där lyriken och sången är ohörbar pga usel ljudmix, iscensättningen ser i sin tur ut att vara stulet från de sämsta stunderna av American Idol med neon, konfettikanoner, lasershow och andra popklyschor. 

Så fort någon av karaktärerna utbrister i sång så känns det som att trumhinnorna är på väg att sprängas i bitar. Håkan Hellström sjungandes opera hade med största sannolikhet låtit bättre. Ritchie kan inte heller låta bli att göra flera sångnummer till vedervärdig kabaré, det innebär inslag som jag kommer behöva tvätta bort genom årtionden av terapi.   

Utöver dessa pinor så fortsätter Guy med att låta filmens styras av hans egna snurriga impulser, därmed så slänger han in lite Bollywood-dans, platta jaktsekvenser och en moralkaka som redan nu kommer resultera i illamående den närmsta månaden. Vad som borde vara ett lättsmält matinéäventyr blir till något sjukt och förvridet, berättelsen – som i originaltappning, innehåller romans, spänning och humor, blir utdragen, innehållslös och förvirrande.  

Denna ackumulation av fullkomlig dårskap antar snart en ny sorts form som jag inte kan beskriva. I detta sinnessjuka virrvarr av kass regi och oinspirerade skådepelare, så känns det som att vi har hamlat i en filmversion av Lustiga Huset, allt är upp och ned, det snurrar, skakar och slutar med en flygande matta… 

’’Ta en matta och fly(g) !’’

Tillslut så har alla barriärer brutits ned, om Aladdin hade existerat under 80-talet så hade järnridån förmodligen kunnat fällas på ett par minuter. Filmen blir tillslut så usel att den blir hypnotisk i sitt katastrofala utförande, man vet inte om man skall skratta, gråta eller skrika ? Då allt är slut så är jag mer eller mindre mållös. De flesta skräpfilmer orsakar antingen uppgivenhet Blockers eller ilska Aniara, men Aladdin går inte att placera i någon av dessa kategorier, istället förblir jag kvar sittandes i biomörkret, stirrandes in i det tomma svarta mörkret. Detta hör till bland det sjukaste jag sett, och det inte positivt menat.  

Anden i lampan sägs ger tre önskningar, för mig räcker det med en – att aldrig låta Guy Ritchie göra film igen… 

Betyg 1/10 

LEGO Filmen 2 Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: En oftast underhållande och rolig film väntar den som orkar följa med i en svängom som aldrig slutar flåsa och svettas. 

Vi i Skandinavien har en – lite extra, kärvänlig relation till den danska framgångssagan LEGO. Inget är så målande som då man beskriver smärtan med att trampa barfota på en legokloss. Då man placerar ett varumärke i en filmtitel, så brukar det oftast innebära fullkomlig apokalyps. De hundratals Pokemon-filmer som barn och föräldrar behövde genomlida under 00-talet, brukar vara standardmodellen för de ’’långfilmer’’ som i praktiken enbart är gräslig reklam med en extremt utdragen speltid.  

Den första filmen om de gula plastfigurerna, gjorde succé kommersiellt men också hos kritiker, den ekonomiska framgången var kanske ingen oerhörd bedrift med tanke på varumärkets status. LEGO befinner sig på samma nivå som Barbie och Hello Kitty. De många licensierade byggsatserna – som numera inkluderar alltifrån Star Wars till Harry Potter, har cementerat dem som ett modernt fenomen. Bara nyfikenheten – kring vad en LEGO-film innebar, räckte för att attrahera folk till biograferna. 

Mer än en reklamfilm 

LEGO Filmen blev så framgångsrik att varumärket nu blivit till en plattform. Sedan premiären för fem år sedan, så har vi fått en LEGO Batman – och Ninjago film, varav den första av dessa var betydligt bättre än något som DCEU levererat.  

Där de flesta flesta filmer med ett varumärke i titeln – oftast, är lika kliniskt sterila som ett sjukhus, så har LEGO-filmerna alltid haft en inställning som innebär att man kastar ut sunt förnuft och logik. Nästan vad som helst kan hända i dessa plastvärldar, den enda sammanhållande faktorn återfinns mellan LEGO filmerna har varit total kalabalik. 

Flås och svett 

Varenda scen i Lego Filmen 2 flåsar som en maratonlöpare, mängden svett fyller utan problem ett tankbilar. Logik, lugn och rationalitet har inget att göra i denna skruvade värld, filmen verkar gå på ett bränsle som består av ett par årsförsörjningar av sockerbitar och koffein. Varje sekvens är överfylld av detaljer, händelser och rörelse. 

Replikskiftena slår alla hastighetsgränser, karaktärerna vrider och vänder på sig som om de vore pressade politiker i en TV-intervju, ingenting är heligt eller värt att respektera, om man kan skapa kaos så är det att föredra. Den första filmens sporadiska och kaotiska berättelse gjorde det svårt att helt uppskatta filmen. För uppföljaren så skapar man ett par hållpunkter, således känns filmen inte längre som en samling av korta sketcher. 

Klossar och möjligheter 

Genom denna ’’struktur’’, så får publiken ett ankare i detta virrvarr av klossar och action. Det är överlag ganska befriande att se på en film som fullkomligt ignorerar att vara aktuell i dagsaktuella debatter, filmskaparna tar oss tillbaka till de där ögonblicken då vi satt framför en hög av klossar och fantiserade om vad nästa byggprojekt skulle bli.

Chris Pratt återvänder till sin roll som den naiva byggaren Emmet och Elizabeth Banks som den hårdhudade Lucy. Pratts expertis på att hantera pinsamheter passar som handen i handsken i en film som ständigt gör narr av sig själv. Banks är minst lika kapabel att hantera ett manus som har kvicksilver i benen.

Mjölksyra  

Överlag är det svårt att inte ha ganska roligt med LEGO Filmen 2, men naturlagarna gäller även för en värld bestående utav LEGO-klossar. Den ständiga rushen tar ut sin rätt, finalen fylls med litervis av mjölksyra. Hysterin och intensiteten blir helt enkelt för ansträngande. 

Allting är kanske inte ’’Awesome’’ – något som den ikoniska låten från den flesta LEGO Filmen lovade, däremot är det – oftast, mycket underhållande. 

Betyg 6/10  

Schindler’s List 25th Anniversary Recension

All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Spielbergs mest emotionella och kraftfulla film har aldrig sett bättre ut, och dess relevans har kanske aldrig varit större än nu. 

Detta är lite av ett unikt tillfälle, trots att jag sett Spielbergs mästerliga epos om Oskar Schindler hela två gånger, så är det minst ett årtionde sedan jag såg den i sin helhet. För ett par år sedan så publicerade vi en artikel där vi kort recenserade alla filmer som Spielberg regisserat. Då utdelade vi vårt näst högsta betyg till Schindler’s List

Berättelsen om överlevnad, hjältemod och skräck, innehåller oförglömliga scener och personer. Sekvensen där den Krakows judiska befolkning tvingas ifrån sina hem och sedan häcklas på vägen in till ghettot, förblir lika permanent som ett födelsemärke på tittarens minne. 

Men Schindler’s List är mer än bara sina många delar. 1993 var ett stort och viktigt år för Steven Spielberg, Jurassic Park försatte biodukar i eld och lågor runt om världen. Med hjälp av – då, revolutionerande specialeffekter så övertygades en hel generation att dinosaurier återigen vandrade på vår jord. 

Schindler’s List var raka mot det gigantiska publikfrierit. Ursprungligen önskade Spielberg att få regissera Schindler’s List först, filmstudion Universal ställde sig rejält skeptiska till att finansiera ett nischprojekt. Men efter det enormt framgångsrika äventyret på Isla Nublar, så kunde Spielberg äntligen påbörja arbetet med Schindler’s List, förhoppningarna var att påminna världen att aldrig glömma bort ett av de mörkaste kapitlen i mänsklighetens historia. 

Då jag först såg Schindler’s List så kändes det som en genialisk tidskapsel, en helt utomordentlig representation av en händelse som fortfarande förblir ofattbar. I min unga naivitet så var jag övertygad om att samhället aldrig skulle kunna tillåta att något liknande skulle återupprepa sig. 

Otäckt relevant 

Där är nu sjuttio år sedan förintelsen ägde rum, och man undra vad som gick fel ? Att beskåda scenerna där de sadistiska, moriska och hatiska SS-trupperna sliter barn från sina föräldrar och skickar dem till en säker död, skapar otäcka associationer då vi läser om Donald Trumps fortsatta tyranni – där den amerikanska staten splittrar familjer, enbart på meriten att de inte  i ’’det förlovade landet’’ USA. Även det pågående förtrycket mot Rohingyafolket i Burma delar allt för många paralleller med det vi ser i Schindler’s List. Att se hur maktgalna ledare kan avhumanisera människor – enbart för en politisk agenda, får blodet att koka. Att vi fortfarande inte lärt oss någonting av våra tidigare misstag lämnar mig mållös. 

Ur ett filmiskt perspektiv så slås jag av Spielberg enorma finkänslighet, i filmer E.T dras Spielberg allt för mycket åt det sentimentala och konstlade. Denna gång så avför han alla sådana typer av berättarknep. Filmens genialiska struktur och atmosfär visar upp Spielbergs i sitt esse, allt börjar med en munter middagsbjudning, man undviker att förebåda de kommande hemskheterna, vi i publiken är nästintill på plats i cigarettröken och dimmorna av dyr alkohol, och sakta men säkert så eskalerar terrorn och skräcken. 

Alltifrån dialog till det mycket diskreta skådespelet bidrar till att skapa en film som trollbinder och fascinerar, även i sina mest skräckinjagande scener. Ralph Fiennes tyska accent är det enda som kan ses som distraherande. 

Ultimate Edition 

Där Steven Spielbergs nära vän och kollega George Lucas, virrade bort sig i onödiga korrigeringar och ändringar – då han bestämde sig för att återlansera den ursprungliga Star Wars-trilogin under 90-talet, så har Spielberg istället varit mogen och låtit innehållet förbli orört. 

Det man har gjort är att gå tillbaka till de ursprungliga negativen, där de nu har restaurerats, resultatet är häpnadsväckande… Schindler’s Lists visuella attribut är inget annat än enastående, den svartvita paletten och den obegripligt vassa skärpan, skapar en tidlös och autentisk känsla. Bildkompositionen och användningen av skuggor får det att se ut som ett förlorat verk av Orson Wells. 

Förutom två små scener – där det förkommer en viss oskärpa, så finns det ingeting som indikerar att Schindler’s List fyllt 25 år. Att vi också ges möjligheten att se denna – tekniskt, perfekta version på en bioduk, gör man nästan kan övertala sig själv att vi upplever filmen för första gången.  

Kör över nutida konkurrens 

Och för att fortsätta dra paralleller till vår egen nutid, så är det värmande att se hur man kan skapa ett drama utan pretentioner och exhibitionism. De nyligen Oscarsnominerade Roma och Cold War – båda dramatiska och filmade i svartvitt, framstår bara än mer otillräckliga och bristfälliga då man jämför dem med detta nästintill fläckfria epos.  

Båda filmerna har helt missförstått hur man skulpterar och förvaltar sin berättelse. Pawel Pawlikowski – som i Cold War, egentligen bara behöver koncentrera sig på sina två huvudpersoner, lyckas aldrig att gripa tag i publiken. 

Alfonso Cuarón – i sin tur, fascinerar sig för rent nonsens som nakna ninjor och livslånga bilder på rinnande vatten. Båda regissörerna misstar passivitet och brist på känslor med stillsamhet. Spielberg låter flera scener i Schindler’s List vara ytterst tillbakadragna, trots det så är de mest enkla bilderna – som dem på ett brinnande stearinljus, nästan hypnotiska. 

Dramatiken är i sin kanske mest renodlade och potenta form här, Spielberg jonglerar med ett tiotal karaktärer, rör sig snabbt genom tiden och bibehåller publikens intresse i över tre timmar. 

25 år senare är Schindler’s List minst lika aktuell, skrämmande och hjärtskärande, frågan är bara när vi kommer att lära oss av våra fruktansvärda misstag ? 

Betyg 10/10      

Mary Poppins Returns Recension

All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2018

Summering: Färgsprakande återkomst för den enda riktiga super nannyn på denna jord. Med samma säregna energi från originalet är Mary Poppins Returns en – för det mesta, helt lysande familjefilm.  

Om man ser till det faktum att jag knappt tål filmer där karaktärerna titt som tätt brister ut i sång, och att jag inte håller Mary Poppins från 1964, som ett sakrament för min barndom, så är slutresultatet för uppföljaren förbluffande lyckat och överraskande. 

54 år… Så lång tid har passerat sedan Julie Andrews flög in tillsammans med ett yrväder till den brittiska huvudstaden och styrde upp den brokiga familjen Banks och dess barn. Enligt uppgift så är tidsavståndet mellan originalet och uppföljaren – på över ett halvt århundrade, den längsta någonsin. 

The Nanny Awakens 

Disney gav oss ingen rymdsaga – i en galax långt borta, denna december månad. Men Mary Poppins Returns delar oväntat många gemensamma attribut med J.J Abrams The Force Awakens. Båda filmerna har avsevärd tidsmässig distans och de är – nästan, slaviskt bundna till sina föregångare då det kommer till upplägg och sekvenser. 

För flera biobesökare så tog Abrams det ett steg för långt, hela Episode VII följde i samma fotspår som George Lucas original från 1977, det är upp till var och en att bedöma om det beslutet var klokt eller inte. Mary Poppins Returns är också en strukturell klon där alla grundnoter från tidigare partitur är fastspikade, färdplanen är därefter mycket enkel att förutse, också årets Christopher Robin har influerat. 

Vi får återigen möta Michael och Jane Banks, numera uppvuxna och fullt ockuperade med vardagliga bestyr och problem, såsom banklån, barnavård och kanske svårast av allt – den stora ekonomiska depressionen. 

Minnesförlust ? 

Precis som med Ewan McGregors vuxna och torra Christopher Robin, så har Michael Banks förträngt och övergett sitt barnasinne, således följer han i samma fotspår som sin stela och humorlösa fader. Det skall sägas att själva tematiken fungerar något bättre här, Mary Poppins har alltid handlat om att se på vardagen med ett barns oskyldiga och lyckliga ögon. 

Däremot så stöter filmen på patrull då det kommer till kontinuitet. Båda barnen Banks verkar ha dragit en minnespennan från ’’Men In Black’’ över sina pannor, det mest extraordinära delarna verkar de ha förträngt som någon typ av hallucination. Och Charles Dickens-strukturen från En Julsaga, där karaktärerna hittar sitt inre barn, känns vid det här laget som en rejält trött och överarbetad klyscha. 

Filmens start – som uteslutande handlar om amortering och uppkommande besök utav kronofogden, är ungefär lika kul som det låter. London har nu gått från att vara en uppenbar kuliss till en närmast fotorealistisk representation, något som bidrar till en lite, lite hårdare framtoning. F

Marshall plan

Regissören Rob Marshalls karriär har besått av en tidig topp – Chicago som vann en Oscar för bästa film, efter det så har regissörens filmer legat någonstans mellan tragiska och groteska. Därför är det lätt att tro att vi – återigen, är på väg att behöva kasta oss ur flygplanet med fallskärmar då Marshall ännu en gång understryker saker som amorteringskrav. 

Starten kämpar även med att etablera en tydlig ton och vision. Ben Whishaw och Emily Mortimer känns genom hela filmen som ett giftpar – inte två tighta syskon. Därefter är skådespelet från filmens yngsta – Pixie Davis, Nathanael Saleh och Joel Dawson, stelt och obekvämt, för att uttrycka det varsamt. 

Spit Spot On 

Passande nog så kommer räddningen då Emily Blunt dimper ned från himmelens med sin magiska resväska. Blunt tar genast kommando och jag slås i alla fall av att knappt ägna en tanke åt Julie Andrews porträttering. För dem som växt upp med Andrews, så kommer Blunt aldrig kunna kännas som något substitut. Men för oss som står i det något mer neutrala territoriet, så är Blunt fullkomligt strålande i rollen. 

Den brittiska stjärnskådisen har de senaste åren pendlat mellan högljudda och skramlande skräpfilmer som Edge Of Tomorrow och småproduktioner som årets A Quiet Place. Blunt har alltid visat potential men här så verkar hon nästintill överlycklig och galet inspirerad. 

Blunt kommenderar inte bara de unga barnen Banks, hon dompterar hela filmen. Hon växlar helt klanderfritt mellan sång, dans och präktig men stram humor. Blunts entusiasm smittar av sig på resten av filmen, och så fort filmens första surrealistiska sångnummer skall introduceras, så är energin lika påtaglig som för femtio år sedan. 

A Spoonfull Of Red Bull  

Mary Poppins kompromisslösa blandning mellan patetik, musikal och tecknad film, är en konstig kombination som mynnar ut i att besitta en helt egen sorts energi, den är i sin tur så oemotståndlig att motstå att alla ens primära försvar bryts ned som en gipsvägg som möter en slägga. 

Rob Marshall har lyckats framställa ett identiskt drivmedel för uppföljaren, man följer stora delar av originalets struktur och uppbyggnad, men allting har genomgått en totalrenovering genom Disneys – numera, outtömliga resurser. Sekvensen – då man återigen träder in ett tecknat drömlandskap, är en färgchock som injicerar lika mycket druvsocker i blodet som en back med energidryck, det är rentav rafflande då man också blandar in en gnutta action. Mary Poppins Returns är som ett lokomotiv, det smäller och dundrar och far fram med högsta hastighet

Om det gick att göra ingående medicinska tester – på en film, så skulle vi nog få ett resultat som visar att Mary Poppins Returns är genetiskt identiskt med sin äldre förlaga. Med stor hängivenhet till varenda detaljer från originalet, så är det inte konstigt att Dick Van Dyke kunde fastslå att känslan och energin var densamma för båda inspelningarna. Dansnumren och koreografin har moderniserats men innehåller fortfarande spår av Gene Kellys mest euforiska stunder.   

Trots alla dessa positiva punkter, så är det både ett och annat som inte känns lika sprudlande briljant, vissa sångnummer tangerar att bli en aning fåniga och filmens tempo blir alltför ofta för långsamt. 

Flåsande slut

Mot slutet så börjar lokomotivets få problem, och det är otäckt nära en otrevlig inbromsning. Den sista tredjedelen känns utdragen och alltför uppenbar, Mary Poppins själv delegeras till skuggorna, eskapismen och euforin övergår till en ganska menlös sista akt som enbart får filmen att flåsa som Sveriges bästa kriminolog – Leif GW Persson.  

Och Meryl Streeps inhopp är inte något annat än förkastligt. Den legendariska aktören har fått ett stycke skräpmanus givit till sig, karaktären – samt dennes invecklade och långa sekvens, visar upp Mary Poppins från sin sämsta sida, fånigt, tramsigt samt juvenilt. 

Mary Poppins Returns må kanske inte vara lika explosiv som en Star Wars-film. Men slutresultatet är ett oerhört underhållande stycke film, och nog är det klart som korvspad att flygande barnmorskor och sjungande pingviner, fortfarande har en självklar plats på biograferna.

Betyg 7/10    

Mission Impossible: Fallout Blu Ray (2K) Recension


All images courtesy and copyright of UIP 2018

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Mission Impossible: Fallout från  UIP. 

Film

Det är den sjätte filmen i serie som aldrig lyckats vara konsekvent, Tom Cruise verkar aldrig kunna bli vuxen och den primära handlingen är en uppsjö av klichéer. Men det spelar ingen roll… Mission Impossible: Fallout förblir en av 2018 års största och mest positiva överraskningar. Filmserier förlorar ofta sin relevans, oavsett dess tidigare framgångar, Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald har inte lyckats leva upp till förväntningarna, varken hos sin publik eller bland kritiker. Som det ser ut just nu så verkar filmen blir den minst framgångsrika utav samtliga Harry Potter-filmer inklusive föregångaren från 2016. 

Mission Impossible har haft en oerhört stökig historia sedan man förvandlade TV-serien till film. Det har varit djupa dalsänkor och bara en enda riktig topp. J.J Abrams inledde sin framgångsrika karriär som långfilmsregissör med den tredje filmen i serien, en rent fantastiskt energisk och varmhjärtad upplevelse som gjorde serien relevant och potent. 

Abrams borde få en utmärkelse som filmvärldens bästa livräddare, efter Mission Impossible 3 så begav sig Abrams och återupplivade både Star Trek och Star Wars. Tyvärr så lyckades Tom Cruise och Pixar regissören Brad Bird, inte följa i samma dominanta fotspår, Ghost Protocol kändes oinspirerad, avsaknaden av Philip Seymour Hoffmans diaboliska Owen Davian var påtaglig. Rogue Nation gjorde inte heller mycket för att ändra uppfattningen om att hela serien sjöng på sista versen, Christopher McQuarrie som tog över regissörsstolen, är en filmisk teknokrat, han förstår hantverket men saknar hjärtat. 

Gemensamt för alla uppföljare sedan Ghost Protocol, är att de alla överträffat sina föregångare då det kommer till inspelade kronor, i och med detta har man kunnat fortsätta serien helt obekymrat. Det sjätte avsnittet kändes måttligt spännande, McQuarrie återvände som regissör och det marknadsföringsmaterial vi fick se, framkallade inget annat än axelryckningar. 

Och McQuarrie kämpar fortfarande med ingredienser som humor och personregi. Den mullrande och karismatiske Ving Rhames brukade allltid få glänsa i rollen som Luther Stickell, McQuarrie har tyvärr ingen som helst pejl på hur man skall integrera finess eller andningspauser – i form av skratt eller självdistans, och Rhames har således bara blivit en platshållare. Simon Pegg och Rebecca Ferguson har inte heller fått sin välbehövliga dos av inspiration eller energi, Pegg i synnerhet blir alltmer en eftertanke. Och Henry Cavill kan bara summeras med ett ord – stel. 

I flera intervjuer så påpekar McQuarrie att filmens manus inte var hugget i sten, det hålls öppet för att man skall kunna improvisera och bygga berättandet efter mängden action. Att vi därefter får gräsligt uttjatade klyschor som kärnvapen och svekfulla superspioner är därför inte förvånande. Samtliga av filmens narrativa skenmanövrar är helt tandlösa då de är alltför uppenbara och tama. 

Detta gör det nästintill omöjligt att kalla Fallout för en fantastisk film, men underhållningsvärdet är däremot skyhögt. Som alltid så insisterar Cruise på att använda sitt eget liv som insats, varenda actionsekvens är en enda lång nervkittlande åktur som nästan framkallar nagelbitande. Filmens längd på 140 minuter, märks inte heller av, egentligen är detta bara en enda lång ursäkt för att visa upp förbluffande action, men då det paketeras såhär explosivt så går det inte att slita ögonen ifrån spektaklet. Att välja en höjdpunkt mellan den tokiga motorcykeljakten i Paris eller den våghalsiga helikoptersekvensen i Kashmir, är lika svårt som något av de uppdrag Ethan Hunt åtagit sig under alla dessa års. 

Mission Impossible: Fallout må vara lövtunn då det kommer till sitt manus, men den oupphörliga och hänsynslösa intensiteten i dess action är så pass väl genomförd att man glömmer bort alla felsteg.   

Betyg 7/10 

Bild

Detta borde vara Paramounts galjonsfigur då det kommer till eventuell referens. Med sina fantastiska inspelningsplatser som Paris, London och Nya Zeeland (som substitut för Kashmir) så borde vi få en utgåva som ger oss knivskarp skärpa och vackra färger. Men denna utgåva delar obehagligt många egenheter med de Blu Ray utgåvor som gavs ut då formatet var helt nytt. Bilden präglas av ett onaturligt och frånstötande gryn som definitivt inte känns naturligt. 

Till största del är filmen inspelad analogt, men majoriteten av Fallout framträder som de produktioner som filmades helt digitalt, då tekniken var som mest ofärdig. Det finns ingen som helst lyster i varken hudfärger eller miljöer. 

Mycket av Fallout utspelar sig i dunkla och smutsiga lagerutrymmen, och här börjar jag på allvar misstänka att vi har att göra med en DVD kontra Blu Ray, hela presentationen är rent fasansfullt platt när man inte har naturligt ljus till sin hjälp. De två scener som filmades med IMAX-kameror är betydligt bättre men långt ifrån så spektakulära som man kunde ha förväntat sig.     

Att en film med sådan potential levererats i ett såhär mediokert paket är nästan chockartat. 

Betyg 5/10  

Ljud

Där bildkvalitén är medioker så är ljudet raka motsatsen. För de som bor i hyreshus kan jag inget annat än avråda er att spela Fallout efter klockan fem på kvällen, basen är så kraftig att flera inre organ får sig en rejäl omgång. Varje avlossat skott fullkomligt spräcker trumhinnorna, dialogen är ständigt kristallklar och akustiken är i sin tur utomordentlig. 

Förutom kraft så finns det också strålande detaljer, krossat glas och motorljud är skrämmande naturtrogna. Då Cruise kör sin BMW motorcykel genom Paris, så är det nästan som om vi sitter på samma sadel, motorn skriker och passerande trafik får håret att stå på ända.  

Det finns faktiskt ingeting att anmärka på då det kommer till detta ljudspår. Detta är rentav fysiskt påfrestande. 

Betyg 10/10 

Extramaterial 

Paramount har varit ovanligt generösa med extramaterialet. Även om det mest substantiella är den andra skivans dokumentär – där man systematiskt går igenom filmens mest krävande sekvenser, så är detta klart överlägset en stor andel av det extramaterial vi brukar få. Att faktiskt få en inblick i vilket enormt arbete som ligger bakom det vi ser på vita duken, är nästan än mer imponerande än den faktiska filmen, då det inte finns något som helst tvivel om att detta sker på riktigt. 

Tyvärr så glömmer man bort att kika närmare på allt annat i filmen, även om manuset är nästintill irrelevant, så hade det varit uppskattat om vi kunde fått lite mer tid med filmens skådespelare. Dokumentärteamet verkar också ha glömt bort att det finns fler än Cruise och McQuarrie på inspelningen. Rebecca Ferguson förekommer enbart i ett fåtal sekunder.  

De borttagna scenerna som vi får är – uppfriskande nog, nästintill färdiga, tyvärr så presenteras de som ett montage där mycket av ljudet tagits bort. Utöver det så får vi ett antal kommentarspår varav ett är med Cruise och McQuarrie. 

Betyg 7/10 

Netflix Daredevil Säsong 3 Recension  

daredevil-s3-3

All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Äntligen gick det hela vägen ! Bortsett från en och annan skavank, så är detta en rent av strålande version av Marvels djävulska hämnare.  

Egentligen är det inte tredje gången gillt för Hell’s Kitchens egen skyddsdjävul. Även om ett flertal av helst vill glömma bort The Defenders, så har den fettproppen fortfarande en viss bäring på berättelsen i den tredje säsongen av Daredevil. 

Daredevil är fortfarande kronjuvelen i Netflixs utbud av serier baserade på Marvels hjältar. Satsningen har under de tre gångna åren varit både ojämn och oftast otillfredsställande. Nyligen så annonserade man att både Luke Cage och Iron Fist skulle läggas ned, anledningen till varför är mer komplicerad än att responsen varit ljummen. Det ursprungliga avtalet mellan de båda parterna löper mot sitt slut, Disney börjar allt mer dra tillbaka sitt stöd för plattformen. Planerna är  att – så snart som möjligt, lansera en egen streamingtjänst, ett antal stora projekt har redan annonserats, därav den nästa mytomspunna Star Wars TV-serien. 

Flera av de redan sjösatte serierna kommer med största sannolikhet att flyttas över till den framtida tjänsten. Om nu detta kan vara den sista gången vi ser Daredevil – på Netflix, så har seriens förvaltare och skapare äntligen tagit sig i kragen. Denna tredje säsong är det absolut bästa som Marvel TV någonsin har erbjudit….

Ett utav många problemen och tillkortakommanden med tidigare Marvel/Netflix-serier, har varit en avsaknad på produktionsvärden och genomtänkta manuskript. Flera inslag har varit godkända – till och med bra, men oftast så begravs detta i en onödig mängd utfyllnad som gör att de tretton avsnitt långa säsongerna, alltid blir kulminerar att bli tråkiga och ointressanta. Strukturen där man hoppar fram och tillbaka i tiden, samt att man alltid väljer att intressera sig för ganska irrelevanta detaljer och biroller, gör att ingen av serierna funkat som en bra solid helhet . 

Manusarbetet är lika obeslutsamt och velande, man blandar extremt våld med uppenbart förutsägbara – till och med fåniga inslag, som dansande ninjor och karaktärers övertydliga moraliska ställningstaganden. The Punisher var ett steg rätt riktning efter alla dessa misslyckanden, serien hade ganska uppenbara problem, man lyckades i alla fall tygla sin spretighet och skapa en markant intressantare säsong.  

Rough Justice 

I säsong 3 av Daredevil fortsätter man utveckla och förbättra sig själv, man tar lärdom av – en del,  av sina tidigare misstag. Starten är lite för långsam för sitt eget bästa, men ungefär fyra avsnitt in så sätts bollen i rullning.  föregående säsonger tenderade som sagt att tappa bort sig själv, i diverse biroller med stelt skådespel. Den här gången så introduceras tittarna enbart till en ny nyckelspelare, FBI agenten Ray Nadeem spelad av Jay Ali. 

Detta är en karaktär som tillför ett nytt perspektiv på personerna och händelserna som vi redan känner till. Nadeem är en välskriven och genomtänkt karaktär som både är empatisk och mångfacetterad. Sedan har man äntligen förstått att introduktionen av en ny karaktär inte behöver innebära att man negligerar – Deborah Ann Wools Karen Page, Elden Hensons Foggy Nelson och självklart titelhjälten Matt Murdock/Daredevil spelad av Charlie Cox. 

Bättre skådespel med mer relevanta karaktärer 

Både Wool och Henson har flera gånger varit utmärkta exempel på seriens inkonsekventa och fragmenterade natur. Wool som mest har fungerat som ett överkänsligt nervvrak har äntligen fått mer att göra än att bara se förskräckt ut, Karen Page har en tydligare personlighet samt kraftfullare agenda, som delvis strider mot hennes bättre vetande. Hensons porträttering av Foggy Nelson har även det varit ensidigt, karaktären har vid ett antal tillfällen mest känts som en gnällig stoppkloss. Likt Karen Page så har karaktären fått mer matnyttiga uppgifter den här omgången, och känns som en sann vän och allierad i Murdocks kamp mot New Yorks kriminella kung – Wilson Fisk. 

Vincent D’Onofrio har alltid varit mest hyllade inslaget i tidigare säsonger, flera aspekter av hans skådespel har varit rentav strålande, problemet har varit materialet han fått att arbeta med. Fisks aggressiva utbrott och raseri får honom att kännas barnslig och instabil på ett sätt som inte velat gå ihop med den tillbakadragna och kalkylerande marionettspelare som manusförfattarna och D’Onofrio själv helst verkar vilja porträttera. Dessa karaktärsdrag har denna gång reducerats, och äntligen får vi en version av denna övergödda gangsterboss som känns både skrämmande och diabolisk. D’Onofrio fysiska närvaro innehåller en stor dos dolda aggressivitet som klart kuslig att beskåda. 

På skurkontot tillkommer även en av Daredevils mest välkända motståndare – Bullseye, den omänskligt träffsäkra och dödliga lönnmördaren som njuter av död och våld. Colin Farrell spelade samma karaktär i den ökänt gräsliga versionen från 2003, den uppvisningen i pajaskonster är borta här. Detta är en djupt skadad och sjuk individ som bär på ett både tragiskt och – ibland, empatiskt bagage. Wilson Bethel spelar rollen med en livsfarlig drivkraft och ger karaktären en oberäknelig natur som gör att varje scen spänd och krypande obehaglig. 

Love Is Blindness 

Själva dramat är också något mer raffinerat, ett par sekvenser är fortfarande onödigt långa och övertydliga. Återigen är det D’Onofrio som står för det mest intressanta dramatiska punkterna, karaktärens farligt dedikerade kärlek till sin älskare Vanessa – återigen spelad av Ayelet Zurer, är tragisk och finstämd på samma gång.

Seriens antagonister har aldrig varit bättre än såhär och dessa förbättringar selar en avgörande roll då det kommer till säsongens övergripande kvalitet. Charlie Cox är egentligen den enda av skådespelarna som verkar något osäker på vem Matt Murdock faktiskt är efter alla trauman, knäckta ben och ett ständigt oavbrutet predikament. När Cox skall agera ut ett par surrealistiska sekvenser så görs det med ett alltför platt överspel. 

Street Fighting Man  

Manusarbetet har uppenbarligen genomgått en renovering plus en ansiktslyft, men det är actionscenerna som verkar mest nytända och inspirerade, de är numera en njutning att beskåda.  Konceptet med att långa tagningar fortsätter, vissa scener pågår i evigheter utan ett enda klipp. Den där korridorscenen i Chan Wook Parks Old Boy, känns nu väldigt föråldrad i jämförelse. Precis som förr så är man inte återhållsam när det kommer till blod och knäckta ben, flera av slagsmålen är stora, härliga, extravaganser som alltid underhåller. 

Netflix har på senare tid börjat överge behovet av att ständigt låta sin säsonger vara minst tretton avsnitt långa. Den andra säsongen av Iron Fist var ett antal avsnitt kortare än föregående säsong, Daredevil däremot fyller fortfarande ut tretton avsnitt, och på ytan kan det tyckas vara ett misstag att inte koncentrera berättandet med hjälp av att reducera antalet avsnitt. Men man har återigen gjort självrannsakan och utnyttjar mycket av speltiden. En hel del utdragna och överflödiga bitar finns fortfarande, men mängden dödtid är tydligt reducerad. 

Det tog hela tre år och ett antal halvdana försök för att nå hit. Tillslut så har vi fått en välgjord, genomtänkt och intressant versin av Daredevil som är så pass bra att jag redan nu övervägar att återbesöka dessa tretton avsnitt en andra gång. 

Betyg 7/10   

We Can Be Heroes Berwaldhallen 13-10-2018 Recension 

07

Summering: Efter en lite tafatt konsert – Score från förra året i samma lokal, slår nu Orvar Säfström och Sveriges Radios Symfoniorkester tillbaka med en sjuhelsikes spelning, det  känns som ett enda långt symfoniskt smörgåsbord, bestående av några av popkulturens mest kända musikaliska stycken. 

I inledningen ger Säfström en bra sammanfattning av vad publiken tidigare har fått se och höra, denna kväll får spelmusiken minimalt med utrymme och fokus läggs på filmvärldens hjältar, inte bara de som har sitt ursprung i serietidningsvärlden, antihjältar och moderna ikoner som Katniss Everdeen och Max Rockatansky (Mad Max) har också en plats i repertoaren denna kväll. Tidigare konserter har varit välfyllda – ofta helt utsålda, men denna gång så har man tvingats arrangera hela fyra stycken separata spelningar för att möta den enormt stora efterfrågan. Att själva spellistan innehåller världskända axplock från Indiana Jones och Star Wars bidrar självklart till att detta blir något mer tillgänglig konsert. Ett stort antal småbarn syns till i Berwaldhallens foajé och för ett stort antal besökare är detta förmodligen deras första symfoniska konsert.

03.jpg

Tillbaka Till Framtiden 

Media har också uppmärksamt denna konsert, bland annat med en stor artikel i Dagens Nyheter , förväntningarna är således höga och den här kvällen lever upp till det den så kallade ’’hypen’’. Konserten inleder med Danny Elfmans gotiska och kolsvarta tema från Tim Burtons Batman årgång 1989, de dova trumpeterna och de hotfulla stråkarna låter bättre än någonsin och framförandet är så starkt att det till och med överträffar originalinspelningen. Berwaldhallens fantastiska akustik ger samtliga instrument flera kvadrat mil med fri yta, det blir som en nostalgisk tidsmaskin där jag tas tillbaka till den där sommaren år 2002 då jag såg filmen på ett slitet VHS-band. 

Ribban är därmed satt, konsertens höga tempo tillsammans med Säfströms sedvanligt fenomenala presentation, gör att euforin nästan aldrig vill lägga sig. Både temat till Indiana Jones: Raiders Of The Lost Ark och Terminator 2 är något mer strömlinjeformade än vi är vana vid. Och de komprimerade stråkarna från Brad Fidels ursprungliga komposition, är svåra att återskapa utan efterarbete, men trots det så målas den brinnande lekplasten upp framför publikens ögon, finalen som till största del bara består av slagverk får hela salen att vibrera. 

073

Konststycke 

Även om Mad Max: Fury Road är mest känd för sitt eldiga utseende, så har man lyckats klämma in ett litet dämpat stycke från filmen, detta blir en bra stund för reflektion. 

Serietidningsförlaget DCs filmatiseringar är nästan uträknade, inte ens framgångarna med Wonder Woman har ändrat skutans riktning. Rupert Gregson Williams soundtrack till filmen är förhållandevis anonymt, men mot slutet så kastar man in en liten överraskning i form av rakbladstemat som Hans Zimmer skrev, förvisso har vi ingen Tina Guo på distad cello men orkesterns blåssektion gör ett bra jobb att emulera det numera kända tjutandet som får publiken att vilja ta på sig sandaler och dra fram ett sylvasst svärd. 

Första akten avslutas med en ren kavalkad i John Williams kanske mest älskade arbete – Star Wars. Far And Away-konserten för två år sedan hade ett mer traditionellt upplägg då det kom till att uppleva rymdsagan, denna gång får inte höra det helt sönderspelade temat. Istället får vi en Carrie Fisher-hyllning i och med ’’Princess Leia’s Theme’’, och sedan bär det av raka vägen mot den ’’moderna’’ trilogin där Rey’s diskreta tema spelas för första gången… i Sverige… 

Jag ställer mig dock en smula skeptisk till varför man har redigerat i det fantastiska spåret ’’The Jedi Steps’’ och inte tagit med den väldigt emotionella versionen av ’’The Force Theme’’ som fortfarande framkallar en tår då man minns tillbaka på scenen då Rey räcker fram ljussabeln till Luke Skywalker. Allt avslutas i alla fall med en explosiv och bombastisk version av själva finalmusiken som spelas under The Force Awakens eftertexter, där får vi höra Kylo Rens marsch, sedan den mullrande musiken då motståndsrörelsen och elitpiloten Poe Dameron flyger in över sjön på planeten Takodana. 

16

Even Better Than The Real Thing 

Efter en kort paus så får äntligen sopranen Sabina Zweiacker ställa sig på scenen, efter att hennes framförande av ’’The Dragonborn Comes’’ från The Eldar Scrolls V: Skyrim, publicerades på YouTube så har klippet setts över 14 miljoner gånger. Denna gång får Zweiacker inleda med den fantastiska ’’Into The West’’ från The Return Of The King – som Annie Lennox vann en Oscar för. Jag har hört Lord Of The Rings-filmernas egen kompositör Howard Shore dirigera kungliga filharmoniska symfoniorkestern i detta bejublade spår med operasångerskan Ann De Renais. 

Men kvällens version är faktiskt än bättre. Zweiackers röst är ett par oktaver högre än Annie Lennox, något som hon utnyttjar genom att ta i med allt hon har i den diskreta men kraftfulla refrängen. Sedan får vi kvällens sista spår som kan kategoriseras som något mindre etablerat, Jennifer Lawrence må vara en av världens mest välkända aktörer, och hon har The Hunger Games att tacka för sina framgångar. Men förutom den välkända visslan, så är musiken utav James Newton Howard inte lika välkänd, Zweiacker stannar kvar och fungerar nu som en mer tillbakadragen kör. 

Sedan är det slut med finliret eller konstpauserna, John Williams överdrivet pampiga tema från Richard Donners Superman innehåller så mycket brass och hjältemod att man nästan hånler. Men mäktigt blir det då hela blåssektionen blir högröda i ansiktet då det får testa sina lungors uthållighet. 

0221

Assemble 

Därefter kliver Säfström på scenen och påpekar det uppenbara faktumet, vart är musiken från Marvels gigantiska filmserie ? I publiken sitter ett antal unga besökare, ett par av dem ser måttligt roade ut, men när det blir klart att man skall spela en hel svit från Marvel filmiska universum, så är det som att någon injicerat hela publiken med en adrenalinspruta. De tre ursprungliga hjältarna – Iron Man, Captain America och Thor får alla en del av kakan, men det är då Alan Silvestris otroliga tema från The Avengers stormar in som gör starkast avtryck, synen av så många förundrande leenden är närmast oförglömligt.  

Urpsrungligen var det tänkt att Hans Zimmers musik från Gladiator skulle avsluta konserten, men på allmän begäran så har man nu beslutat att spela ’’The Dragonborn Comes’’. Flera i publiken har kommit långväga för att få uppleva detta fantastiska stycke musik. Hur makalöst det än är så börjar det kännas lite förutsägbart att spåret återigen ligger mot slutet av konserten, att placera  det tidigare i showen hade varit betydligt mer spännande. Hur som helst är framförandet klanderfritt och publiken utdelar så mycket applåder att dirigenten Charles Hazlewood får vänta ett antal minuter för att han skall kunna fortsätta. 

Hans Zimmers gigantiska musik – från Ridley Scotts sista riktigt bra film, är närmare femton minuter långt och är nästan lika mäktigt att uppleva som då Zimmer själv var här och hade med sig ett specialsytt band för sina kompositioner. Efteråt är publikresponsen gigantisk och Säfström leker rockstjärna då han kastar sig ned på scenen och eggar publiken att jubla än mer. 

02

Big old bad James Bond 

Som alltid så väntar ett extranummer, men denna gång är det ett mysterium vad som faktiskt skall avsluta konserten. Sedan så slår orkestern ned molltonerna och extranumret framträder… Det är Adeles helt obeskrivliga Skyfall från filmen med samma namn. Sabina Zweiaker må vara en fantastisk operasopran, men inte ens hennes starka röst kan mäta sig med Adeles sanslösa inlevelse och fraseringar, nu är den lilla detaljen inget som förtar överraskningen eller glädjen över det faktum att vi får ett ’’helt nytt’’ extranummer. Orkestern levererar kompet med superb precision och extasen efteråt slår samtliga av de tidigare konserterna som vi fått uppelva i Berwaldhallen. 

Med sin fantastiska spellista, strålande musiker och sångare samt en konferencier som hör till landets mest underhållande, så blir denna kväll helt och hållet makalös. 

Betyg 9/10 

First Man Recension 

016

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: En intensiv och gastkramande upplevelse som placerar sig i det absoluta finrummet. 

Ja… Vad skall man egentligen kalla regissören Damien Chazelle ? Mästare, kameleont eller pojken med guldbyxorna ? Chazelle har egentligen bara inlett sin karriär som regissör men har redan ett renommé som flera äldre och mer rutinerade kollegor enbart kan drömma om. Sedan långfilms debuten med Whiplash har Chazelles stjärna rusat upp mot himmelen. La La Land är kanske den enda moderna filmmusikalen som avgudas universellt, även utav människor – som jag själv, som har utvecklat en stark allergi mot dansande och sjungande karaktärer på film. 

Nu sätter Chazelle siktet på stjärnorna – bokstavligt talat, där La La Land är en surrealistisk explosion i sång, dans och färg så är First Man en koncentrerad och intensiv upplevelse som vägrar släppa taget om publiken. Det här är filmad historia då den är som allra bäst. 

Det finns två sorters rymdfilmer – en är besläktad med fantasy och fantastiska element som strider i rymden och futuristisk teknologi – Star Wars, den andra uttrycksformen något mer pompös, steril och strama – The Right Stuff och Stanley Kubricks legendariska 2001: A Space Odyssey. Just den sortens film brukar använda yttre rymden för att visa upp dess fantastiska vyer – som hämtade från ett teleskop, det stora svaret utrymmet är snarare en palett för att visa människans aspirationer att nå bortom vår egen planet. 

Alfonso Cuaróns Gravity och Christopher Nolans Interstellar blev universellt hyllade som en slags arvtagare till Kubrick och det mer filosofiska filmerna i genren. Båda var visuellt väldigt vackra men innehållsmässigt både platta och snäva. Gravity var för min egen del en underutvecklad och emotionellt manipulativ film som aldrig övertygade. 

Chazelle hade gjort det lätt för sig själv genom att göra en pretentiös och pampigt patriotisk historia, om en av förena staternas största studier i världshistorien. Vad NASA och dess anställda åstadkom med dåtida och begränsade tekniska resurser – analoga instrument och miniräknare, är en bedrift som aldrig kommer att glömmas bort. Historien om en ikon som Neil Armstrong är således gjord för en grandios filmatisering, och nog är First Man grandios, men inte på det sättet man kan tror. 

025

It’s just my job five days a week

Apollo 13 och The Right Stuff visar upp astronauterna och NASAs anställda som hjältar från barnsagor – starka och hårdhudade män som klarar allt. De mer emotionella partierna delegeras oftast till de anhöriga – specifikt deras familj, allt följer ett protokoll som är lika bestämt som NASAs eget regelverk för en raketuppskjutning.Ööverraskningarna och de riktigt personliga lämnas alltid kvar någonstans i atmosfären. 

First Man kastar iväg denna regelbok och även dess förväntningar, i en klaustrofobisk och närgången öppningsscen så klargör man att vi denna gång inte kommer få observera historia – vi kommer få uppleva den… Chazelle väljer bort vida vinklar och placerar istället kameran rakt i rymdfarkosternas cockpit, vi har sett tyngdlöshet och livet ombord på rymdstationer i åtskilliga filmer och TV-serier, men klaustrofobin och bristen på utrymme har aldrig förmedlats på ett mer fysiskt sätt. 

Apollo 13 känns som ett rymligt vardagsrum i jämförelse med de prototyper som Armstrong tvingas att testflyga. First Man pressar in kameran i så små utrymmen att man kan tro att vi har att göra med ett extremt makroporträtt. Varenda liten skruv och mätare verkar vara placerade ett par millimeter från tittarens egen hornhinna, tillsammans med skrikande och skrala läten – som metal som håller på att brytas i tu, påminner detta om en åktur i en ruskig berg och dalbana, utan säkerhetsbälten. 

De olika rymdfärderna är så intensiva att man kan tro att hela salongen har tömts på syre. Intensiteten är närmast omänsklig, bara en bagatell som att försöka styra farkosten blir en thriller i världsklass, förhoppningsvis kommer biograferna som visar First Man förstärka sina säten, stoppningen kommer med största sannolikhet att rivas upp utav uppjagade naglar. 

Vi vet alla hur den här berättelsen slutar, allt finns väldokumenterat, både i historieböckerna och på film. Därför är den en makalös bedrift att få varenda sekund av filmen att kännas fascinerande och intressant. 

Mycket av First Man är en ren adrenalinkick, men det finns också ett finstämt och diskret drama som ger näring åt publikens engagemang. Jag kommer aldrig att kunna förstå Ryan Goslings status som en skådespelare i världsklass, den stela och lite trassliga karaktären som han livnärt sig på i stort sett hela sin karriär, borde inte kunna fungera en gång till. Chazelle vet dock hur man skall ta vara på Goslings specifika område. 

022

Burning out his fuse up here alone

Neil Armstrong porträtteras som en god men enigmatisk människa som ständigt kämpar med personlig sorg och inhumana arbetsförhållanden. Armstrong börjar filmen som en dedikerad familjefar som balanserar både sitt arbete och familjeliv. Under filmens gång blir det alltmer klart hur Armstrong försummar sin familj, inte pga illvilja utan som ett nödvändigt ont för att lyckas med sina arbetsuppgifter. 

Filmen gottar sig inte heller i den tragedi som familjen Armstrong gick igenom efter att deras dotter avled i sviterna av cancer. Sorgen och saknaden förmedlas genom Gosling och Claire Foys avsminkade ansikten. Själva sorgearbetet kunde ha blivit central men Chazelle förstår bättre än att förvandla sin film till en billig snyfthistoria. Flera dramatiska punkter avverkas snabbt, efter ett tag blir det tydligt att det faktiskt inte är karaktärerna som är i centrum utan uppdraget att nå månen. 

Allting har koncentrerats och förfinats för att ge så mycket syre och bränsle som möjligt till berättelsen. Sektioner som kunde ha blivit utdragna avhandlas istället blixtsnabbt. Detta kompromisslösa och kvicka sätt att avhandla stora saker som ångest och konflikt, blir till en enorm tillgång då karaktärerna aldrig får tid att reflektera eller bearbeta sin sorg, samtidigt kräver samhället och uppdraget att de bibehåller lugnet, det är nästan hjärtskärande hur familjen kämpar mot missöde efter missöde.

0101

I’m not the man they think I am at home

Armstrongs fru Janet genomgår en minst lika traumatisk och svår sresa som sin make. Under stressen och oron finns också ett medvetande om att ett lyckat uppdrag kanske är det enda sättet för Armstrong att gå vidare efter sin dotters död. Uppoffringarna som familjen tvingas göra är enorma, men Chazelle försöker aldrig göra det sentimentalt, därför blir det också väldigt drabbande och starkt att bevittna. 

Hantverket är närmast mästerligt, det intima fotot skapar mer dimension och närvaro än några 3D glasögon i plast någonsin kommer att göra. Kompositören Justin Horowitz – som blivit en självklar partner med Chazelle, , har nu komponerat musik som är lika diskret som en mörk skugga i vinternatten. First Man ljudbild består till största del av tystnad, där starka ljudeffekter skär igenom salongen som en varmkniv i smör. Varenda scen är lika laddad som en olympisk sprinter inför ett finallopp. 

First Man är otäckt nära ett tvåsiffrigt betyg, men trots att skådespelet är utomordentligt och manuset starkt, så hade lite mer utrymme för karaktärerna kunnat ge en lite kraftfullare upplevelse. 

Men den invändningen är närmast löjlig då vi ser till resten av filmen. I en tid då amerikansk patriotism enbart verkar bestå av martyrskap och perversion, så är det en fröjd att få se tillbaka på en tid då den amerikanska järnviljan kunde ena länder med en enda vision – som den att skicka en människa till månen. 

Det här är en inspirerande och rent omtumlande upplevelse som utan tvekan hör till en av årets bästa filmer. 

Betyg 9/10   

XM Studios Catwoman Samurai Line 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Full Disclosure: Denna produkt är införskaffad på Tiger Films egen bekostnad. 

Vi har varit alltför dåliga kring att följa och skriva om den fantastiska hobbyn som är 

statysamlande  och vill med detta inlägg ändra på det. 

För ett över ett decennium sedan var det lika svårt att vara samlare som det är för britssiak premiärministern Theresa May att höja sin opinionssiffror. Då internet inte var en självklarhet så var det närmast ett mysterium vart man kunde köpa objekt som ljussablar från Star Wars – som inte var renodlade leksaker. Om man hade turen att finna tillverkare som Icons Authentic Replicas – som tillverkade Star Wars produkter, så var uppgiften bara halvfärdig. I en tidsperiod då PayPal och effektiv logistik för frakt, fortfarande inte var fullt etablerade, var själva köpet och leveransen närmast mardrömslik. 

Den initiala storhetstiden för ’’filmpryls samlandet’’ kom lite olägligt, hur paradoxalt det än nu må låta. Star Wars sjöng på sista versen och Lord Of The Rings hade just avslutats med Return Of The King, Marvel Studios hade inte ens etablerats… 

Detta gjorde att samlandet inte kändes aktuellt eller ’’levande’’, det fanns ingen övergripande drivkraft, det blev helt enkelt en smula  stelt då alla objekt som gick att införskaffa – för det mesta, tillhörde filmserier som inte längre var aktuella, det blev som att befinna sig i ett ständigt vakuum. Idag låter det otroligt, men en storfilm som The Dark Knight var nästan helt utan kvalitativ merchandise då den hade premiär 2008, något som idag skulle vara en omöjlighet. 

Det tog amerikanska Sideshow Collectibles – en av de största aktörerna på marknaden, nästan ett årtionde att tillverka en Batman och Joker baserades på Christian Bale och Heath Ledger versioner.   

Idag är tillverkare som Hong Kong baserade Hot Toys blixtsnabba med presentation och produktion, produkter kan visas upp flera veckor innan filmens premiär. Numera samarbetar tillverkarna direkt med filmbolagen, de får därefter access till flera digitala tillgångar som har använts under inspelningen.  

När Marvel Studios påbörjade sin dominans och Star Wars blev återupplivat i och med Disney upphandlingen, så brast äntligen de hämmande fördämningarna. Idag fullkomligt överöses vi med fantastiska statyer och filmrelaterade produkter, det är en renässans som delvis möjliggjorts av digitalteknik.     

Det digitala skulpteringsverktyget ZBrush gör det möjligt att nu uppnå en detaljrikedom som överstiger allt vi tidigare sett. Branschen förlitade sig urpsrungligen helt och hållet på traditionell  handskulptur, mycket kunde göras men begränsningarna fanns, speciellt för figurer som inte var i skalan 1:1. Numera kan texturer och ansikten vara precis lika detaljerade som sina fullstora motparter. 

Dessa möjligheter har också inneburit att ’’budget’’ produkterna förbättrats avsevärt. 

Hot Toys dominerar idag marknaden för statyer i skalan 1/6, att de lyckas återskapa kusligt porträttlika ansikten – till ett relativt rimligt pris, är en bragd.  

XM Studios – som har sin bas i Singapore, har på knappt fyra år vuxit till en koloss inom samlarkretsarna, de kom från ingenstans och är numera sedda som en av de främsta tillverkarna av statyer i skalan 1/4. XM saknar än så länge världstäckande licenser för flera av sina produkter vilket gör dem något knepiga att få tag i här i västvärlden.   

En traditionell licens för att tillverka tex. Batman relaterade produkter, kan uppgå till miljontals kronor. Ofta har större aktörer som leksakstillverkaren Hasbro, redan slutit avtal som gör det omöjligt får en annan producent att ta sig in på marknaden, även om produkterna skiljer sig åt avsevärt.  

XM lyckades dock förhandla fram en smart kompromiss för sin Batman licens; de har full tillgång till samtliga karaktärer som associeras med den mörka riddaren – skurkar, följeslagare etc, men allt produceras i japanska tolkningar. Batman är porträtterad som en grubblade samuraj med svärd båda sina händer, Poison Ivy en förförisk Geisha och slutligen legosoldaten Deathstroke, här presenterad som en Ronin – en herrelös samuraj.  

XM Studios har otroligt rigorösa kvalitetskontroller av sina produkter, varje staty dubbelkollas – först i Kina, sedan i Singapore. Flera tillverkare dras idag med kvalitetsproblem, såsom missfärgningar och i värsta fall skador då de enbart kontrolleras hos en instans och sedan skickas vidare, flera produkter produceras inte heller i en och samma fabrik, vilket gör att kontrollerna kan variera. 

XM har en kundsupport i världsklass, eventuella problem löses snabbt och kommunikation med  både snabb och vänlig. 

Vi mottog nyligen XM:s Catwoman, här porträtteras Selina Kyle sittandes på en motorcykel – starkt influerad av The Dark Knights Batpod, med sig har hon också sin trogna katt Isis (döpt efter den egyptiska guden). 

Detta är en ofattbart mäktig pjäs som närmar sig 20 kilos sträcket. Med sin enorma bas påminner detta snarare om ett diorama. Vi kan inte vänta på att få visa upp henne på någon av våra framtida utställningar. 

Tills dess mycket nöje med bilderna !  

’’Higher Further Faster’’ – Captain Marvel Trailern 

captain-marvel-trailer-image-079

Marvel Studios har en förmåga att lämna ett oerhört tomrum då de inte är dagsaktuella. I år har vi fått tre fantastiska filmer från en av världens mest framgångsrika filminstitutioner. Överexponering är aldrig bra och när vi nu ser tillbaka på hur Marvel hade strukturerat sitt premiärschema är det väldigt tydligt att de vet när det skall bullra och när det skall vara tyst. Ant-Man & The Wasp gick upp på bio för två månader sedan, därefter har vi inte hört ett ljud och varken Captain Marvel eller den största elefanten i rummet – Avengers 4/Infinity War Part 2. 

San Diego Comic Con har varit helig mark för Marvel, den legendariska Hall H är den mest eftertraktade platsen att befinns sig på då den historiska mässan går av stapeln varje sommar. Marvel har mellan varven inte valt att medverka, 2018 var ett sådant år… Det här beslutet visade sig vara mycket genomtänkt, då hungern och aptiten för mer information om de kommande filmerna har nått febertemperaturer. 

captain-marvel-trailer-image-054

Som utlovat är Clark Gregg tillbaka i rollen som SHIELD agenten Phil Coulson, denna gång föryngrad med samma teknik som användes på Michael Douglas och Kurt Russel  

Vi försöker att undvika att skriva ingående åsikter eller analyser av promotionmaterial som trailers. Idén om att man bör vara objektiv – under alla omständigheter, är en självklarhet, men samtidigt något som de flesta av oss inte är. En trailer är betydligt mer manipulerande och cynisk än själva filmen, det är nästan en konstform i sig, bra trailers kan liknas med framgångsrika singelspår i musikvärlden, där man lyssnar till det timme efter timme. 

Men för Captain Marvel måste undantaget göras, för ett år sedan publicerade vi en artikel med funderingar och spekulationer kring filmen. Och även om det är över ett halvår kvar tills premiären, så finns det en hel del att börja se över då det kommer till våra spekulationer. 

Som vanligt då det handlar om Marvel så ser det fantastiskt ut visuellt, de där dagarna med ganska platt foto och släta texturer är borta. Rymdscenerna i Marvels filmer kan snart utmana Star Wars då det kommer till visuell flärd. Men det är filmens narrativ som intresserar mest, samtidigt som den avlämnar flest frågor. 

captain-marvel-trailer-image-009

I vår artikel – Tankar och teorier kring Captain Marvel, så nämns den eventuella möjligheten med minnesförlust för Carol Danvers. Brie Larsons berättarröst gör det klart i trailern att förlorad identitet kommer att vara ett av många teman genom filmen. Vi får se Danvers från barnsben till fullfjädrad kosmisk superhjälte, Marvels tidigare filmer har använt tillbakablickar, de har varit sporadiska och långt ifrån centrala i flera fall. Denna gång verkar vi ha att göra med ett mer uppbrutet narrativ, i artikeln från Entertainment Weekley, så gör Kevin Feige (chef för Marvel Studios) det klart och tydligt att detta inte är en berättelse om Danvers ursprung. Doctor Strange sades vara tänkt att utgå från samma idé, en del av publiken har uttryck kritik mot att alltid följa samma mönster där karaktärer introduceras i ett narrativ som egentligen inte har ändrats sedan Superman 1978. 

captain-marvel-trailer-image-065

Captain Marvel och hennes väg till att bli superhjälte är en krånglig och – i ett läge, pervers historia. Att nu bryta upp strukturen och låta oss känna Danvers genom henens egna reflektioner känns intressant, på så sätt gör man också serietidningen rättvisa där Danvers förlorade identitet och minnen alltid stått i centrum. 

Sedan har vi den mest självklara frågan – vart har hon hållit hus under alla dessa år ? Marvel undviker helst krångla till sina förklaringar, Infinity War kunde ha blivit en enda lång gröt om storyn hade valt att slå knut på sig själv – slutet till The Dark Knight Rises. Att Danvers skulle befunnit sig på jorden alla dessa år ser jag som ytterst tvivelaktigt. Relativitetsteorin kan spela en roll, vi har att göra med en karaktär som – i serietidningen, kan flyga snabbare än ett jetplan och röra sig mellan planeter utan en farkost. Ett par bilder i trailern indikerar att Danvers redan har integrerat sig hos den utomjordiska rasen Kree, vem vet hur tid fungerar ute i Marvels kosmos ? 

captain-marvel-trailer-image-060

Än så länge är det för tidigt att bedöma Brie Larson i rollen, trailern är ganska sparsam med att visa vem Danvers är i denna film. 

Den personliga höjdpunkten sker då vi äntligen får se den där fantastiska hjälmen. Med sina lysande Iron-Man ögon och den klassiska tuppkammen är detta en av de häftigaste huvudbonader jag sett på ett bra tag. 

Carol Danvers är bland det bästa serietidningsvärlden har att erbjuda, om Marvel spelar ut sina kort lika smart som förr, så kan vi ha ännu en kvinnlig ikon.